Sedan flera nätter är det svårt att sova. Lilleman gnyr, roterar och vaknar varje timme. Inte konstigt att man vid uppstigning får en sur blick. Någon gång förra veckan svarade han med ett kvittrande hej. Oj, vad härligt det var.
Men idag. Gny, gnäll, bläng. Inget är rätt. Allt är fel. Till slut sitter jag och grinar bakom lekstugan där maken upptäcker mig. Tröst och puss och påt igen. När humöret vänder (utan synbar orsak) kommer vår lille pojke fram. Kvitter. Prat. Skratt. Han är dock vääääääldigt skör. Vänner kommer på fika och oj vad jag längtat. Lilleman stortrivs, gosar med oss, leker och mår bra. Vännen berättade om andra som har kaos. Så skönt, hon lyssnar, dömer inte, tröstar och peppar. När besöket gått kurar han ihop sig i min famn och somnar. Denna gång utan bläng och gnissel. En nöjd pojke hos en nöjdare och gladare mamma.
Fram tills halva kvällsmaten går det som på räls. Sen en nästan-katastrof. Den bryter inte ut, men det tar ca 10 min att desarmera bomben. Under dessa minuter hinner jag se det stora feta molnet i periferin, det som ju lämnat oss för några timmar sen, åh nej, låt det bli en harmonisk kväll. Det blev det till slut och jag ska orka ännu en dag.
Undrar vad han varit med om på barnhemmet. Barnhemmet som lärt honom äta så fint, att borsta tänderna, tacka och säga hej, skrika av skräck när han blir väckt och få panik när han spiller*? Varje dag försäkrar han sig om att pyjamasen är hans, att några leksaker är hans och att maten är hans. Han delar med sig till besöket, men propsar tyst på rättvisa och ber mig om hjälp när han behöver det (en nästan tvååring med dagisvana på besök skulle nog egentligen inte vara någon match för ett treårigt barnhemsbarn, men han är mild och en fin kompis).
När vi nattat och sjungit var det tyst en stund. Sen kom "jag älskar dig" på språket. Denna gången grinar jag av glädje. Lille fisen! <3
♥ mother mary
*borttränat med rollspel samt att vi spiller ibland. Funkar på mindre spill. :-)
Du skriver så jag får tårar i ögonen. Jag kan tänka mig att det är tufft på så många vis. Men det är underbart att läsa om de fina stunderna också, det ger en kombination med det mörkare som andas kärlek. Jag börjar verkligen förstå att det är en helt annan resa att bilda familj på, vi kommer ju som ni få ett barn med ett liv bakom sig, egna erfarenheter och vanor, på ett helt annat sätt en de som får ett barn via magen. Jag börjar förstå att det är en enorm utmaning (ständiga utmaningar kanske) och en väldigt stor omställning mot hur det var innan. Men er kärlek lyser igenom, klart och tydligt, och det gör att jag vet att det kommer att gå bra för er. Jag hoppas vi har samma förmåga när det är dags för oss.
SvaraRaderaHoppas du förstår ngt av mitt svammel! Annars läs bara detta:
Stor kram!!
/Kram från mig
Stor kram på dig med! Jag förberedde mig noga. Läste bloggar, undersökte och tänkte. Ändå så kom det som lite av en chock att få barn via adoption. Senast igår när lilleman dukade fram låtsasfika och kvittrade så tittade jag på maken och frågade: hur är det möjligt? Hur är det möjligt att vi har ett barn här i vårt vardagsrum? Han är vår? Ska ingen kolla så att allt går rätt till?
RaderaDet verkar som om även du preppar och funderar. Kika på de andra kvinnornas bloggar, de är kloka, kolla bara vad de kommenterar nedan. Och vissa situationer går det nog inte ens att föreställa sig...tur det kanske? :-)
Känner igen så mycket från vår första tid. Inte specifika detaljer, men känslan och situationen. Jag håller nog med Drömmaromsmått här ovanför, att få barn genom adoption är på många sätt väldigt olikt att få barn via magen. I alla fall om man får ett barn som redan hunnit få en historia.
SvaraRaderaDet finns så mycket man funderar på. Hur har barnet haft det tidigare, varför reagerar hen så starkt på det eller det, så kompetent på vissa områden, men på andra inte alls. Reaktioner inför nya människor, en speedad stress och utbrott som kommer efteråt.
