Jag trodde (i min enfald) att alla barn var barn. Jag fick lära mig att adopterade barn var annorlunda på många sätt under utbildningen. Jag förundrades över hur. Det var ungefär här i mitt liv som jag började tycka att de flestas kommentarer om att "vilken knarkare som helst" ju kan bli gravid började bli jobbiga. Jaja, liksom, jag har gått vidare.
Att välja ett barn med ett i förväg känt speciellt behov kändes inte heller som något konstigt efter ett tag. Självklart kan vi inte förvänta oss ett kärnfriskt spädbarn när vi adopterar. Även detta landade vi i snabbt. Fortfarande förklarar jag detta om och om igen för oförstående.
Alla nyblivna föräldrar kan få det svårt med att anpassa sig till det nya livet. Inga konstigheter. Men det finns tyvärr inte lika många instanser som kan fånga upp en post adoption depression som en förlossningsgraviditet. Inte för att det är lätt för bioföräldrarna heller att få hjälp. Pressen att vara lycklig när en väntat så länge efter sitt barn är tuff och det gäller att hitta en annan adoptiv-mamma och terapeut som kan förstå. De andra försöker förstå, men det är svårt att förklara. "Men alla barn gör ju si och så och är så där krävande..." Jo, men... försöker man, han är adopterad och det innebär att...
Inför inskolningen i förskolan tog vi med oss material (det finns lite skrifter som är bra) och delade ut till måttligt intresserad förskolechef och pedagoger. Efter tre möten, sammanbitna, väldigt vänliga och extremt tydliga om barnets speciella behov som adopterad tycker chefen att vi alltid målar upp worst case scenario. Jag känner mig mindre och mindre som mamma och mer och mer som en advokat som kämpar för att min klient inte ska avrättas.
Nåja, poletten trillade ju äntligen ner och inskolningen är i full gång. Vid första avstämningsmötet tackade förskolechefen oss för att vi vågat stå på oss om lillemans behov och varit så tydliga. Jag var inte med på mötet, men blev glad när maken berättade. Hon hade ju inte behövt säga det. Undrar om hon anar vad det kostat oss att kämpa.
Någon enstaka gång har jag fått frågan om lilleman har en pappa från landet. Den oftast ställda frågan är hur hans svenska är. Annars undrar de flesta hur det går med inskolningen. Andra i sin tur blir nästan lite irriterade när jag begränsar aktiviteter, punktmarkerar (om jag känner på mig att en "situation" kan uppstå) eller om jag inte kan låta bli att relatera till att han är adopterad. För det måste jag göra. Mitt barn är ju speciellt. Kanske hade han varit det om jag fött honom också. Nu har jag istället hämtat honom och spåren från hans första 2,5 år i livet är inget som jag kan eller vill ignorera. I sjukhusvärlden har det definitivt gynnat lilleman att vara son till en adoptivmamma - kraven jag ställer är inte jättehöga, men jag vet många bioföräldrar som inte vågar. Och jag vet ju i och för sig inte hur jag hade betett med om jag hade fött honom själv. Så han är mitt barn. Mitt adopterade barn. Mitt längtansbarn. Mitt finaste. Min till låns och att förundras över.
♥ mother mary
fredag 20 februari 2015
måndag 16 februari 2015
Blodprov
Vi tar många blodprov i vår familj. I alla fall lilleman och jag. Jag brukade till och med donera blod och plasma...
Idag tyckte lilleman det var jobbigt att skiljas åt efter helgen och jag vandrade iväg mot jobb och vårdcentral lite skakig.
När sköterskan stack mig hoppade jag högt. Vet inte vad hon träffade, men det gjorde rejält ont. Så medan jag sitter där och försöker andas är hon klar och det gör skitont när hon drar ut nålen. När hon fipplar med provröret försöker jag diskret torka mig i ögonen. Hon ser det och frågar om det gjorde såååå ont. Som svar börjar tårarna spruta. Helt ostoppbart.
Nu sitter jag på jobbet och fnissar lite åt det. Stackars människa, tur att det finns kurator på vårdcentralen som hon kan prata ut hos! :-)
♥ mother mary
Idag tyckte lilleman det var jobbigt att skiljas åt efter helgen och jag vandrade iväg mot jobb och vårdcentral lite skakig.
