Lovet har börjat. Solen skiner. Hela familjen är ledig. Allt är frid och fröjd. Mohahahaha... Spelar ingen roll om man adopterat eller ej, har man ett barn som älskar och behöver rutiner blir även det roligaste jobbigt. Jag är helt slut. Lilleman är uppe i varv och kan ju inte hjälpa att han inte fixar att det är lov. Maken drar största lasset idag. Jag drog det igår.
Jag vet att det lugnar sig lite när vi nått slutdestination, men just nu vill jag bara ha tjänstefolk som packar, lagar mat, ser om huset samt gärna skjutsar mig till semestermålet. Kanske även ger mig fotmassage, en drink och ställer fram en solstol.
Det som gör mig mest frustrerad är att lilleman blir så stressad att vi har svårt att nå fram. När favvobyxorna är blöta av vattenlek och torkas i tumlaren och han fortsätter att tjata, tjata, tjata. Han låser sig och känner sig taskigt behandlad. "Pappa sa att jag inte fick (insert valfri sak som maken självklart inte sagt)". Jag ser så tydligt mönstret och vi pratar, pratar, ritar, kramas och spelar rollspel för att försäkra honom om att han är vårt barn och ska bo här. Ingen kommer försvinna. Han får alltid vara med. Vi gillar honom. Vi tycker om honom. Vi älskar honom. Vi kommer tillbaka till "hemma" efter semestern. Oh mother, otillräcklig varde ditt namn!
♥ mother mary
...och däremellan lilleman au naturel och mammahjärtat slappnar av lite och hoppas att han hinner ladda batterierna till nästa jobbiga sak.
tisdag 30 juni 2015
onsdag 10 juni 2015
Bloggar & artiklar
Jag har letat och funnit. Det är i alla fall en början.
Vi måste snacka om privilegier
http://blogg.resume.se/nina-akestam/2014/08/24/vi-maste-snacka-om-privilegier/
Not my problem? Not your problem?
https://mypapayajambalaya.wordpress.com/2015/01/30/not-my-problem-not-your-problem/
Black&Smart
https://blackandsmart.wordpress.com/
Vad är rasism, islamofobi, vita privilegier och andra sådana frågor
http://www.nyansmuslim.se/2015/01/06/vad-ar-rasism-islamofobi-vita-privilegier-och-andra-sadana-fragor/
Vad är vardagsrasism?
http://lundagard.se/2011/11/04/vad-ar-vardagsrasism/
Falskheten: Ras-skolan (18 inlägg, börja från början)
http://falskheten.blogspot.se/search/label/Ras-skolan
10 ways to be an ally
http://whitepriv.blogspot.se/2010/02/10-ways-to-be-and-ally.html
White fragility: Why it´s so hard to talk to white people about racism
http://goodmenproject.com/featured-content/white-fragility-why-its-so-hard-to-talk-to-white-people-about-racism-twlm/
...sen är det bara att läsa, läsa, träna, läsa lite till, våga känna sig pinsam och obekväm och kämpa för alla de som i stunden inte kan försvara sig!
♥ mother mary
Vi måste snacka om privilegier
http://blogg.resume.se/nina-akestam/2014/08/24/vi-maste-snacka-om-privilegier/
Not my problem? Not your problem?
https://mypapayajambalaya.wordpress.com/2015/01/30/not-my-problem-not-your-problem/
Black&Smart
https://blackandsmart.wordpress.com/
Vad är rasism, islamofobi, vita privilegier och andra sådana frågor
http://www.nyansmuslim.se/2015/01/06/vad-ar-rasism-islamofobi-vita-privilegier-och-andra-sadana-fragor/
Vad är vardagsrasism?
http://lundagard.se/2011/11/04/vad-ar-vardagsrasism/
Falskheten: Ras-skolan (18 inlägg, börja från början)
http://falskheten.blogspot.se/search/label/Ras-skolan
10 ways to be an ally
http://whitepriv.blogspot.se/2010/02/10-ways-to-be-and-ally.html
White fragility: Why it´s so hard to talk to white people about racism
http://goodmenproject.com/featured-content/white-fragility-why-its-so-hard-to-talk-to-white-people-about-racism-twlm/
...sen är det bara att läsa, läsa, träna, läsa lite till, våga känna sig pinsam och obekväm och kämpa för alla de som i stunden inte kan försvara sig!
