Åh, superforskare håller föredrag om sin nydanande ivf-forskning. Jag läser på, förundras över hur vissa människor hinner med allt (hon har själv 4 barn, bestiger berg, forskar på flera olika ställen och är banbrytande) och tänker att "wow, jag måste gå och lyssna".
Att få vara på olika ivf-kliniker och bli relativt mjukt tilltalad, varsamt förberedd på varje grepp och få fina broschyrer som lugnar, skiljer sig mot en föreläsning från forskarperspektiv. Det är kallt, avigt och konstaterande. Redan på första powepointbilden finns där ägg. I en bisats förklaras ut de tas ut vaginalt (med något finare ord såklart) och processen slår mig med ett knytnävsslag i magen där jag sitter i en sal med 50 andra. Hon fortsätter att berätta om forskningen som ju är så bra för dem som inte kan "åstadkomma det finaste som finns hemma i sovrummet" och bla bla bla. Ujuj, här börjar jag akut känna att det inte går. Jag ligger utfläkt i operationssalen, jag plockas på ägg, jag tar massa hormoner, jag får tillbaka ägg, jag lider av biverkningar, jag känner symptom och jag blöder. Allt på en gång och jag tar beslutet att resa på mig och gå därifrån.
Min chef (!) följer efter mig, och eftersom jag så snart jag kommit utanför dörren exploderar i gråt, tar han mig lite tafatt på axeln och frågar om jag vill vara själv. Jag snyftar fram frågan: Ville du ha hjälp med något? (serviceminded ut i fingerspetsarna) innan jag smiter iväg.
Nu känner jag mig omskakad, har ont i skallen och allt känns så onödigt och pinsamt. Fick höra (kollega kom till mitt kontor) att flera hoppat av föreläsningen när de fått höra innehållet och inte alls gått dit. Klokare kvinnor än jag. Jag tror ju att jag är så himla stark. Det är jag ju, men jag lovar mig härmed att vara lite mindre stark och mer eftertänksam på detta område. Omstärksam om mig själv.
♥ miss mary
tisdag 11 juni 2013
onsdag 5 juni 2013
Lästips
Såg det här på Facebook alldeles nyss: http://fridagro.blogspot.se/2013/06/oppet-brev-till-dig-som-vill-bli-gravid.html.
Började nästan grina. Vågade inte dela. Tipsar här istället!
♥ miss mary
Började nästan grina. Vågade inte dela. Tipsar här istället!
♥ miss mary
tisdag 4 juni 2013
miss mary surar ur
Vaknar på hyfsat gott humör. Ser mig i spegeln på jobbet och känner mig ful. Och tjock efter kollegans kommentar om graviditeten igår.
Sätter igång och tokjobbar på ett nytt, jättestort och tidskrävande projekt. Blir avbruten för att fixa akuta saker åt min chef. Saker hen borde förvarnat om. Saker som är roliga, men som inte är korrekta, som kan leda till problem samt som tiden inte räcker till för. Jag frågar om ett annat alternativ är ok. Nä, det är det inte. Sen långt möte där chefen lite ironiskt tar på sig skulden för att hen är sen i tanken. En annan kollega skickar mig en länk. Jag kokar över detta. Jag kan också hitta länkar och förminska min arbetsinsats. När det gäller slutprodukten verkar jag vara den enda som tänkt till angående tillstånd, placering, utseende mm. Jag sitter där som en surkart, på vippen att brista ut i gråt och tänker att jag vill agera. Sura ur och bara resa mig och gå.
Mannen berättade igår om en bekant som adopterat en halvåring. Båda föräldrar hade tagit ledigt och planerat gemensam, lång föräldraledighet (som vi). Barnet ville bara ha den ena, kunde liksom inte ta in båda två. Pappan gick tillbaka till jobbet efter två veckor hemma. Jag fick panik. Där, i vardagsrumssoffan, slog det mig att om det händer och han bara vill vara med mannen så måste jag tillbaka till jobbet. Kankse därför jag mår extra dåligt idag när mitt jobb visar sig från sin allra soligaste sida. Följande planer finns om akutläget uppstår: långresa till Thailand, vara hemma ändå, skidsemester, gömma mig hos syster söderut. För jag tänker INTE GÅ TILLBAKA TILL JOBBET, det går bara inte. Då surar jag ur på riktigt.