När sköterskan stack mig hoppade jag högt. Vet inte vad hon träffade, men det gjorde rejält ont. Så medan jag sitter där och försöker andas är hon klar och det gör skitont när hon drar ut nålen. När hon fipplar med provröret försöker jag diskret torka mig i ögonen. Hon ser det och frågar om det gjorde såååå ont. Som svar börjar tårarna spruta. Helt ostoppbart.
Nu sitter jag på jobbet och fnissar lite åt det. Stackars människa, tur att det finns kurator på vårdcentralen som hon kan prata ut hos! :-)
♥ mother mary
torsdag 12 februari 2015
Lilleman
Jag känner mig fortfarande som en ny mamma. Lilleman har ju precis kommit hem. Rackarns vad han vuxit under så kort tid. ;-)
Och så börjar jag räkna. Det är visst inte så kort tid som gått. Det har tvärtom gått rätt lång tid. Tänker mig att när det gått lika lång tid som lilleman var gammal när han kom, dvs 2,5 år, då kanske jag kan se att det ändå gått lång tid.
Eller inte. För jag och maken tittar på honom varje dag och sedan på varandra. Adorable, kommer vi fram till. Underbart söt. Så himla fin. Så duktig, klok och rolig. Fortfarande är vi helt förundrade över detta vårt barn. Vårt barn. Det är hos oss han bor. Det är till oss han tyr sig. Det är med oss som han har interna skämt. Det är i och för sig även på oss han skriker och gapar, men det hör ju till.
När maken dubbelbokar aktiviteter till helgen så skulle han istället kunna kolla med lilleman. Han har koll. På allt. Jag vet inte om det är ett utslag av att vara adopterad, detta att han bemödar sig om att ha koll in i minsta detalj, som en slags försäkring mot att något ont eventuellt ska hända. Han rabblar telefonnummer, födelsedatum, när vi ska besöka den och den, när vi ska få besök, vad som händer i sommar, till hösten och nästa jul. Veckodagar, datum, kvällsaktiviteter och vad som bör göras i olika situationer. Han återberättar invecklade händelser tills han förstått dem och grunnar och klurar hela tiden.
Varje dag berättar han att när han blir stor ska han bli... astronaut, polis, brevbärare, mamma, förskolefröken, brandman, läkare, städare, sjuksköterska osv. Han frågade häromdagen varför någon med en bäbis i magen inte får dricka vin eller öl. (Va? Varken maken eller jag har berört detta.) Varför jag svängde på vägen till badrummet när jag faktiskt sagt "raka vägen till toa"? Han vet att han bott i någon annans mage och kom rätt snart fram till att när han dött och varit i himlen, då ska han "nästa gång" vara bäbis i min mage. Vad är ett ärr? Tycker alla om sina ärr? Vem är släkt med vem och Maddes (pedagogen på förskolan) mamma jobbar med att bo med tjuvar. Vad är en örn? Är monster läskiga? Varför gjorde Noa sönder mitt torn, vet han inte att det är fel?
Många konversationer går ut på att alla är olika. Olika långa, olika smak, olika sätt att göra saker på. Fast alla är bra! Det har vi lånat från Bamse.
♥ mother mary
Och så börjar jag räkna. Det är visst inte så kort tid som gått. Det har tvärtom gått rätt lång tid. Tänker mig att när det gått lika lång tid som lilleman var gammal när han kom, dvs 2,5 år, då kanske jag kan se att det ändå gått lång tid.
Eller inte. För jag och maken tittar på honom varje dag och sedan på varandra. Adorable, kommer vi fram till. Underbart söt. Så himla fin. Så duktig, klok och rolig. Fortfarande är vi helt förundrade över detta vårt barn. Vårt barn. Det är hos oss han bor. Det är till oss han tyr sig. Det är med oss som han har interna skämt. Det är i och för sig även på oss han skriker och gapar, men det hör ju till.
När maken dubbelbokar aktiviteter till helgen så skulle han istället kunna kolla med lilleman. Han har koll. På allt. Jag vet inte om det är ett utslag av att vara adopterad, detta att han bemödar sig om att ha koll in i minsta detalj, som en slags försäkring mot att något ont eventuellt ska hända. Han rabblar telefonnummer, födelsedatum, när vi ska besöka den och den, när vi ska få besök, vad som händer i sommar, till hösten och nästa jul. Veckodagar, datum, kvällsaktiviteter och vad som bör göras i olika situationer. Han återberättar invecklade händelser tills han förstått dem och grunnar och klurar hela tiden.