♥ mother mary
måndag 1 juni 2015
Bara massa tjat. Läs ej detta.
Det slår liksom aldrig fel. Ägglossning och trötthet gör ofelbart att mother mary blir som en slags tjafsmagnet. Svärmor satte igång sitt tjafs igår, fast denna gång var maken närvarande och han satte stopp för det meddetsamma. Ändå så blir jag så himla upprörd på att hon behöver lägga sten på börda. "Men varför får han ha volangtröja på förskolan? Är han inte annorlunda så det räcker redan? Och med hans SN också?" Men han är ju fyra år! Självklart får han ha glittriga volangtröjor hur mycket han vill. Och vill han ha det när han är 14 år är det också ok. Så länge han väljer det själv och gillar det.
Hans SN kan vi inte göra nåt åt. Det är vad det är. Vi hanterar det. Han lär sig prata om det. Att vara stolt över det. Visst frågor kommer från de små kompisarna. Något har vi gjort rätt för när han svarar är det klockrent. Det är klart att det kommer att bli jobbigt. Men det blir ju inte bättre av att vara olyckskorp och börja tjafsa om att han är adopterad och har tjejkläder. Hörru svärmor, backa!
Och så fortsätter tjatet. You have been warned. Vad är det med folk som inte flyttar på sig? I rusningstrafik? I dag sa jag med honungsröst åt en kvinna (lite yngre än mig) att bara flytta på sig. Hon spärrade av halva dörrparet på pendeln och jag kunde att knuffat till henne på vägen ut. Istället valde jag att trevligt säga till. Hon såg nästan lite rädd ut när hon flyttade på sig.
Innan detta hade jag battlat ovannämnda 4-åring om fotbeklädnad i 1 timme. Det slutade med bråk. Och att han fick ha gympaskor på sig och stövlarna i en påse. "Jag vill ha som du, mamma! Jag vill det! Då får du också ha stövlar." Inget argument bet. Han är väldigt skicklig. Och charmig. Och jag tänker på att man ska välja sina strider. Efter detta plus en halvtimme på cykel i ösregn står man inte i vägen för mother mary. Kanske så lite farlig ut. Osminkad och allt. Ha! :-)
Jag är inte riktigt klar ännu. För jag är upprörd över massa saker. Jominsann. Trött intill gråt, ångest deluxe. Jag är heterosexuell. Jag har ett fast jobb, en partner och någonstans att bo. Ett barn och bil. Jag smälter in (nåja, allt är relativt) överallt i landet där jag bor. Det som drar ner mitt vita privilegium lite är att jag är kvinna och lider av psykisk ohälsa. Annars är det inte mycket som hotar att allt är format efter mig. Jag har så länge grunnat på detta. Jag som har så svårt för lugna diskussioner om allt som upprör mig. Jag tappar orden, blir arg och frustrerad. Det tog lång tid att inse att jag måste träna på den här sortens. Att det inte blir bättre trots alla som kämpar. Att jag (och alla andra vita) måste inse vad rasism är. Att vi blir inte blir rädda när polisen stoppar oss. För vi vet att polisen hjälper oss. Att förstå att någon med en annan hudfärg inte får samma hjälp som vi. Att de kanske blir rädda istället. Att inte förminska det utan lyssna istället. Min kollega viftade bort det: "Men allt annat är ju så bra här. Lite rasism är inte så farligt. Jag har det så hela tiden. Det är lugnt." Va? Ska det vara så att människor blir illa behandlade men står ut för att det är värre någon annanstans? Tänk om du minst en gång i veckan klev in i en hiss och folk (vita) ryggade tillbaka för dig? Bara för att du ser ut lite som en annan person som var en terrorist.
Har du orkat läsa hit? Kan du rekommendera sidor om det vita privilegiet? Rasifiering? För det är nog det som gör mig mest arg nuförtiden. Färgblindheten från alla håll och kanter. Oförståelsen för det som inte är i ens egen trädgård. Rädslan.
