Vaknar på hyfsat gott humör. Ser mig i spegeln på jobbet och känner mig ful. Och tjock efter kollegans kommentar om graviditeten igår.
Sätter igång och tokjobbar på ett nytt, jättestort och tidskrävande projekt. Blir avbruten för att fixa akuta saker åt min chef. Saker hen borde förvarnat om. Saker som är roliga, men som inte är korrekta, som kan leda till problem samt som tiden inte räcker till för. Jag frågar om ett annat alternativ är ok. Nä, det är det inte. Sen långt möte där chefen lite ironiskt tar på sig skulden för att hen är sen i tanken. En annan kollega skickar mig en länk. Jag kokar över detta. Jag kan också hitta länkar och förminska min arbetsinsats. När det gäller slutprodukten verkar jag vara den enda som tänkt till angående tillstånd, placering, utseende mm. Jag sitter där som en surkart, på vippen att brista ut i gråt och tänker att jag vill agera. Sura ur och bara resa mig och gå.
Mannen berättade igår om en bekant som adopterat en halvåring. Båda föräldrar hade tagit ledigt och planerat gemensam, lång föräldraledighet (som vi). Barnet ville bara ha den ena, kunde liksom inte ta in båda två. Pappan gick tillbaka till jobbet efter två veckor hemma. Jag fick panik. Där, i vardagsrumssoffan, slog det mig att om det händer och han bara vill vara med mannen så måste jag tillbaka till jobbet. Kankse därför jag mår extra dåligt idag när mitt jobb visar sig från sin allra soligaste sida. Följande planer finns om akutläget uppstår: långresa till Thailand, vara hemma ändå, skidsemester, gömma mig hos syster söderut. För jag tänker INTE GÅ TILLBAKA TILL JOBBET, det går bara inte. Då surar jag ur på riktigt.
♥ miss mary
Ibland blir det så, att barnet till en början föredrar den ena föräldern. Jag tänker att om det händer er, så kanske ni båda kan vara hemma samtidigt lite längre bara... Det är spännande att man aldrig vet hur det blir. Och lite läskigt. :)
SvaraRaderaTjock är du inte. Och inte ful heller. Så det så. frustrerande och ledsamt med chef och kollega/kollegor som inte har förstånd/förmåga/vilja/ambition att tänka till och lättare sagt än gjort att hålla det ifrån sig och tänka på det mer som jobb än att ta det personligt. Men försök se det så att chefen förmodligen gör såna här dumma saker för att hen har ett sånt förtroende för dig att hen vet att du fixar det. Sen att det är idioti det är en annan sak...
SvaraRaderaFörstår det är oroligt att inte veta hur det kommer att gå med Lilleman. Förmodligen och förhoppningsvis kommer det att gå kanon och alla farhågot har varit helt i onödan, men det vet man ju förstås inte än. Men ni är kloka människor, både du och din gubbe, och jag tror ni kommer att lösa det också på bästa möjliga sätt. Och vill du komma hemifrån så är du alltidn välkommen hit...! Vi har ett helt hus som står tomt om du tänkt stanna länge o inte har nåt emot utedass ;-)
;-)
stooor kram! Låter som du behöver det <3
Tack Hedda, bra att vinkla siktet åt andra hållet. Väntan gör mig till ett nervknippe. Och ibland så åker offerkoftan på. ;-)
SvaraRaderaTack Jenni, jag samlade ihop fakta och travade iväg till chefen. Döm om min förvåning när hen ler (ovanligt), tar mig på allvar, bekräftar och sen erbjuder sig att gå runt och kika på de olika ställena det gäller tillsammans med mig. What?! :)
...och jag har inget emot utedass, däremot spindlar. Tack för erbjudandet och kramen!
Kram från en gladare miss mary