Varje dag berättar han att när han blir stor ska han bli... astronaut, polis, brevbärare, mamma, förskolefröken, brandman, läkare, städare, sjuksköterska osv. Han frågade häromdagen varför någon med en bäbis i magen inte får dricka vin eller öl. (Va? Varken maken eller jag har berört detta.) Varför jag svängde på vägen till badrummet när jag faktiskt sagt "raka vägen till toa"? Han vet att han bott i någon annans mage och kom rätt snart fram till att när han dött och varit i himlen, då ska han "nästa gång" vara bäbis i min mage. Vad är ett ärr? Tycker alla om sina ärr? Vem är släkt med vem och Maddes (pedagogen på förskolan) mamma jobbar med att bo med tjuvar. Vad är en örn? Är monster läskiga? Varför gjorde Noa sönder mitt torn, vet han inte att det är fel?
Många konversationer går ut på att alla är olika. Olika långa, olika smak, olika sätt att göra saker på. Fast alla är bra! Det har vi lånat från Bamse.
♥ mother mary
söndag 25 januari 2015
Upp till kamp
I mitt eget lilla korståg mot etiketter och fördömande ligger jag främst. Det går åt hur mycket tid som helst till att sätta etiketter på andra och mig själv, döma mig själv, andra och allt möjligt. Psykologen undrade vad det kom ifrån och menade att det nog tog upp mycket plats i mina tankar. You think? Det är väldigt svårt att göra något åt det utan att sätta etiketter på mig och döma mig själv. Hennes tips (ja, eller det var nog egentligen en order) var att släppa det. Släpp det! Men hur, tokgrinade mother mary, hur?
Sänk axlarna och andas.
Jaså, var det inte svårare än så? ;-)
Jag ska hålla tyst också. Inte lika lätt. Och notera hur många etiketter och fördömanden som susar genom huvudet. Dessutom notera hur många av dem jag lyckas hålla inne med och släppa taget om. Och inte vara kritisk mot mig själv då såklart.
♥ mother mary
PS Hur svårt ska det vara att köpa en yogamatta? Det finns olika beroende på om man ska stå eller ligga. Olika bredd också. Här tappade jag mantrat ovan, glömde att andas och dömde ut mig själv som kompetent yogamatteköpare. Smög förbittrad ut ur affären och surade. Förloraren: mother mary som nu måste göra yoga på parketten. DS
Sänk axlarna och andas.
Jaså, var det inte svårare än så? ;-)
Jag ska hålla tyst också. Inte lika lätt. Och notera hur många etiketter och fördömanden som susar genom huvudet. Dessutom notera hur många av dem jag lyckas hålla inne med och släppa taget om. Och inte vara kritisk mot mig själv då såklart.
♥ mother mary
PS Hur svårt ska det vara att köpa en yogamatta? Det finns olika beroende på om man ska stå eller ligga. Olika bredd också. Här tappade jag mantrat ovan, glömde att andas och dömde ut mig själv som kompetent yogamatteköpare. Smög förbittrad ut ur affären och surade. Förloraren: mother mary som nu måste göra yoga på parketten. DS
fredag 23 januari 2015
Etiketter och dömande
Jag är uppvuxen med etiketter och dömande. Till viss del är det mänskligt och livsavgörande att kunna göra en snabb bedömning av en människa eller situation för att kunna dra slutsatser som räddar ens eget och andras liv.
De andra tillfällena när jag (antagligen många med mig) är snabba att sätta etikett och antingen döma eller avstå från att döma är andra människors utseende. Grymt snabbt tar jag in personen, kläder, sätt att stå/gå på, hudfärg, ansiktsuttryck mm. En gissning är klar. Eller en etikett. Kanske till och med ett dömande. Det här är en x från x som antagligen vill x eller tänka göra x. Det dyker såklart upp människor du inte kan tolka, eller feltolkar. Det blir pinsamt, kränkande och irritation uppstår. Jag tilltalade lite slarvigt någon på engelska, men se där, det var fel. Jag blängde lite misstänksamt på en person som betedde sig (enligt mig och mitt dömande) underligt. I det fallet vidhåller jag personens underlighet, men har nu fått svar på vem det är. Inte alls som jag trodde. Så onödigt att döma.
