Jag har tur...

...som på både lördag och söndag fick träffa starka, vackra, kärleksfulla kvinnor. Och dessutom får kalla dem båda för vänner. Jag har verkligen tur.

♥ mother mary

Att förstå

Sen jag blev mamma genom adoption har jag lärt mig massor, både om mig själv, om processen, om rasism och anknytning, om vithet och trauma. När man väl förstått något, eller rättare sagt, tagit det till sig vare sig man förstår eller inte - vissa saker behöver man inte förstå, bara man gör det rätta. Typ det här med anknytning - merparten av vårt umgänge förstod inte, men gjorde ändå som vi sa. Vi förstod ju inte heller i början när vi gick utbildningen, men incitamentet till att lära sig var ju större för oss.

Såååå.... många vet ju kanske då också om vår resa. Om hur tufft det varit innan vi visste att det skulle bli lilleman som blev vårt barn. Jag undrar hur mycket det påverkat vår omgivning?
Två exempel: en bekant som vi umgås med familjevis får barn. Barnet föds och vi ses inte de första veckorna. Stor förståelse för detta från min sida, inte bara för sjukdomar utan även för anknytning. Sen ses vi och jag tassar lite försiktigt runt bäbisen och uppför mig som jag inte kan låta bli att uppföra mig runt bäbisar. Med den enda skillnaden att jag inte ber om att få hålla. Jag blir heller inte erbjudan att hålla. Inte ens i komiska situationer då mamman hellre lägger ner barnet på golvet än ber mig hålla. (jag erbjöd mig till och med) Jag börjar bli fundersam. Gör mamman detta för att skona mig på något sätt? Eller verkar jag avvisande genom att jag själv inte tar första steget?

Till saken hör att vi en dag satt i soffan i en salig röra av barn och vuxna, maken klämmer in sig och sträcker sig genast efter bäbisen. Han frågar inte utan utgår helt enkelt ifrån att det är ok. Gullar och har sig och jag sitter på helspänn och försöker smygkika på mamman för att se om hon misstycker. Verkar inte så. Intrigen tätnar. ;-)

Exempel nummer två. Nu är det en nära vän som fått bäbis. Sedvanligt bäbis-beteende. Efter en stund frågan min kompis om jag vill hålla. Jag försöker att inte slita bäbisen ur händerna på henne. En lång stund senare erbjuder hon mig att lägga ner bäbisen och jag kollar om det är ok att fortsätta hålla. Hon frågar om det är ok, eller rättare sagt om det KÄNNS ok. Fin vän! (Det kändes jättefint att hålla bäbisen.)

Åter till grannen: hon kanske tror att jag kommer att bryta ihop om hon ber mig hålla. Att lilleman ska misstycka. Eller så har hon tagit till sig allt mitt tjat om anknytning. Kanske så vill hon bara inte att jag ska hålla. Och det är också ok.

♥ mother mary

PS Är det förresten någon som undrar något som rör adoption om som jag kan hjälpa till med genom att skriva om det?

Min kropp är min kropp

Vi lär lilleman att han kan säga ifrån. Förskolan gör det också för plötslig säger lilleman STOPP och sätter upp en bestämd liten hand. Det är ju jättebra, men ibland kan man hålla sig för skratt när stoppet gäller toabesök, att ta på sig överdragsbyxor eller att äta kvällsmat. Well well.

Häromdagen på mitt jobb hjälpte jag en besökare och fick lite charmigt beröm för hur trevliga alla och då speciellt jag var på min arbetsplats. (Jag är ju inte trevlig egentligen, service faller sig bara naturligt för mig.) Uppmuntrad (?) av mitt trevliga sätt fortsätter besökaren med att ta ett kliv närmare och börjar berätta hur snygg jag är. Superhet liksom. Fortfarande trevlig tackar jag (eller inte, kommer inte ihåg faktiskt), säger åt besökaren var han kan vänta och går på darrande ben in till mina kollegor för debriefing. Det var så länge sen någon klev in i min personliga sfär på det här oinbjudna och obehagsframkallande sättet så jag hade nästan glömt alla dessa mansgrisar som tror sig vara charmörer. Urk. Nu har jag googlat på rätt ord (refrain) och skrivit ner vad jag tänker säga om det händer igen. För personen ifråga jobbar (!) på min arbetsplats, dock inte där jag sitter.

