Skickat

Kraftigt nedbantat och utan mafiahot, dramatiska utspel och illa dolt agg. Endast med sorg, kärlek och lite "stake". Ett kort mail utan hälsningsfras lyckades jag skicka igårkväll. Försöker låta bli att kolla mailen, och det är faktiskt inte speciellt svårt. Väntar mig inget svar. Ingen ångestklump i magen. Kan ju verka som att det är lugnt, men jag tänker på det hela tiden och käkarna är så stela att jag har svårt att gapa vid maten. I samtal med vänner och bekanta måste jag behärska mig för att inte ta upp vad som hänt. Det ligger där och maler. Och maler. Men det har ju bara gått två veckor.

Jag har fina dagar med lilleman. Jag uppskattar mer.Vi njuter. Han är i en speciell fas. Inte vet jag vilken fas, finns ju ingen litteratur, men hans behov av mig är nu enormt och hans olika små trygghetsknep syns väldigt tydligt. Finner mig allt oftare intrasslad i förklaringar och kom just på att jag nog tappat lite fastetänk över semestern. Jag har ju inga problem med att inte ha förklaringar till hans betenden egentligen. Trauman och allt annat, det är ju klart att det händer massa grejer och att sorg, anknytning mm inte är klart på långa vägar än.

En kommentar från idag: "men nu är han ju anknyten ju." Glömsk om min fasta kastade jag mig in i förklaringar och middagsgästerna började skruva på sig. Men vad fasiken, det är viktigt ju! ;-)

♥ mother mary