Det är farligt med etiketter och dömande. Det är inte heller helt ofarligt att endast sätta etikett och gå på det, i all välmening. På en flerspråkig arbetsplats växlar jag mellan tre språk varje dag. Jag vet att de flesta som befinner sig där är ok, i meningen ofarliga. Ute på gatan är det lättare att känna sig hotad. Speciellt om man inte är van vid att alla är olika. Det är lätt att sätta etikett, döma, generalisera och moralisera.
Jag önskar att fler fick råd att resa på riktigt. Inte till försvenskade orter utan till ställen där deras likar fast av annan nationalitet och utseende bor. Att de fick lära sig att allt inte är vad det ser ut att vara. Att de kanske fick uppleva att någon ryggar tillbaka från dem i hissen av rädsla/äckel (true story), att någon blänger anklagande på dem bara för att de ser ut på ett visst sätt, att någon utgår från att de vet exakt hur de är - bara baserat på deras utseende.
De flesta tror att lilleman är en lilletös. Extremt fascinerande. Speciellt när de sen ska bortförklara varför de trodde det. Att misstas för en söt liten tjej är kanske inte så farligt, jag vet, men det börjar så tidigt, det där dömandet efter vad man tror är rätt... vad blir det sen? Jag vet inte.. Jag vet bara att jag ska jobba hårt med att minimera mitt eget etiketterande och dömande för att visa honom hur man kan ta sig an världen. Att folk gör dumma saker betyder inte att de är dumma, bara att de kanske inte förstått ännu. Jag ska inte lära honom att acceptera orättvisor/sårande etiketter/fördomar bara för att "alla vill ju väl".
De personer som jag helst skulle fastna i en hiss med på mitt jobb har sitt ursprung i Sverige, Finland och Iran. Den personen som senaste veckan gav mig en otroligt fin komplimang har en annan tro. En tro han dessutom utövar. Crazy va? De otrevligaste personerna på mitt jobb kommer från Sverige och ett nära grannland. Den underliga personen från en annan kontinent och den alla stör sig mest på från det förlovade landet i väster. Den som gav mig en kram igår kommer från Kenya och den som jag mailar med nu sitter i rullstol. Vissa pratar inte svenska. Vissa har åsikter som inte överensstämmer med mina. Vi kommer överens ändå. Undrar vilket etikett andra sätter på mig?
♥ mother mary
De andra tillfällena när jag (antagligen många med mig) är snabba att sätta etikett och antingen döma eller avstå från att döma är andra människors utseende. Grymt snabbt tar jag in personen, kläder, sätt att stå/gå på, hudfärg, ansiktsuttryck mm. En gissning är klar. Eller en etikett. Kanske till och med ett dömande. Det här är en x från x som antagligen vill x eller tänka göra x. Det dyker såklart upp människor du inte kan tolka, eller feltolkar. Det blir pinsamt, kränkande och irritation uppstår. Jag tilltalade lite slarvigt någon på engelska, men se där, det var fel. Jag blängde lite misstänksamt på en person som betedde sig (enligt mig och mitt dömande) underligt. I det fallet vidhåller jag personens underlighet, men har nu fått svar på vem det är. Inte alls som jag trodde. Så onödigt att döma.
Det är farligt med etiketter och dömande. Det är inte heller helt ofarligt att endast sätta etikett och gå på det, i all välmening. På en flerspråkig arbetsplats växlar jag mellan tre språk varje dag. Jag vet att de flesta som befinner sig där är ok, i meningen ofarliga. Ute på gatan är det lättare att känna sig hotad. Speciellt om man inte är van vid att alla är olika. Det är lätt att sätta etikett, döma, generalisera och moralisera.
Jag önskar att fler fick råd att resa på riktigt. Inte till försvenskade orter utan till ställen där deras likar fast av annan nationalitet och utseende bor. Att de fick lära sig att allt inte är vad det ser ut att vara. Att de kanske fick uppleva att någon ryggar tillbaka från dem i hissen av rädsla/äckel (true story), att någon blänger anklagande på dem bara för att de ser ut på ett visst sätt, att någon utgår från att de vet exakt hur de är - bara baserat på deras utseende.
De flesta tror att lilleman är en lilletös. Extremt fascinerande. Speciellt när de sen ska bortförklara varför de trodde det. Att misstas för en söt liten tjej är kanske inte så farligt, jag vet, men det börjar så tidigt, det där dömandet efter vad man tror är rätt... vad blir det sen? Jag vet inte.. Jag vet bara att jag ska jobba hårt med att minimera mitt eget etiketterande och dömande för att visa honom hur man kan ta sig an världen. Att folk gör dumma saker betyder inte att de är dumma, bara att de kanske inte förstått ännu. Jag ska inte lära honom att acceptera orättvisor/sårande etiketter/fördomar bara för att "alla vill ju väl".
