Ja e int bitter

Någon gång kanske det inte gör ont längre. Någon gång kanske jag slipper få en klump i magen, tryck över bröstet och längtan till att gråta en skvätt bittra tårar.

Faktiskt så är det mycket lättare att se magar och barnvagnar. Jag bryr mig inte så mycket om de håller sig utanför mig närmaste sfär. Acceptansträning. När lilleman är med så förundras vi gemensamt över det lilla knytet och jag lägger mig på hans intressenivå, dvs måttligt begeistrad. Känns skönt, för jag har alltid varit den som sugits in i alla bäbisar, fått hålla, gunga och hålla på. Varit barnvakt, bästa tanten, roligaste personen! Nu är jag en skugga av det. Jag finns bara till för min egen bäbis. Min lilleman.

Tills det kommer någon som är nära och berättar. Då blir det lite tufft igen. Jag visste om det långt innan. De tror att de är så diskreta, de fattar inte att jag ser alla tecken, känner deras vånda av att ha en hemlis, genomskådar alla ursäkter som de plötsligt börjar med. Jag frågar aldrig, inte ens när hintarna blir stora som tallar. Nej, ska det avslöjas att någon är gravid får de göra jobbet själv för jag tänker aldrig riskera att ställa frågan som jag själv hatade så innerligt; "Är du gravid?"

♥ mother mary

Att skapa sig en ännu mer spännande tillvaro

Hur gör man det, är det kanske någon som undrar? Jo, så här:

Se till att partner är bortrest och barnet nattat. Börja sen fundera på att det gör ont i bröstet. Och att det inte känns som ångest. Andas en stund och testa att meditera. Googla. Fundera sen på alternativa scenarion som att dö i soffan (lilleman traumatiserad), åka till akuten (vart då?), ringa nån (vem vågar man blotta sin eventuella hypokondri/annalkande död för?) eller att man har turen och vaknar nästa morgon.

Jag valde att skypa med partner i ett annat land. Delad rädsla är dubbel rädsla eller hur var det nu? Avkräv partnern ett samtal klockan 07.00 för att kolla livsstatus.

Vakna förvånad över att du lever och inte känner smärta. Iaktta när smärtan kommer tillbaka och googla nummer till sjukvård. Sjukanmäl till jobbet, lämna lilleman på föris och vänta på akuttiden. Ta EKG. Svimma nästan. Bli undersökt av doktor från lillemans land (lite distraherande) och få en diagnos. Inte hjärtinfarkt. Inte döende. Inte kärlkramp. Bara något syndrom. Som gör ont. Precis där hjärtat är. Spännande!

"Nej. Känns det lite mindre jobbigt nu?"
Doktorns svar. Och då hade jag bara frågat ca fem gånger om det verkligen, verkligen inte var någon fara.

♥ mother mary

Att vilja men inte kunna

Jag lär mig att leva i nuet. Det är svårt. Framförallt är det svårt att acceptera allt jag inte kan, det jag inte hinner och det jag får ångest av. Jag vill ju skriva mer här, skriva mer brev, göra mer saker och planera fler roligheter. Det finns inget sätt att lösa situationen på utom att strunta i alla måsten (från mig själv och andra), acceptera att det inte går just nu (och kanske inte de nästa 20 åren heller) och göra det bästa av nuet.

I likhet med en annan bloggare försöker jag tillämpa någon slags pacing (med den stora skillnaden att man inte ser på mig att jag mår dåligt, och att min sjukdom är erkänd och botbar - bli gärna stödmedlem för min vän). Jag börjar lära mig var det är som triggar igång stress och panik och allmänt kaos och tumult. Jag börjar även lära mig att vara ärlig med både mig själv och maken om detta. En mother mary som bryter ihop på tröskeln är vardag, lilleman tycker inte det är konstigt att mamma är ledsen ibland. Det är ju alla.

Fast mest är jag glad. Och lite arg. Och sjukt rolig! Och bra på att ge kramar och prata och tänka ut så högtflygande planer att jag får ångest...

♥ mother mary

När blir det adopterade barnet ett barn?

Jag trodde (i min enfald) att alla barn var barn. Jag fick lära mig att adopterade barn var annorlunda på många sätt under utbildningen. Jag förundrades över hur. Det var ungefär här i mitt liv som jag började tycka att de flestas kommentarer om att "vilken knarkare som helst" ju kan bli gravid började bli jobbiga. Jaja, liksom, jag har gått vidare.