Möjligen gör jag först en lilleman och hojtar STOPP nästa gång han sätter igång.

♥ mother mary

PS Och eftersom jag misstänker att någon kanske tänker att det där var väl inte så farligt, en komplimang liksom, skärp dig mother mary, så vill jag förtydliga att nej, det var det inte. Det var obehagligt och jobbigt och jag kände mig mest äcklad och vill inte gå i närheten av hans kontor. DS

Missförstånd

Jag kör till förskolan med en glatt sjungande lilleman i baksätet. Han sjunger på engelska. Det låter helt bedårande eftersom han ju härmar det han hört utan att veta vad det betyder. Hela vägen sjunger han. Upp i falsett i sticket, refrängen med tonartshöjning och så glad. Snön gnistrade och jag fick tanken om hur vansinnigt kort, men ändå lång, tid det gått sen jag var den förtvivlade miss mary. Nu är jag en relativt pigg och glad mother mary och att få köra sitt barn till förskolan och bara vara i nuet för en stund är belöningen för allt annat. Känns det som.

Häromdagen hämtade både maken och jag. Väl hemma så utlöste en liten enkel fråga ett argt utbrott, det slogs (väldigt lätt, men ändå), kastades och skreks otrevliga saker. Han var helt ifrån sig och jag höll lugnet i ca en timme. Även maken. Vi fattade inte vad som gått fel. Någonting med hämtningen måste det ju varit. Att vi var där båda? Det var oplanerat. Hmm.

Till slut kom jag på att jag skojat lite med lilleman och han kompisar samt pedagog vid hämtning. Han var superupptagen med att rita så jag satte mig och väntade. Nej, jag har inte tid att gå hem mamma. Ok, skämtade jag, då får jag kanske ta ett annat barn... Nej, protesterade de andra ungarna. Ok, sa jag, men pedagogen då, får jag ta hem henne? Och så höll vi på en stund.

Alla lillemans värsta farhågor besannades! Vi ville ha ett annat barn! Han skulle behöva flytta! Vi tycker inte om honom! Jag har nog aldrig bett om ursäkt, sagt förlåt och kramats så mycket och så länge för något i hela mitt liv. Hur kunde jag vara så tanklös? Jag som vet att man tex aldrig får säga saker i stil med att "kommer inte du nu så går jag". Och så skojade jag om det där. Usch. Vi pratade massor om det. Och sa förlåt på tusen olika sätt. Till slut så lekte vi kram-fängelse för lilleman blir så rädd och sårad och ledsen att han inte vågar visa sina riktiga känslor. Då leker vi så att vi får de där kramarna, skratten och tårarna så allt kan läka.

Men det sitter ju kvar. "Jag längtar efter dig redan" hojtade jag till maken i morse varpå lilleman bryter ihop. En halvtimme senare av kram, mys, försäkran om att jag längtar lika mycket efter honom och visst tycker om honom är han på g igen. Och sjunger och studsar...

♥ mother mary

Gott nytt år

Det har ju inte hänt nåt bra det här året, utbrister jag teatralisk vid nyårsmiddagen till maken.
Har det inte gått framåt med lilleman? frågar maken.
Jo, det har det ju. Ibland blir man bara så himla trött att man inte orkar se det minsta lilla positiva. Det går framåt, det gör det. Och så backar det nåt enormt, tex vid lov då rutiner bryts, då börjar vi från början igen. Frågorna som kommer är bla om han ska sluta förskolan (say what?),  aldrig får träffa sina kompisar mer (stackarn), måste börja skolan (det är han redan nu orolig för), inte ska få julklappar (jodu), att tomten ska vara en tjuv och ta paket istället för att lämna... Och inget sägs rakt ut. Nä då, agenterna mother och make (mest mother faktiskt) jobbar dygnet runt för att lägga pusslet till lilleman. Dessutom är han i denna förändringstid livrädd för att jag eller maken ska försvinna och vi är tillbaka på ruta ett med vårt lilla plåster. Fast vi tränar upp en superbra grej: så länge man håller ögonkontakt så kan det funka! Lilleman backar ut från mig och sitt rum ända bort till soffan där xyz befinner sig. Hämtar och rusar antingen tillbaka eller går hyfsat lugnt med ögonkontakt!
Utifrån ovanstående så känns ju lilleman helt oförberedd på sitt jullov. Jag undrar hur det skulle sett ut utan de ca 5 timmarna med förberedande samtal, teckningar och kalenderförklaringar. Hehe...
Jo, nog har det hänt saker under 2015. :-) Detta år ska jag träna ännu lite mer på att lyssna till mina känslor. Sen så ska jag även stressa mindre, för stressen är det som är värst för mig. Jag blir liksom inte mitt bästa jag då. Ähem.