De personer som jag helst skulle fastna i en hiss med på mitt jobb har sitt ursprung i Sverige, Finland och Iran. Den personen som senaste veckan gav mig en otroligt fin komplimang har en annan tro. En tro han dessutom utövar. Crazy va? De otrevligaste personerna på mitt jobb kommer från Sverige och ett nära grannland. Den underliga personen från en annan kontinent och den alla stör sig mest på från det förlovade landet i väster. Den som gav mig en kram igår kommer från Kenya och den som jag mailar med nu sitter i rullstol. Vissa pratar inte svenska. Vissa har åsikter som inte överensstämmer med mina. Vi kommer överens ändå. Undrar vilket etikett andra sätter på mig?
♥ mother mary
måndag 19 januari 2015
Lekmannapsykologi
En kollega har blivit förtjust i lilleman som hälsat på några gånger och har sedan en tid börjat prata om att hon också vill ha barn. Tråkig som jag är har jag varit tydlig med att det inte är en självklarhet. Rookie som hon är lyssnar hon såklart inte. Jag känner mig nöjd med att inte prata om det. Jag pratar gärna om hur gullig lilleman är, men sen struntar jag i resten. Om de inte har problem med barnaalstrandet vill säga. Då kan jag prata om det.
Jag är alltså dåligt förberedd på dagens början. Jag säger "god morgon", hon säger "jag har fått mens". Ok, lite oversharing tänker jag och börjar gå mot mitt rum. Men såklart är det ju jag som dragit på mig svaret, jag har ju varit en av de utlösande faktorerna. Jag mumlar oj då, tråkigt, visste inte att ni försökte. Hon säger klichéaktigt att man ju inte ska så ledsen när det inte funkar första gången. Jag skriker inombords. Vi är ju lite äldre, då funkar det inte så fort, fortsätter hon. Hon tittar på mig för medhåll. Jag lämnar min kropp.
Nu, med latte, bulle (och vad sa mag- tarmspecialisten egentligen igår mother mary?) och yalla står jag vid skrivbordet och försöker att inte skälla på mig själv för att jag gör så stor sak av det. Var tvungen att, för att undvika henne, först gå till två andra avdelningar på "ärenden" innan jag osett kunde gå till mitt rum.
...och så har jag ett läskigt möte på sjukhuset som maken smiter ifrån (helt legala ursäkter, men jag ville verkligen inte gå ensam) om två timmar. Lite edgy kanske? Överreagerar på andra saker för att inte behöva tänka på läkarbesöket? Fasiken, JAG skulle blivit psykolog, jag är ju grym på att tolka människor ju! :-)
♥ mother mary
Jag är alltså dåligt förberedd på dagens början. Jag säger "god morgon", hon säger "jag har fått mens". Ok, lite oversharing tänker jag och börjar gå mot mitt rum. Men såklart är det ju jag som dragit på mig svaret, jag har ju varit en av de utlösande faktorerna. Jag mumlar oj då, tråkigt, visste inte att ni försökte. Hon säger klichéaktigt att man ju inte ska så ledsen när det inte funkar första gången. Jag skriker inombords. Vi är ju lite äldre, då funkar det inte så fort, fortsätter hon. Hon tittar på mig för medhåll. Jag lämnar min kropp.
Nu, med latte, bulle (och vad sa mag- tarmspecialisten egentligen igår mother mary?) och yalla står jag vid skrivbordet och försöker att inte skälla på mig själv för att jag gör så stor sak av det. Var tvungen att, för att undvika henne, först gå till två andra avdelningar på "ärenden" innan jag osett kunde gå till mitt rum.
...och så har jag ett läskigt möte på sjukhuset som maken smiter ifrån (helt legala ursäkter, men jag ville verkligen inte gå ensam) om två timmar. Lite edgy kanske? Överreagerar på andra saker för att inte behöva tänka på läkarbesöket? Fasiken, JAG skulle blivit psykolog, jag är ju grym på att tolka människor ju! :-)
♥ mother mary
lördag 3 januari 2015
Hur mycket kan man förtränga på ca 40 år?