♥ mother mary
Hans SN kan vi inte göra nåt åt. Det är vad det är. Vi hanterar det. Han lär sig prata om det. Att vara stolt över det. Visst frågor kommer från de små kompisarna. Något har vi gjort rätt för när han svarar är det klockrent. Det är klart att det kommer att bli jobbigt. Men det blir ju inte bättre av att vara olyckskorp och börja tjafsa om att han är adopterad och har tjejkläder. Hörru svärmor, backa!
Och så fortsätter tjatet. You have been warned. Vad är det med folk som inte flyttar på sig? I rusningstrafik? I dag sa jag med honungsröst åt en kvinna (lite yngre än mig) att bara flytta på sig. Hon spärrade av halva dörrparet på pendeln och jag kunde att knuffat till henne på vägen ut. Istället valde jag att trevligt säga till. Hon såg nästan lite rädd ut när hon flyttade på sig.
Innan detta hade jag battlat ovannämnda 4-åring om fotbeklädnad i 1 timme. Det slutade med bråk. Och att han fick ha gympaskor på sig och stövlarna i en påse. "Jag vill ha som du, mamma! Jag vill det! Då får du också ha stövlar." Inget argument bet. Han är väldigt skicklig. Och charmig. Och jag tänker på att man ska välja sina strider. Efter detta plus en halvtimme på cykel i ösregn står man inte i vägen för mother mary. Kanske så lite farlig ut. Osminkad och allt. Ha! :-)
Jag är inte riktigt klar ännu. För jag är upprörd över massa saker. Jominsann. Trött intill gråt, ångest deluxe. Jag är heterosexuell. Jag har ett fast jobb, en partner och någonstans att bo. Ett barn och bil. Jag smälter in (nåja, allt är relativt) överallt i landet där jag bor. Det som drar ner mitt vita privilegium lite är att jag är kvinna och lider av psykisk ohälsa. Annars är det inte mycket som hotar att allt är format efter mig. Jag har så länge grunnat på detta. Jag som har så svårt för lugna diskussioner om allt som upprör mig. Jag tappar orden, blir arg och frustrerad. Det tog lång tid att inse att jag måste träna på den här sortens. Att det inte blir bättre trots alla som kämpar. Att jag (och alla andra vita) måste inse vad rasism är. Att vi blir inte blir rädda när polisen stoppar oss. För vi vet att polisen hjälper oss. Att förstå att någon med en annan hudfärg inte får samma hjälp som vi. Att de kanske blir rädda istället. Att inte förminska det utan lyssna istället. Min kollega viftade bort det: "Men allt annat är ju så bra här. Lite rasism är inte så farligt. Jag har det så hela tiden. Det är lugnt." Va? Ska det vara så att människor blir illa behandlade men står ut för att det är värre någon annanstans? Tänk om du minst en gång i veckan klev in i en hiss och folk (vita) ryggade tillbaka för dig? Bara för att du ser ut lite som en annan person som var en terrorist.
Har du orkat läsa hit? Kan du rekommendera sidor om det vita privilegiet? Rasifiering? För det är nog det som gör mig mest arg nuförtiden. Färgblindheten från alla håll och kanter. Oförståelsen för det som inte är i ens egen trädgård. Rädslan.
♥ mother mary
fredag 22 maj 2015
Att samla sina tankar
I går kväll vaknade lilleman feberhet och grät hysteriskt att han inte ville flytta. Han ville bo kvar med mamma! Ja, separationstankarna är aldrig långt borta. Lilleman kommer nog bo här tills han är 47 år.
Tankar som kommer och går är svåra att samla ihop och få logik i. Ibland läser jag nåt fantastiskt och det uppstår en kort stund av "aha!" där det känns som om många tankar faller på plats alternativt rättar in sig i rätt led. Wow, där är jag nåt på spåret hojtar mother mary till maken, jag visste att jag inte kunde vara ensam om det här! Att jag inte är "hopplöst galen och psykiskt sjuk". Vilket jag ju egentligen vet, men inte verkar kunna ta till mig ordentligt i alla lägen.