♥ mother mary

Konflikter 2

När jag vaknar är det så himla mysigt att sträcka på sig och leta efter om det är någon mer som ligger i sängen. Vi brukar kramas en stund på sängkanten för att vakna till innan vi går in i badrummets kalla och ljusa värld. Där brukar det gå bra. Det enda som inte går bra är om någon envisas med att snyta någon annan. Jag brukar fejka att jag inte vet hur man gör. Sen kör jag hela inträdesprovet till scenskolan komplett med hängande huvud, tunga suckar och hopsjunket kroppsspråk. Mamma lackar nästan alltid ur och blir lite otrevlig då. De senaste veckorna har hon dock förstått att jag verkligen inte gillar att snyta mig så hon säger inte till så ofta. Om hon ber jättesnällt en lång stund brukar jag gå med på att snyta mig. Det är ju rätt så skönt att kunna andas faktiskt.

Medans vi gör privata grejer så brukar mamma försöka klä på sig, borsta sina och ibland mina tänder och ibland sminka sig. Vissa mornar känner jag mig jätteosäker och då kan hon inte lämna badrummet så hon brukar lägga fram sina kläder i badrummet. Vissa mornar är det ok om hon går och hämtar nåt i ett annat rum om hon sjunger hela tiden så jag vet var hon är. Ett annat bra sätt är att vi turas om att säga var vi är. Så här: Mamma, jag är här i badrummet. Hon svarar: Jag är i sovrummet. Då säger jag att det är bra och så säger jag igen var jag är. Ibland tappar mamma tålamodet när vi gör så här. Det händer kanske om telefonen ringer och jag blir så rädd att jag måste vara supernära och det trillar massa saker och jag råkar skrika henne i örat.

När vi äter frukost tar jag god tid på mig. Då kan mamma ibland behöva gå på toaletten och då brukar det gå bra om hon har dörren öppen. Kanske så följer jag med om hon inte kan vänta med att gå. Mamma tjatar lite om frukosten. Hon tycker det går för långsamt ibland. Men jag kommer liksom att tänka på så mycket och då är det svårt att tugga samtidigt och så försöker jag lura henne att jag ätit min medicin och så tittar hon efter och så har jag inte det och då blir hon arg. Inte ok säger hon då.

Sen brukar vi borsta tänderna. Jag vet ju att mamma alltid dukar av och sen säger att vi ska gå och göra det. Ibland vill jag inte och då går hon i förväg till badrummet. Då blir jag både arg och rädd. Mamma säger att hon ju sagt att vi ska gå massa gånger och att jag måste komma med. Jag skriker att hon inte får göra så och att hon inte får bo här om hon inte säger förlåt. Mamma gråter ibland för hon blir så stressad. Beroende på hur snabbt vi blir sams så blir det olika. Ibland så är mamma jättesnabb på att säga förlåt. Ibland är hon inte det.

När vi ska klä på oss till förskolan så lägger mamma alltid fram alla kläder i hallen. På nåt sätt är jag lite långsam där också. I magen känns det mysigare att vara hemma med mamma hela dagen och om jag inte klär på mig så kanske vi slipper säga hejdå. Det gör vi ibland när jag är sjuk, det är jättemysigt. Mamma och jag brukar prata om hur vi ska göra på morgonen för att det inte ska bli bråk och tjafs. Jag kom med ett jättebra förslag och mamma skrev ner allt och räknade hur lång tid allt fick ta. Då blir hon inte lika stressad. Och jag tycker det känns bra att jag får vara med och bestämma. Det är det som är jobbigt med helgerna tror jag. Då får jag inte bestämma så mycket så jag känner att jag måste skrika så jag hörs. Det funkar inte så bra. Fast ibland tänker jag inte innan jag blir arg eller jätteledsen, det bara händer. Mamma och pappa brukar prata jättemycket om vad vi ska göra så jag vet vad som ska hända. Fas om jag får syn på nåt jag hellre vill göra så litar jag inte på att jag verkligen ska få göra det sen så då bråkar jag så mycket jag kan. Jag tycker faktiskt att mamma har rätt så dåligt tålamod rätt ofta. På riktigt.