Lilleman: Mamma, kan du titta om jag bajsat?
mother mary: Jag är på ovanvåningen. Be mormor kolla!
Lilleman: Mormor, kan du titta om jag har bajsat?
Mormor (med panik i rösten): Neeeeej.
mm (från ovanvåningen): Men det är väl klart du kan?!
Mormor: Det är så annorlunda nu!
mm (med illa dolt tålamod, fortfarande inte på samma våningsplan): Ja, du kan ju kika ner där ryggen slutar. Typ dra ut blöjan lite och kolla.
Mormor: Det var inte alls så här förr.
- - paus - -
Mormor: Ja, det har han!
Lilleman: Mormor, kan du byta blöja?
Mormor (utan det minsta tvivel i rösten): Absolut inte. Nej.
♥ mother mary
mother mary: Jag är på ovanvåningen. Be mormor kolla!
Lilleman: Mormor, kan du titta om jag har bajsat?
Mormor (med panik i rösten): Neeeeej.
mm (från ovanvåningen): Men det är väl klart du kan?!
Mormor: Det är så annorlunda nu!
mm (med illa dolt tålamod, fortfarande inte på samma våningsplan): Ja, du kan ju kika ner där ryggen slutar. Typ dra ut blöjan lite och kolla.
Mormor: Det var inte alls så här förr.
- - paus - -
Mormor: Ja, det har han!
Lilleman: Mormor, kan du byta blöja?
Mormor (utan det minsta tvivel i rösten): Absolut inte. Nej.
♥ mother mary
måndag 22 december 2014
Fastan är slut
Eller i alla fall lite slut. (Kan något vara lite slut?) För några veckor sen la jag tvärt av med facebook. Hade tänkt hålla ut lite längre, men åkte dit häromdagen. Det gör inget, för det lugn det skänkte mig under några veckor tar jag med mig och funderar över. Jag följer många flöden och hemliga grupper. Det är adoption, SN och allergier. Inlägg läses, fastnar, snurrar runt och den där dagen för några veckor sen när jag grät som en galning hos den nya psykologen, den dagen bestämde jag mig att det nog inte är så nyttigt för mother mary. Alls.
Att vilja slita av sig reflexerna och lägga sig osynlig i ett dike är ju inte den bästa sysselsättningen för en lycklig mamma i sina bästa år. Att grina på jobbet inte heller. Att inte komma ifrån jobbet för att man inte kan få ångesten att gå ner är inte heller optimalt. Att det snurrar så fort att man inte får luft. Att man ser suddigt. Får yrsel. Att man inte fattar hur någonting någonsin ska lösa sig utan att man håller koll. Att gråten ligger på lur alldeles under tungan och att man ständigt känner sig jagad. Jagad av något osynligt, jagad av skuld. Vad är detta? Varför är det så?
Första besöket gick åt till att berätta om mig själv (och gråta). Psykologen sammanfattade ödmjukt hur hon såg på saken. Jag fick erkänna att det varit lite tufft med allt med ivf, med tiden innan adoption, men tiden efter adoption. Hmm, tyckte hon. Låter ju väldigt tufft det där. Jovars, nädå, det går bra, var ju lite PAD och så, men det är ok, nu är det mest att det känns så här (se stycket ovan). Jo, tyckte hon, men jag tycker nog att du (och maken) har haft det väldigt tufft. Faktiskt. Ok då. Väldigt tufft.
Enorm lättnad över att ha fått prata med någon. Enorm lättnad över att stänga av facebook. Läste boken om acceptans och allt kändes ännu bättre.
Andra besöket höll jag ut tills hon satt sig innan jag började gråta. Verkligen fascinerande. Hon tyckte att jag skulle se alla mina måsten som ballonger som jag håller i handen. Ja, snorade jag lite ointresserat. "Och sen släpper du alla!!!" Hmm, sa jag diplomatiskt och suckade inombords. Jag har faktiskt viktiga saker (ballonger) att hålla koll på. Dem släpper man inte bara så där. Faktiskt. Hon visade vidare på en massa olika figurer, "läs bara rubrikerna" (mohahahhahaa, jag är jättesnabb och jättebra och jätteduktig, jag läser minsann allt det finstilta medans du pratar och kan lyssna också) och det föll ner en så stor polett att jag började garva. Jagad. Jag är så fruktansvärt sliten och trött att jag konstant känner mig jagad, flyktbeteendet är i full gång och det hela varvar runt. Såklart. Så logiskt. Så skönt att få en förklaring.