Jag har sett tydliga mönster denna vecka. Efter att ha lyckats få till en lugnare arbetsmiljö hamnade jag mitt i en sådan situation jag försöker undvika. En kollega var otrevlig, jag intar (på ytan) en sval attityd och nästan springer därifrån innan jag krackelerar. Eftermiddagen blir en plåga och väl hemkommen är jag till ingen nytta. Alla är emot mig, jag är allmänt värdelös och kollegan är en idiot. Det intressanta i detta var att nuförtiden är dessa situationer relativt sällsynta vilket tydliggjorde hur extremt jag överreagerar på att en ensam person under en kort stund är otrevlig mot mig. Fem minuter förstör flera timmar. Intressant.
För att nu ingen ska få för sig att jag är sjukt lättkränkt så kan jag tillägga att jag dubbelkollat med några personer om kollegan faktiskt var otrevlig (jodå, det var hen). Hur kaxig och framåt jag än kan tyckas vara så är det ändå mest orättvisor mot andra som får mig att ta strid i korridoren eller ta ton på stora möten. Som min svärmor säger: bli inte ledsen, bli arg. Men om jag blir arg så är jag rädd att jag ska bli väldigt arg. Och jag vet inte om det är värt det. Speciellt inte i jobbkorridoren. Och så undrar jag (och maken och säkert flera vänner) hur i hela friden jag kan låta mig rubbas så till den milda grad av enstaka knäppa personer.
Samla tankarna var det ja. ;-)
♥ mother mary
Tankar som kommer och går är svåra att samla ihop och få logik i. Ibland läser jag nåt fantastiskt och det uppstår en kort stund av "aha!" där det känns som om många tankar faller på plats alternativt rättar in sig i rätt led. Wow, där är jag nåt på spåret hojtar mother mary till maken, jag visste att jag inte kunde vara ensam om det här! Att jag inte är "hopplöst galen och psykiskt sjuk". Vilket jag ju egentligen vet, men inte verkar kunna ta till mig ordentligt i alla lägen.
Jag har sett tydliga mönster denna vecka. Efter att ha lyckats få till en lugnare arbetsmiljö hamnade jag mitt i en sådan situation jag försöker undvika. En kollega var otrevlig, jag intar (på ytan) en sval attityd och nästan springer därifrån innan jag krackelerar. Eftermiddagen blir en plåga och väl hemkommen är jag till ingen nytta. Alla är emot mig, jag är allmänt värdelös och kollegan är en idiot. Det intressanta i detta var att nuförtiden är dessa situationer relativt sällsynta vilket tydliggjorde hur extremt jag överreagerar på att en ensam person under en kort stund är otrevlig mot mig. Fem minuter förstör flera timmar. Intressant.
För att nu ingen ska få för sig att jag är sjukt lättkränkt så kan jag tillägga att jag dubbelkollat med några personer om kollegan faktiskt var otrevlig (jodå, det var hen). Hur kaxig och framåt jag än kan tyckas vara så är det ändå mest orättvisor mot andra som får mig att ta strid i korridoren eller ta ton på stora möten. Som min svärmor säger: bli inte ledsen, bli arg. Men om jag blir arg så är jag rädd att jag ska bli väldigt arg. Och jag vet inte om det är värt det. Speciellt inte i jobbkorridoren. Och så undrar jag (och maken och säkert flera vänner) hur i hela friden jag kan låta mig rubbas så till den milda grad av enstaka knäppa personer.
Samla tankarna var det ja. ;-)
♥ mother mary
måndag 11 maj 2015
Råd
När orken tryter, gråter är mer regel än undantag, kroppen reagerar som på ett verkligt hot inför en helg med extra belastning för mother mary, lilleman får fnatt, maken snäser och mother mary skulle vilja lägga sig i ett hål (fast hon orkar inte gräva det), DÅ bråkar man som om det gällde livet. För det är ju det det gör. Gäller livet. Balanserandes på avgrundens rand blir det inte snyggt. Inte så privat. Jag tror att de som eventuellt blev vittne till det kan smyga sig närmare sin ev partner och lite smånöjt tänka att de minsann inte bråkar offentligt. Och tänkt ändå vad bra vi har det. Jaja. Jag bjuder på den. Vi kom ut på andra sidan. Mellan våtservetterna och chipsen. Chipsen som jag sulade i vagnen skulle jag aldrig valt annars, men nu hade jag slitit till mig en random påse. De var goda. Jag älskar min man, make, livskamrat. Han gör mig till en bättre människa. Jag gör honom till en bättre människa.