Så här är det när vi bråkar. Fast mest är vi sams. Då familjekramas vi och jag sitter nära ibland och ibland vågar jag gå långt ifrån. Men jag säger alltid till vart jag går. Och jag gör som mamma och pappa lärt mig och pratar när jag blir rädd så de kan hjälpa mig ännu bättre. Det funkar bättre än att skrika har jag märkt. Nu till exempel väntar jag på att mamma ska bli klar med datorn så att vi kan gå till ett annat rum. Jag har frågat flera gånger för jag vill att hon ska lova och att vi ska gå nu. Hon sa att jag fick vänta en liten stund och att jag kunde städa upp alla pixiböcker, allt smålego och alla gosedjur ur hennes och pappas säng. Det låter rimligt så jag samlar ihop böckerna medans jag sjunger. Och förresten är det min säng också.

♥ lilleman

Konflikter

Varje dag har vi någon liten konflikt (om den inte är av det större slaget) och ju färre konflikter, desto lugnare blir vi allihopa. Vi har nu haft flera halvdagar den sista månaden utan bråk och tjafs och utbrott! Lilleman är så glad, mother mary är så glad och maken är såklart också helnöjd. Det börjar lätta lite. Vårt lilla hjärta börjar läka och vi som familj också! Det är först nu vi på riktigt inser vilken enorm energi det tar...

Dagens lämning på förskolan var inte bra. Storgråtande lilleman ville inte släppa iväg mig. Arbetsdagen startar lite i uppförsbacke då, men den tog sig. Tills på eftermiddagen då en kollega blir arg på mig och konflikten dyker upp även på jobbet. Kollegan fräser och stormar iväg (!). Jag försökte reda ut det, men kollegan är tvärsur och tar inte olivkvisten. Som tur är hade jag en annan kollega i rummet (som inte tyckte jag gjort nåt fel) som jag kunde bolla lite med och sen kunde jag gråta ut hos maken. Nu är jag lugn och hoppas att även kollegan lugnat sig. För jag orkar banne mig inte med konflikter på jobbet också.

♥ mother mary

Det tar tid

Nu har det gått lite drygt två år sen vi blev familj. När det kändes jobbigt i början klamrade jag mig fast vid att många sa "ge det ett år". Och visst blev det lättare. Lite.
Häromdagen kom jag på mig att tänka, att nu, NU börjar det bli lite lättare. Om jag inte var deprimerad så skulle det nog till och med kännas ännu lättare. Fast inte om man jämför med många andra familjer såklart. Familjer där föräldrarna får och kan ha barnvakt, kan gå ut med sina vänner (var för sig) utan att det blir för mycket ståhej och där vardagen inte inbegriper timmar med extrafix för SN.

Alla familjer har sina problem. Jag vet. Det hindrar inte mig från att reflektera över att vi har lite extra på vår tallrik. Och möjligen ibland känna mig bitter. Då tänker jag att det känns skönt att vi med lätthet fick stöd från FK för allt merarbete vi har med lillemans SN. Det är inte som vi hittar på. Sen skulle det ju vara toppen om man fick ett intyg på trauma och adoption också.

Jag fortsätter att prata om det jobbiga med adoption med dem som jag vill prata om det med. De adoptivföräldrar som jag möter som bara är i början på sin resa och har funderingar till exempel. Eller de som tycker vi överdriver. Vänner, familj, terapeuter och någon enstaka kollega. Jag har blivit tuffare, backar inte en sekund när det börjar antydas att lilleman skulle manipulera* oss, är bortskämd eller att vi är mesiga.