Hemma berättar jag för maken om ballongerna. Han stämmer inte in i mitt halvhån av teorin utan ser mest glad ut. Det är ju jättebra, släpp dem!!! Och nu har jag släppt ett gäng. Inte alla. SN-ballongen hänger där. Och några till. Men vilken lättnad. Jag har inte haft det så här lugnt i tankarna sen innan ivf-erna startade. Och psykologen hintade dessutom att de fysiska problem jag har kan ha med utmattningen att göra.
En glimrande jul och ett lovande nytt år önskar jag er alla! Mer ro i sinnet, mer lugn i själen och mer längtansbarn till de längtande! Må det nya året bli ett år av tillfrisknande!
♥ mother mary
Att vilja slita av sig reflexerna och lägga sig osynlig i ett dike är ju inte den bästa sysselsättningen för en lycklig mamma i sina bästa år. Att grina på jobbet inte heller. Att inte komma ifrån jobbet för att man inte kan få ångesten att gå ner är inte heller optimalt. Att det snurrar så fort att man inte får luft. Att man ser suddigt. Får yrsel. Att man inte fattar hur någonting någonsin ska lösa sig utan att man håller koll. Att gråten ligger på lur alldeles under tungan och att man ständigt känner sig jagad. Jagad av något osynligt, jagad av skuld. Vad är detta? Varför är det så?
Första besöket gick åt till att berätta om mig själv (och gråta). Psykologen sammanfattade ödmjukt hur hon såg på saken. Jag fick erkänna att det varit lite tufft med allt med ivf, med tiden innan adoption, men tiden efter adoption. Hmm, tyckte hon. Låter ju väldigt tufft det där. Jovars, nädå, det går bra, var ju lite PAD och så, men det är ok, nu är det mest att det känns så här (se stycket ovan). Jo, tyckte hon, men jag tycker nog att du (och maken) har haft det väldigt tufft. Faktiskt. Ok då. Väldigt tufft.
Enorm lättnad över att ha fått prata med någon. Enorm lättnad över att stänga av facebook. Läste boken om acceptans och allt kändes ännu bättre.
Andra besöket höll jag ut tills hon satt sig innan jag började gråta. Verkligen fascinerande. Hon tyckte att jag skulle se alla mina måsten som ballonger som jag håller i handen. Ja, snorade jag lite ointresserat. "Och sen släpper du alla!!!" Hmm, sa jag diplomatiskt och suckade inombords. Jag har faktiskt viktiga saker (ballonger) att hålla koll på. Dem släpper man inte bara så där. Faktiskt. Hon visade vidare på en massa olika figurer, "läs bara rubrikerna" (mohahahhahaa, jag är jättesnabb och jättebra och jätteduktig, jag läser minsann allt det finstilta medans du pratar och kan lyssna också) och det föll ner en så stor polett att jag började garva. Jagad. Jag är så fruktansvärt sliten och trött att jag konstant känner mig jagad, flyktbeteendet är i full gång och det hela varvar runt. Såklart. Så logiskt. Så skönt att få en förklaring.
Hemma berättar jag för maken om ballongerna. Han stämmer inte in i mitt halvhån av teorin utan ser mest glad ut. Det är ju jättebra, släpp dem!!! Och nu har jag släppt ett gäng. Inte alla. SN-ballongen hänger där. Och några till. Men vilken lättnad. Jag har inte haft det så här lugnt i tankarna sen innan ivf-erna startade. Och psykologen hintade dessutom att de fysiska problem jag har kan ha med utmattningen att göra.
En glimrande jul och ett lovande nytt år önskar jag er alla! Mer ro i sinnet, mer lugn i själen och mer längtansbarn till de längtande! Må det nya året bli ett år av tillfrisknande!
♥ mother mary
lördag 20 december 2014
Synd om Victoria
Vid kvällsmaten med svärföräldrarna kommer vi in på tomten och snälla barn. Lilleman räknar till elva (?) snälla barn i vår familj och svärmor berättar om prinsessan Estelle som tydligen svarat nåt charmigt på tv i dagarna. Och Madeleine är gravid igen! Jaha. Har ni inte sett/hört det? Det står ju ööööööverallt. Hmm, jo, men kanske inte mitt fokus direkt säger jag och suckar lite inombords. Jamen, undrar hur det känns för Victoria? Ehhh, varken maken eller jag följer nu logiken i resonemanget. Ja, det är ju sorgligt, förtydligar svärfar, hon kanske inte kan få fler barn.