Att välja ett barn med ett i förväg känt speciellt behov kändes inte heller som något konstigt efter ett tag. Självklart kan vi inte förvänta oss ett kärnfriskt spädbarn när vi adopterar. Även detta landade vi i snabbt. Fortfarande förklarar jag detta om och om igen för oförstående.

Alla nyblivna föräldrar kan få det svårt med att anpassa sig till det nya livet. Inga konstigheter. Men det finns tyvärr inte lika många instanser som kan fånga upp en post adoption depression som en förlossningsgraviditet. Inte för att det är lätt för bioföräldrarna heller att få hjälp. Pressen att vara lycklig när en väntat så länge efter sitt barn är tuff och det gäller att hitta en annan adoptiv-mamma och terapeut som kan förstå. De andra försöker förstå, men det är svårt att förklara. "Men alla barn gör ju si och så och är så där krävande..." Jo, men... försöker man, han är adopterad och det innebär att...

Inför inskolningen i förskolan tog vi med oss material (det finns lite skrifter som är bra) och delade ut till måttligt intresserad förskolechef och pedagoger. Efter tre möten, sammanbitna, väldigt vänliga och extremt tydliga om barnets speciella behov som adopterad tycker chefen att vi alltid målar upp worst case scenario. Jag känner mig mindre och mindre som mamma och mer och mer som en advokat som kämpar för att min klient inte ska avrättas.

Nåja, poletten trillade ju äntligen ner och inskolningen är i full gång. Vid första avstämningsmötet tackade förskolechefen oss för att vi vågat stå på oss om lillemans behov och varit så tydliga. Jag var inte med på mötet, men blev glad när maken berättade. Hon hade ju inte behövt säga det. Undrar om hon anar vad det kostat oss att kämpa.

Någon enstaka gång har jag fått frågan om lilleman har en pappa från landet. Den oftast ställda frågan är hur hans svenska är. Annars undrar de flesta hur det går med inskolningen. Andra i sin tur blir nästan lite irriterade när jag begränsar aktiviteter, punktmarkerar (om jag känner på mig att en "situation" kan uppstå) eller om jag inte kan låta bli att relatera till att han är adopterad. För det måste jag göra. Mitt barn är ju speciellt. Kanske hade han varit det om jag fött honom också. Nu har jag istället hämtat honom och spåren från hans första 2,5 år i livet är inget som jag kan eller vill ignorera. I sjukhusvärlden har det definitivt gynnat lilleman att vara son till en adoptivmamma - kraven jag ställer är inte jättehöga, men jag vet många bioföräldrar som inte vågar. Och jag vet ju i och för sig inte hur jag hade betett med om jag hade fött honom själv. Så han är mitt barn. Mitt adopterade barn. Mitt längtansbarn. Mitt finaste. Min till låns och att förundras över.

♥ mother mary

Blodprov

Vi tar många blodprov i vår familj. I alla fall lilleman och jag. Jag brukade till och med donera blod och plasma...

Idag tyckte lilleman det var jobbigt att skiljas åt efter helgen och jag vandrade iväg mot jobb och vårdcentral lite skakig.

När sköterskan stack mig hoppade jag högt. Vet inte vad hon träffade, men det gjorde rejält ont. Så medan jag sitter där och försöker andas är hon klar och det gör skitont när hon drar ut nålen. När hon fipplar med provröret försöker jag diskret torka mig i ögonen. Hon ser det och frågar om det gjorde såååå ont. Som svar börjar tårarna spruta. Helt ostoppbart.

Nu sitter jag på jobbet och fnissar lite åt det. Stackars människa, tur att det finns kurator på vårdcentralen som hon kan prata ut hos! :-)

♥ mother mary

Lilleman

Jag känner mig fortfarande som en ny mamma. Lilleman har ju precis kommit hem. Rackarns vad han vuxit under så kort tid. ;-)

Och så börjar jag räkna. Det är visst inte så kort tid som gått. Det har tvärtom gått rätt lång tid. Tänker mig att när det gått lika lång tid som lilleman var gammal när han kom, dvs 2,5 år, då kanske jag kan se att det ändå gått lång tid.

Eller inte. För jag och maken tittar på honom varje dag och sedan på varandra. Adorable, kommer vi fram till. Underbart söt. Så himla fin. Så duktig, klok och rolig. Fortfarande är vi helt förundrade över detta vårt barn. Vårt barn. Det är hos oss han bor. Det är till oss han tyr sig. Det är med oss som han har interna skämt. Det är i och för sig även på oss han skriker och gapar, men det hör ju till.