Jag tycker det är extra viktigt att vi som adopterat är ärliga med vår resa. Självklart finns det solskenshistorier i mängder, och det är underbart. Att vi som har/haft det lite tuffare vågar berätta och dela med oss är betydelsefullt, det förbereder kommande adoptivföräldrar, det gör att åsikten "det hjälper med kärlek" kanske får lite mer nyans. Det hjälper våra barn. För det hjälper faktiskt inte alltid med bara kärlek och det är orättvist både mot barnen och föräldrarna att säga så.

Många vuxna adopterade blir idag dissade med inställningen att de är bittra och gnälliga. Det är så himla orättvist! De blev säkert älskade, men blev de lyssnade på? Fick de veta om sin adoption? Fick de stöd i sina funderingar och fick de hjälp att få ordning på tankarna? Blev de lyssnade på i sin sorg efter sina biologiska föräldrar?

Det tar tid. Men det blir bättre. Vi tittar på lillemans synliga ärr och ser att de bleknar. Låt oss hoppas att de andra såren i hans (och alla adoptivbarns) inre får det de behöver för att kunna läka och blekas.

♥ mother mary

*självklart gör han det med, han är ju ett barn. vore ju konstigt om han inte skulle försöka manipulera sig till mer godis, en till film eller att slippa sin medicin. men han manipulerar inte sin skräck. den som ingen (nästan) utom vi får se.

Allt har ett pris

Jag fortsätter att utbilda mig, ta reda på saker, köpa böcker, prata om det samt läsa, läsa, läsa på alla mina olika forum som jag hänger på. Redan innan vi adopterade var jag medveten om det höga priset för att jag skulle få bli mamma. Det som lilleman betalar. Han är uppryckt med rötterna och forslad till en annan världsdel, han har separationer och trauma i bagaget, frågor han aldrig kommer att få svar på samt ett utseende som aldrig kommer att smälta in här i hans nya land.

I den bästa av världar (för lilleman) vore jag fortfarande barnlös och han hos en välmående familj i sitt födelseland. Så länge jag inte blundar för detta, så länge som jag öppet pratar om hans landmamma och landpappa, om hans födelseland med kärlek. Så länge som jag aldrig förnekar hans sorg, hans utsprung eller väljer att ljuga för honom. Så länge som jag med öppna ögon inte väljer färgblindhet utan väljer att rusta mitt barn för verkligheten, då gör jag mitt bästa. Mitt bästa för denna lilla människa som jag fick därför att någon annan förlorade honom. Jag fick bli mother mary till en pojke som är så lik mig och maken till sinnet, men samtidigt så unik och full av gåtor som bara en skatt kan vara.

♥ mother mary

En helt vanlig dag

När man ser en känt ansikte så är min impuls att le och hälsa. Hur dåligt jag än mår. Nu såg jag ett känt ansikte, men var i en situation där jag inte syntes utan kunde ta tid på mig och fundera på vem det egentligen var. Och fy och usch och blä. Det var ju någon jag inte alls känner men som uttalat sig klantigt och elakt flera gånger offentligt. Och gjort någon jag känner illa. Honom var det ju tur att jag inte råkade hälsa på.

Sen fortsatte dagen med ett läkarbesök. Hamnade väldigt högt på ett test. Jag är visst deprimerad.  Svart på vitt och tydligt uttalat går det ju inte att smita. Min terapeut hade väl rätt då. Skall få träffa psykolog. Blev erbjuden medicin. Och började grina av beslutsångest.

På kvällen myser lilleman och jag framför tv med "de där nötterna". Nötterna är från pumpan, vi rostade en plåt pumpafrön från lillemans pumpa som nu vakar över huset. Vi kollar barnprogram och filosoferar, kramas och skojar. Vid tandborstningen går ett glas sönder och trots föräldrarnas lugn stegras det inom lilleman till ett utbrott. Men det är stora framsteg ändå, han blir så rädd, vår lille. Så rädd, så rädd, så anfall är bästa försvar. Vi tröstar och pratar, förklarar att ingen behöver flytta (!) och att vi inte är arga. Berättar om alla gånger vi slagit sönder sönder saker och vad man då kan bli rädd för. Att det låter högt. Att det är vasst. Att man ska göra sig illa.

Nu sover både lilleman och make. Jag grinar och tillåter mig att tycka att livet är orättvist en stund.

Fast jag har ju bästa maken. Och bästa ungen. Just det!

♥ mother mary