Jag frågade om råd och kände att de bästa råden kommer från dem som själva varit där. Som inte behöver försöka förstå. Som inte behöver få höra att "nej, han fick inte sin vilja fram, det handlar inte om det", "nej, jag kan inte bara sticka iväg en stund", "nej, jag orkar inte". De som vet precis hur det är. Och som faktiskt bara ger råd när de efterfrågas. Jag är så otroligt tacksam för att jag lärt känna människor som kan ge mig råd som faktiskt kan funka! Och just nu ändrade vi kvällsrutinen för lilleman - han blir lugnare och jag kommer förhoppningsvis att må bättre i längden.
Fast ändå. Det behöver ju (nu när jag tänker efter) inte vara de som exakt vet hur det är som ger bäst råd, kanske är det bara det där med att inte komma med oefterfrågade tips som är vitsen. Att lyssna, komma med råd när det efterfrågas och tänka efter innan. Jo, så är det! För jag får minsann fina råd av folk som inte ens kommer i närheten av att vara i samma sits som jag.
"Länge leve mänskligheten, vi är alla världsinvånare!" som jag just sa till min kollega som skrattade rått (vi har samma sorts humor) till svar!
♥ mother mary
Jag frågade om råd och kände att de bästa råden kommer från dem som själva varit där. Som inte behöver försöka förstå. Som inte behöver få höra att "nej, han fick inte sin vilja fram, det handlar inte om det", "nej, jag kan inte bara sticka iväg en stund", "nej, jag orkar inte". De som vet precis hur det är. Och som faktiskt bara ger råd när de efterfrågas. Jag är så otroligt tacksam för att jag lärt känna människor som kan ge mig råd som faktiskt kan funka! Och just nu ändrade vi kvällsrutinen för lilleman - han blir lugnare och jag kommer förhoppningsvis att må bättre i längden.
Fast ändå. Det behöver ju (nu när jag tänker efter) inte vara de som exakt vet hur det är som ger bäst råd, kanske är det bara det där med att inte komma med oefterfrågade tips som är vitsen. Att lyssna, komma med råd när det efterfrågas och tänka efter innan. Jo, så är det! För jag får minsann fina råd av folk som inte ens kommer i närheten av att vara i samma sits som jag.
"Länge leve mänskligheten, vi är alla världsinvånare!" som jag just sa till min kollega som skrattade rått (vi har samma sorts humor) till svar!
♥ mother mary
torsdag 7 maj 2015
Men va fasen!?
Jag har läst böcker, faktaböcker, av Åsa Nilsonne.
Nu lånade jag en roman, Smärtbäraren, och fastnade direkt. Tyvärr läser jag redan på sida 17 följande och läser vidare med en klump i magen.
"Jag har ofta undrat över tillblivelsens paradox - hur en intensiv, allt överskuggande längtan efter ett barn kan förhindra en graviditet. Sedan, när de tilltänkta föräldrarna ger upp och adopterar ett barn eller skaffar hund går det finstämda maskineriet igång igen och de får sitt efterlängtade barn av egen kraft och utan kostnad."
Åsa Nilsonne är psykiater och forskare på Karolinska institutet. Jag undrar om hon vet vad hon (eller romanens huvudperson) gör för skada för de ofrivilligt barnlösa? Som författare har man ändå ett ansvar. För det är ju inte så? Eller har jag i förtvivlan över barnlösheten (då, innan lilleman) missat någon studie?
Är det någon annan som läst boken? Den är från 2002.
♥ mother mary
Nu lånade jag en roman, Smärtbäraren, och fastnade direkt. Tyvärr läser jag redan på sida 17 följande och läser vidare med en klump i magen.