Kompakt tystnad.
mother mary andas. Väntar. Letar febrilt efter nåt att säga. Lägligt nog föser lilleman av misstag iväg halva dukningen och jag snäser åt honom. Borde ju snäst åt de andra. Eller sagt att prat som detta gör mig ledsen. Förlåt lilleman, jag ska inte göra om det. Snäsa åt dig utan att du gjorde nåt fel, vill säga. Jag kommer kanske fortsätta med det andra. Det häpna tigandet och snabba funderandet över hur mycket fuzz jag ska göra utan att framstå som ett basket case.
♥ mother mary
Kompakt tystnad.
mother mary andas. Väntar. Letar febrilt efter nåt att säga. Lägligt nog föser lilleman av misstag iväg halva dukningen och jag snäser åt honom. Borde ju snäst åt de andra. Eller sagt att prat som detta gör mig ledsen. Förlåt lilleman, jag ska inte göra om det. Snäsa åt dig utan att du gjorde nåt fel, vill säga. Jag kommer kanske fortsätta med det andra. Det häpna tigandet och snabba funderandet över hur mycket fuzz jag ska göra utan att framstå som ett basket case.
♥ mother mary
måndag 8 december 2014
Vad jag gör just nu
Medveten närvaro, acceptans och "att leva ett liv, inte vinna ett krig". Det är både lättare och svårare gjort än sagt. Jag har läst böckerna förr, gjort övningarna, varit accepterande. Men, hoppsan jaha?, det är visst färskvara det där med, precis som allt annat som är nyttigt och bra för en. Frukt och grönt, motion och hudlotion.
Lilleman fick en operationstid igen, på en måndag kommer beskedet, på fredag är det inskrivning och prat med läkare och narkos, på måndag är det operation. Ute i god tid? Släppa allt man har för händer? Självklart! Räkna med komplikationer? Det glömde vi visst. Och läkarna tänkte visst inte på att informera. Igår var vi på sjukhuset för tredje gången sen op, idag måste vi nog dit igen. Inget stort, men lagom för att oroa, stressa och för mother mary att hetsa upp sig. Ingen acceptans där inte.
Mitt i allt detta en läkare som med huvudet på sned tittar på mig, frågar om jag känner mig nedstämd (nej, vill jag som vanligt vråla, se bara till att remittera mig, undersök, ta prover, hitta felet!) för att sedan erbjuda en kurator. Självklart tackade jag ja, heligt förbannad och med tanken att kuratorn kanske kan hjälpa mig nå fram till läkaren. Men.... nej. Kuratorn når istället fram till mother mary som utan uppehåll storgråter precis hela terapitimmen. Ödets ironi!
Lilleman älskar tomtar. Och sina julkalendrar. Gladare unge (trots alla jobbiga komplikationer, slangar och bandage) får man leta efter. Jag lär mig acceptans av mitt längtansbarn.
♥ mother mary
Lilleman fick en operationstid igen, på en måndag kommer beskedet, på fredag är det inskrivning och prat med läkare och narkos, på måndag är det operation. Ute i god tid? Släppa allt man har för händer? Självklart! Räkna med komplikationer? Det glömde vi visst. Och läkarna tänkte visst inte på att informera. Igår var vi på sjukhuset för tredje gången sen op, idag måste vi nog dit igen. Inget stort, men lagom för att oroa, stressa och för mother mary att hetsa upp sig. Ingen acceptans där inte.
Mitt i allt detta en läkare som med huvudet på sned tittar på mig, frågar om jag känner mig nedstämd (nej, vill jag som vanligt vråla, se bara till att remittera mig, undersök, ta prover, hitta felet!) för att sedan erbjuda en kurator. Självklart tackade jag ja, heligt förbannad och med tanken att kuratorn kanske kan hjälpa mig nå fram till läkaren. Men.... nej. Kuratorn når istället fram till mother mary som utan uppehåll storgråter precis hela terapitimmen. Ödets ironi!
Lilleman älskar tomtar. Och sina julkalendrar. Gladare unge (trots alla jobbiga komplikationer, slangar och bandage) får man leta efter. Jag lär mig acceptans av mitt längtansbarn.
♥ mother mary
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)