När maken dubbelbokar aktiviteter till helgen så skulle han istället kunna kolla med lilleman. Han har koll. På allt. Jag vet inte om det är ett utslag av att vara adopterad, detta att han bemödar sig om att ha koll in i minsta detalj, som en slags försäkring mot att något ont eventuellt ska hända. Han rabblar telefonnummer, födelsedatum, när vi ska besöka den och den, när vi ska få besök, vad som händer i sommar, till hösten och nästa jul. Veckodagar, datum, kvällsaktiviteter och vad som bör göras i olika situationer. Han återberättar invecklade händelser tills han förstått dem och grunnar och klurar hela tiden.

Varje dag berättar han att när han blir stor ska han bli... astronaut, polis, brevbärare, mamma, förskolefröken, brandman, läkare, städare, sjuksköterska osv. Han frågade häromdagen varför någon med en bäbis i magen inte får dricka vin eller öl. (Va? Varken maken eller jag har berört detta.) Varför jag svängde på vägen till badrummet när jag faktiskt sagt "raka vägen till toa"? Han vet att han bott i någon annans mage och kom rätt snart fram till att när han dött och varit i himlen, då ska han "nästa gång" vara bäbis i min mage. Vad är ett ärr? Tycker alla om sina ärr? Vem är släkt med vem och Maddes (pedagogen på förskolan) mamma jobbar med att bo med tjuvar. Vad är en örn? Är monster läskiga? Varför gjorde Noa sönder mitt torn, vet han inte att det är fel?

Många konversationer går ut på att alla är olika. Olika långa, olika smak, olika sätt att göra saker på. Fast alla är bra! Det har vi lånat från Bamse.

♥ mother mary

Upp till kamp

I mitt eget lilla korståg mot etiketter och fördömande ligger jag främst. Det går åt hur mycket tid som helst till att sätta etiketter på andra och mig själv, döma mig själv, andra och allt möjligt. Psykologen undrade vad det kom ifrån och menade att det nog tog upp mycket plats i mina tankar. You think? Det är väldigt svårt att göra något åt det utan att sätta etiketter på mig och döma mig själv. Hennes tips (ja, eller det var nog egentligen en order) var att släppa det. Släpp det! Men hur, tokgrinade mother mary, hur?

Sänk axlarna och andas.

Jaså, var det inte svårare än så? ;-)

Jag ska hålla tyst också. Inte lika lätt. Och notera hur många etiketter och fördömanden som susar genom huvudet. Dessutom notera hur många av dem jag lyckas hålla inne med och släppa taget om. Och inte vara kritisk mot mig själv då såklart.

♥ mother mary

PS Hur svårt ska det vara att köpa en yogamatta? Det finns olika beroende på om man ska stå eller ligga. Olika bredd också. Här tappade jag mantrat ovan, glömde att andas och dömde ut mig själv som kompetent yogamatteköpare. Smög förbittrad ut ur affären och surade. Förloraren: mother mary som nu måste göra yoga på parketten. DS

Etiketter och dömande

Jag är uppvuxen med etiketter och dömande. Till viss del är det mänskligt och livsavgörande att kunna göra en snabb bedömning av en människa eller situation för att kunna dra slutsatser som räddar ens eget och andras liv.

De andra tillfällena när jag (antagligen många med mig) är snabba att sätta etikett och antingen döma eller avstå från att döma är andra människors utseende. Grymt snabbt tar jag in personen, kläder, sätt att stå/gå på, hudfärg, ansiktsuttryck mm. En gissning är klar. Eller en etikett. Kanske till och med ett dömande. Det här är en x från x som antagligen vill x eller tänka göra x. Det dyker såklart upp människor du inte kan tolka, eller feltolkar. Det blir pinsamt, kränkande och irritation uppstår. Jag tilltalade lite slarvigt någon på engelska, men se där, det var fel. Jag blängde lite misstänksamt på en person som betedde sig (enligt mig och mitt dömande) underligt. I det fallet vidhåller jag personens underlighet, men har nu fått svar på vem det är. Inte alls som jag trodde. Så onödigt att döma.

Det är farligt med etiketter och dömande. Det är inte heller helt ofarligt att endast sätta etikett och gå på det, i all välmening. På en flerspråkig arbetsplats växlar jag mellan tre språk varje dag. Jag vet att de flesta som befinner sig där är ok, i meningen ofarliga. Ute på gatan är det lättare att känna sig hotad. Speciellt om man inte är van vid att alla är olika. Det är lätt att sätta etikett, döma, generalisera och moralisera.