"Jag har ofta undrat över tillblivelsens paradox - hur en intensiv, allt överskuggande längtan efter ett barn kan förhindra en graviditet. Sedan, när de tilltänkta föräldrarna ger upp och adopterar ett barn eller skaffar hund går det finstämda maskineriet igång igen och de får sitt efterlängtade barn av egen kraft och utan kostnad."
Åsa Nilsonne är psykiater och forskare på Karolinska institutet. Jag undrar om hon vet vad hon (eller romanens huvudperson) gör för skada för de ofrivilligt barnlösa? Som författare har man ändå ett ansvar. För det är ju inte så? Eller har jag i förtvivlan över barnlösheten (då, innan lilleman) missat någon studie?
Är det någon annan som läst boken? Den är från 2002.
♥ mother mary
lördag 25 april 2015
Egentligen inte
Inspirerad av Ninette och mina egna funderingar på censur hänger jag på trenden med ett blogginlägg om de saker jag vill skriva om men egentligen inte vågar släppa fram eller erkänna.
Jag tänker varje dag på min vikt. Det är sjukt jobbigt och hindrar mig från att ägna tankar åt annat, viktigare. Inför barnaskaffandet gick jag i terapi för ätstörning och det har funkat ok sen dess. Men nu gör det sig av flera olika anledningar påmint igen. Blä.
Jag undra ofta om jag inte borde blivit mamma. Om jag borde sett tecknen (inga biologiska barn) för var de var: universums sätt att säga åt mig att "neeeeeeeeeeeeeeeeeeej, omg inte hon!!!". Jag vet att det är som balsam för min själ att vara mamma, men lite för ofta är det urbota jobbigt.
Jag är så ledsen över min nära släkting. Det framgår nog. Skulle vilja våga skriva mer, men är så rädd att bli påkommen och på något sätt ställas till svars.
Jag är deprimerad och har ångest. Jag har för tillfället en utmattningsdepression. Jag behöver leva i nuet, acceptera varenda timma av glädje, sorg, ångest, bråk, jobbighet, harmoni och vardag. Det blir bättre då. Kanske. Jag får inte önska att jag hade mer energi för det är inte konstruktivt. Istället ska jag acceptera min orkeslöshet i detta nu.
Jag är dålig på att ta hand om mig själv. Jag försöker hålla skenet uppe, och jag vet att jag nog lurar en massa. Även mig själv. Det blir bättre.
Jag fastnar i en surhet (trötthet) och har svårt att ta mig ur den.
Detta kändes ju faktiskt inte så farligt. Det mesta har jag ju redan skrivit innan, fast formulerat på ett annat sätt kanske. Och jag tog mig ju lite tid att sitta och skriva detta, det är bra. Jag sitter i mitt rum och tittar på ett foto av lilleman och mig, taget några veckor efter hemkomst. Han är så liten. Jag hoppas så innerligt att jag är bra för honom, även om jag ibland är trött, blir arg, skriker och bråkar.
♥ mother mary
Jag tänker varje dag på min vikt. Det är sjukt jobbigt och hindrar mig från att ägna tankar åt annat, viktigare. Inför barnaskaffandet gick jag i terapi för ätstörning och det har funkat ok sen dess. Men nu gör det sig av flera olika anledningar påmint igen. Blä.
Jag undra ofta om jag inte borde blivit mamma. Om jag borde sett tecknen (inga biologiska barn) för var de var: universums sätt att säga åt mig att "neeeeeeeeeeeeeeeeeeej, omg inte hon!!!". Jag vet att det är som balsam för min själ att vara mamma, men lite för ofta är det urbota jobbigt.
Jag är så ledsen över min nära släkting. Det framgår nog. Skulle vilja våga skriva mer, men är så rädd att bli påkommen och på något sätt ställas till svars.
Jag är deprimerad och har ångest. Jag har för tillfället en utmattningsdepression. Jag behöver leva i nuet, acceptera varenda timma av glädje, sorg, ångest, bråk, jobbighet, harmoni och vardag. Det blir bättre då. Kanske. Jag får inte önska att jag hade mer energi för det är inte konstruktivt. Istället ska jag acceptera min orkeslöshet i detta nu.