Känns fint det du skriver om anknytning. Att det faktiskt inte behöver vara ett problem, men att även om anknytningsarbetet kommer igång, så kan det finnas annat som är svårt.
För oss har det gått 1,5 år sen hemkomst och det börjar redan kännas avlägset, den första svåra perioden. Det är egentligen nu det finns utrymme för mig att känna den stora lyckan. Och den slås jag av, nån gång varje dag. :)
Så härligt med lyckan! När jag först läste din blogg var du i början på din mammatid och jag fick mina rosa solglasögon lite på sned. Äntligen sa någon som det var på riktigt! Eller kunde vara. Hade jag inte vetat det hade jag nog känt mig alldeles galen.
Raderaja, det är inte lätt det där, och ibland blir det inte lättare heller förrän långt senare... vi hade det jättejobbigt många år, speciellt för att vi hade flera småungar på en gång och det är först nu vi börjar se ljuset i slutet av tunneln, och nu först när jag kan lite andast bättre så inser jag precis så som alla "experter" säger - att det "bara" är att hålla ut, fortsätta, försöka hålla fast vid känslan av att man är en bra förälder och att ungens beteende inte är personligt. För det är det ju inte oftast. Så håll fast vid dom där härliga ljusglimtarna och tro på dej själv, på samma vis som din omgivning tror på dej! Inklusive din egen unge!
SvaraRaderap.s. vilket bra namn du har nuförtiden! som passar perfekt till situationen ju "when I find myself in times of trouble, mother Mary comes to me..." etc Let it be. :)
Åh, ett soundtrack till mina inlägg! Let it be, let it be...
RaderaTack för din tilltro, jag börjar inse att de flesta faktiskt har det tufft i början, hur lång "början" nu är för var och en. Ibland kommer man in i en blogg mycket senare och när man då läser ikapp så flyttas fokus ofta. Fast, som ovan, det är lätt att vara empatisk, men att verkligen vara i situationen själv - det är en helt annan sak. :-)
Gillar inlägget och gillar Ninettes Let-it-be symbolik här ovan. Du verkar vara en så duktig mamma! Vi kom lätt undan känner jag, men två bebisar långt mellan varandra, men visst finns det alltid reaktioner jag funderar på om beror på det tidiga traumat.
SvaraRaderaTack! Mmm, gillar också symboliken, hade en gång en tröja som jag äskade med trycket "mary is my homegirl" och så en fantastisk Maria-illustration.
RaderaNär lilleman skrek i panik över lunchen idag så undrade jag. Vi serverade våfflor och jag hade delat upp hans i hjärtan. Det gick bra när jag skar dem i remsor i stället. Undrar ju onekligen vad som skrämde honom så...
Blir också tårögd med dig, och med Ninettes sång. Let it be. Låta allt vara som det är just nu. Lättare sagt än gjort när nuet väcker oro för både det som hänt och det som kommer att hända. Men en bra metod, som hjälpt mig genom olika stormar.
SvaraRaderaNär vi fick vår lille var jag långtifrån så klok som du. Mitt tålamod brast i de där kaossituationerna, och fastän jag kan förstå det så är jag arg på mig än för att jag inte kunde släppa mina egna starka känslor och se bara honom. Och samtidigt så såg jag beteenden som jag kände igen som alldeles åldersadekvata och därför inte kopplade till barnhemslivet och ev tidigare upplevelser. Fixa idéer om hur saker ska vara och utbrott om något avviker, det känner jag igen också hos det barn som bott med oss sen hon föddes.
Oj vad du fick igång mig, att prata om mig. ;-) Men jag tänker på dig och er.
Kram från Cecilia (som fortsätter ha problem med Blogspot - så dessa kanske inte fastnar ens. Som mina kommentarer hos Sandra. De vägrar fastna.)
Du fastnade, härligt!
RaderaHäromdagen med en skallad läpp och ingen sömn brast tålamodet rejält här också. Bra att det finns en pappa som kan ta över stafettpinnen... :-)
Det är och var jag också så tacksam över. Tvåsamheten som grund för familjelivet. You've got mail by the way. And I've got A nice little knitted bag for my pills. :-) Tack!
Radera