Jag önskar att fler fick råd att resa på riktigt. Inte till försvenskade orter utan till ställen där deras likar fast av annan nationalitet och utseende bor. Att de fick lära sig att allt inte är vad det ser ut att vara. Att de kanske fick uppleva att någon ryggar tillbaka från dem i hissen av rädsla/äckel (true story), att någon blänger anklagande på dem bara för att de ser ut på ett visst sätt, att någon utgår från att de vet exakt hur de är - bara baserat på deras utseende.

De flesta tror att lilleman är en lilletös. Extremt fascinerande. Speciellt när de sen ska bortförklara varför de trodde det. Att misstas för en söt liten tjej är kanske inte så farligt, jag vet, men det börjar så tidigt, det där dömandet efter vad man tror är rätt... vad blir det sen? Jag vet inte.. Jag vet bara att jag ska jobba hårt med att minimera mitt eget etiketterande och dömande för att visa honom hur man kan ta sig an världen. Att folk gör dumma saker betyder inte att de är dumma, bara att de kanske inte förstått ännu. Jag ska inte lära honom att acceptera orättvisor/sårande etiketter/fördomar bara för att "alla vill ju väl".

De personer som jag helst skulle fastna i en hiss med på mitt jobb har sitt ursprung i Sverige, Finland och Iran. Den personen som senaste veckan gav mig en otroligt fin komplimang har en annan tro. En tro han dessutom utövar. Crazy va? De otrevligaste personerna på mitt jobb kommer från Sverige och ett nära grannland. Den underliga personen från en annan kontinent och den alla stör sig mest på från det förlovade landet i väster. Den som gav mig en kram igår kommer från Kenya och den som jag mailar med nu sitter i rullstol. Vissa pratar inte svenska. Vissa har åsikter som inte överensstämmer med mina. Vi kommer överens ändå. Undrar vilket etikett andra sätter på mig?

♥ mother mary

Lekmannapsykologi

En kollega har blivit förtjust i lilleman som hälsat på några gånger och har sedan en tid börjat prata om att hon också vill ha barn. Tråkig som jag är har jag varit tydlig med att det inte är en självklarhet. Rookie som hon är lyssnar hon såklart inte. Jag känner mig nöjd med att inte prata om det. Jag pratar gärna om hur gullig lilleman är, men sen struntar jag i resten. Om de inte har problem med barnaalstrandet vill säga. Då kan jag prata om det.

Jag är alltså dåligt förberedd på dagens början. Jag säger "god morgon", hon säger "jag har fått mens". Ok, lite oversharing tänker jag och börjar gå mot mitt rum. Men såklart är det ju jag som dragit på mig svaret, jag har ju varit en av de utlösande faktorerna. Jag mumlar oj då, tråkigt, visste inte att ni försökte. Hon säger klichéaktigt att man ju inte ska så ledsen när det inte funkar första gången. Jag skriker inombords. Vi är ju lite äldre, då funkar det inte så fort, fortsätter hon. Hon tittar på mig för medhåll. Jag lämnar min kropp.

Nu, med latte, bulle (och vad sa mag- tarmspecialisten egentligen igår mother mary?) och yalla står jag vid skrivbordet och försöker att inte skälla på mig själv för att jag gör så stor sak av det. Var tvungen att, för att undvika henne, först gå till två andra avdelningar på "ärenden" innan jag osett kunde gå till mitt rum.

...och så har jag ett läskigt möte på sjukhuset som maken smiter ifrån (helt legala ursäkter, men jag ville verkligen inte gå ensam) om två timmar. Lite edgy kanske? Överreagerar på andra saker för att inte behöva tänka på läkarbesöket? Fasiken, JAG skulle blivit psykolog, jag är ju grym på att tolka människor ju! :-)

♥ mother mary

Hur mycket kan man förtränga på ca 40 år?

Lilleman: Mamma, kan du titta om jag bajsat?
mother mary: Jag är på ovanvåningen. Be mormor kolla!
Lilleman:  Mormor, kan du titta om jag har bajsat?
Mormor (med panik i rösten): Neeeeej.
mm (från ovanvåningen): Men det är väl klart du kan?!
Mormor: Det är så annorlunda nu!
mm (med illa dolt tålamod, fortfarande inte på samma våningsplan): Ja, du kan ju kika ner där ryggen slutar. Typ dra ut blöjan lite och kolla.
Mormor: Det var inte alls så här förr.
- - paus - -
Mormor: Ja, det har han!
Lilleman:  Mormor, kan du byta blöja?
Mormor (utan det minsta tvivel i rösten): Absolut inte. Nej.

♥ mother mary