Jag är dålig på att ta hand om mig själv. Jag försöker hålla skenet uppe, och jag vet att jag nog lurar en massa. Även mig själv. Det blir bättre.
Jag fastnar i en surhet (trötthet) och har svårt att ta mig ur den.
Detta kändes ju faktiskt inte så farligt. Det mesta har jag ju redan skrivit innan, fast formulerat på ett annat sätt kanske. Och jag tog mig ju lite tid att sitta och skriva detta, det är bra. Jag sitter i mitt rum och tittar på ett foto av lilleman och mig, taget några veckor efter hemkomst. Han är så liten. Jag hoppas så innerligt att jag är bra för honom, även om jag ibland är trött, blir arg, skriker och bråkar.
♥ mother mary
torsdag 9 april 2015
Hmm
Jag undrar vad jag ska skriva om. Jag som hade så mycket att skriva om censurerar nu mig själv så att jag inte skrivet något. De svarta tankarna vågar jag inte skriva ner, det räcker med att jag håller på att utforma en plan för hur jag ska acceptera mig och den ångest och depressiva läggning som tydligen är jag. Sensitivt begåvad, känslig, stark och för tillfället väldigt känslig för stress.
Snart fyller den förskjutande släktingen år. Min mamma påminde mig om att en födelsedagspresent borde jag nog ändå ge. Känns jobbigt. Jag vill förlåta, men hen bryr sig ju inte om mig. Eller? Kan jag förlåta från mitt håll? Vända andra kinden till liksom? Jag vill stå upp för mig själv och för mig blir det lite rörigt att förlåta, köpa en present (kanske något neutralt) och sen kanske inte kunna hantera att bli fortsatt ignorerad. När jag tänker mina förlåtande tankar så kommer jag alltid till lilleman till slut. Varför skickar hen inte ens ett kort till honom på födelsedagen? Hmm?
♥ mother mary
Snart fyller den förskjutande släktingen år. Min mamma påminde mig om att en födelsedagspresent borde jag nog ändå ge. Känns jobbigt. Jag vill förlåta, men hen bryr sig ju inte om mig. Eller? Kan jag förlåta från mitt håll? Vända andra kinden till liksom? Jag vill stå upp för mig själv och för mig blir det lite rörigt att förlåta, köpa en present (kanske något neutralt) och sen kanske inte kunna hantera att bli fortsatt ignorerad. När jag tänker mina förlåtande tankar så kommer jag alltid till lilleman till slut. Varför skickar hen inte ens ett kort till honom på födelsedagen? Hmm?
♥ mother mary
tisdag 7 april 2015
Framsteg
Både lilleman och hans mamma gör framsteg. Mother mary lyckades igår med konststycket att både ta sig lite egentid i badrummet och haffa paddan. Samtidigt! Wow! A small step for most people, a giant leap for mother mary!
Lilleman har under påsken visat stort mod och tagit sig över flera hinder! Vi är extra vaksamma med honom med tanke på reaktionerna som kan komma, och bara för att det går bra en gång betyder inte det att det gör det nästa gång. Så lite oroliga är vi allt när vi släpper iväg honom på äventyr. Men i påsk gick det så himla bra: i en lite lugnare omgivning tog vi det sakta till en början och så fick han testa sina gränser. Friskt vågat liksom! Han växer!
♥ mother mary
Lilleman har under påsken visat stort mod och tagit sig över flera hinder! Vi är extra vaksamma med honom med tanke på reaktionerna som kan komma, och bara för att det går bra en gång betyder inte det att det gör det nästa gång. Så lite oroliga är vi allt när vi släpper iväg honom på äventyr. Men i påsk gick det så himla bra: i en lite lugnare omgivning tog vi det sakta till en början och så fick han testa sina gränser. Friskt vågat liksom! Han växer!
♥ mother mary
torsdag 2 april 2015
En morgon med lilleman
Oftast är det jag som är närmast lilleman om natten. Han kravlar runt i sängen och stannar när han fått kroppskontakt. Fötterna trampar på mina lår, min mage, ibland på halsen och i ansiktet. Det gäller att vakna till och flytta iväg honom, återerövra lite plats och försöka somna om.
I början vaggade han sig själv till söms precis som på barnhemmet. Han vaknade skräckslagen och tröstade sig våldsamt själv. Det händer inte så ofta längre, vi är snabba på att lugna och klappa om.
Beroende på veckodag mornar han sig. Sover tungt eller är otåligt på att gå upp. Gnäller efter nåt gosedjur som gått förlorat i täcket eller ramlat på golvet. Vi myser en stund innan vi går upp. Han går inte upp själv. Det är läskigt. Han sover alltid i vår säng. Han skulle aldrig somna om vi avslöjade att vi stiger upp när han somnat. Jag började hinta lite för ett tag sen och han vågade inte somna på flera kvällar. Vi säger att vi går på toa.
Efter toabesök är det påklädning som gäller. Här duger det inte att slöa runt i myskläder eller pyjamas hela morgonen. Nej, byxor, strumpor, klocka och motvilligt en tröja. Sen brukar han leka, sjunga eller pyssla med något medans jag fixar frukost. Vi har en rutin och det passar oss båda. Maken är sedan länge på sitt jobb om det är en vardag. Är det en helgdag planerar vi tillsammans, oftast på fredagen, hur helgen ska se ut. Utan den planeringen (i detalj) brakar familjen ihop och det blir gräl för hela slanten. Så vi planerar. Och förklarar. Och ser till att lillemans schema är uppdaterat. Många tycker vi är gulliga som gör det här. Att vi överdriver lite. Att jag är kontrollfreak. Vi vet att de ser utsidan som inte skulle funka om vi inte kämpade med insidan.
Han är inte själv längre stunder om vi är på olika våningsplan. Ringer det på dörren och vi är långt ifrån varandra utlöser det en reaktion så kraftig att han inte vet vad han gör. "Fast här på förskolan kan han vara långt ifrån oss, vad trygg han är.", säger pedagogen (en ung) och jag tar ett djupt andetag. Mmm, säger jag, men försvinner en person härifrån så finns det 20 kvar. Försvinner jag hemifrån är lilleman ensam.
♥ mother mary
I början vaggade han sig själv till söms precis som på barnhemmet. Han vaknade skräckslagen och tröstade sig våldsamt själv. Det händer inte så ofta längre, vi är snabba på att lugna och klappa om.
Beroende på veckodag mornar han sig. Sover tungt eller är otåligt på att gå upp. Gnäller efter nåt gosedjur som gått förlorat i täcket eller ramlat på golvet. Vi myser en stund innan vi går upp. Han går inte upp själv. Det är läskigt. Han sover alltid i vår säng. Han skulle aldrig somna om vi avslöjade att vi stiger upp när han somnat. Jag började hinta lite för ett tag sen och han vågade inte somna på flera kvällar. Vi säger att vi går på toa.
Efter toabesök är det påklädning som gäller. Här duger det inte att slöa runt i myskläder eller pyjamas hela morgonen. Nej, byxor, strumpor, klocka och motvilligt en tröja. Sen brukar han leka, sjunga eller pyssla med något medans jag fixar frukost. Vi har en rutin och det passar oss båda. Maken är sedan länge på sitt jobb om det är en vardag. Är det en helgdag planerar vi tillsammans, oftast på fredagen, hur helgen ska se ut. Utan den planeringen (i detalj) brakar familjen ihop och det blir gräl för hela slanten. Så vi planerar. Och förklarar. Och ser till att lillemans schema är uppdaterat. Många tycker vi är gulliga som gör det här. Att vi överdriver lite. Att jag är kontrollfreak. Vi vet att de ser utsidan som inte skulle funka om vi inte kämpade med insidan.
Han är inte själv längre stunder om vi är på olika våningsplan. Ringer det på dörren och vi är långt ifrån varandra utlöser det en reaktion så kraftig att han inte vet vad han gör. "Fast här på förskolan kan han vara långt ifrån oss, vad trygg han är.", säger pedagogen (en ung) och jag tar ett djupt andetag. Mmm, säger jag, men försvinner en person härifrån så finns det 20 kvar. Försvinner jag hemifrån är lilleman ensam.
♥ mother mary
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)