♥ miss mary
Sätter igång och tokjobbar på ett nytt, jättestort och tidskrävande projekt. Blir avbruten för att fixa akuta saker åt min chef. Saker hen borde förvarnat om. Saker som är roliga, men som inte är korrekta, som kan leda till problem samt som tiden inte räcker till för. Jag frågar om ett annat alternativ är ok. Nä, det är det inte. Sen långt möte där chefen lite ironiskt tar på sig skulden för att hen är sen i tanken. En annan kollega skickar mig en länk. Jag kokar över detta. Jag kan också hitta länkar och förminska min arbetsinsats. När det gäller slutprodukten verkar jag vara den enda som tänkt till angående tillstånd, placering, utseende mm. Jag sitter där som en surkart, på vippen att brista ut i gråt och tänker att jag vill agera. Sura ur och bara resa mig och gå.
Mannen berättade igår om en bekant som adopterat en halvåring. Båda föräldrar hade tagit ledigt och planerat gemensam, lång föräldraledighet (som vi). Barnet ville bara ha den ena, kunde liksom inte ta in båda två. Pappan gick tillbaka till jobbet efter två veckor hemma. Jag fick panik. Där, i vardagsrumssoffan, slog det mig att om det händer och han bara vill vara med mannen så måste jag tillbaka till jobbet. Kankse därför jag mår extra dåligt idag när mitt jobb visar sig från sin allra soligaste sida. Följande planer finns om akutläget uppstår: långresa till Thailand, vara hemma ändå, skidsemester, gömma mig hos syster söderut. För jag tänker INTE GÅ TILLBAKA TILL JOBBET, det går bara inte. Då surar jag ur på riktigt.
♥ miss mary
måndag 3 juni 2013
En annan du
"Har ni hört nåt än?" Nä, det har vi inte. Men vi säger till. Jag lovar. ;-)
"När kommer du tillbaka?" Vad sa du? Är det verkligen det viktigaste du har att säga? Den frågan får min chef ställa, inte någon random kollega som på ett sneaky sätt är intresserad av min tjänst. Du borde gratulera mig.
"Barn är ju det naturligaste som finns!" Detta som motpåstående till mitt uttalande om att jag inte vet riktigt hur länge jag ska vara mammaledig. Vi ska utvärdera. Det viktigaste är ju hur lilleman mår. Så vi får se. Jobbet har inte första prio nu.
"Vet du vad det är?" (med en blick på min mage) Ja, det är en pojke. Han är rätt stor faktiskt. (Och jag är inte tjock, men har lite tjejmage som jag i hela livet fått kommentarer om.)
"Livet stannar inte för att du får barn." Va? Är det sant? Varför har ingen sagt nåt???
"Vet du,vi som är gravida och föder barn är också lika oroliga. Det är inte bara för att du ska adoptera." Suck.
"Är du intresserad av kläder eller leksaker?" Hurra, både och! Tack!
"Är det ok med en röd overall?" Jaaaaaaa!
"Jag får rysningar när jag tänker på att ni ska få bli föräldrar!" Härligt!
"Nu måste jag nog börja gråta för det är så härligt...." Snyft, jag med.
Kommentarer där jag säkert glömt en del fina och positiva, men (tyvärr) kommer ihåg de som gjorde mig ledsen. De positiva och glad sugs liksom in i systemet på en gång och går upp i allmänt välbefinnande. De negativa sugs in, men studsar runt, taggiga och hårda. Därför stannar de lite längre också.
Jag snubblade in på en fantastisk blogg häromdagen. Därifrån kommer också rubriken "en annan du".
♥ miss mary
"När kommer du tillbaka?" Vad sa du? Är det verkligen det viktigaste du har att säga? Den frågan får min chef ställa, inte någon random kollega som på ett sneaky sätt är intresserad av min tjänst. Du borde gratulera mig.
"Barn är ju det naturligaste som finns!" Detta som motpåstående till mitt uttalande om att jag inte vet riktigt hur länge jag ska vara mammaledig. Vi ska utvärdera. Det viktigaste är ju hur lilleman mår. Så vi får se. Jobbet har inte första prio nu.
"Vet du vad det är?" (med en blick på min mage) Ja, det är en pojke. Han är rätt stor faktiskt. (Och jag är inte tjock, men har lite tjejmage som jag i hela livet fått kommentarer om.)
"Livet stannar inte för att du får barn." Va? Är det sant? Varför har ingen sagt nåt???
"Vet du,vi som är gravida och föder barn är också lika oroliga. Det är inte bara för att du ska adoptera." Suck.
"Är du intresserad av kläder eller leksaker?" Hurra, både och! Tack!
"Är det ok med en röd overall?" Jaaaaaaa!
"Jag får rysningar när jag tänker på att ni ska få bli föräldrar!" Härligt!
"Nu måste jag nog börja gråta för det är så härligt...." Snyft, jag med.
Kommentarer där jag säkert glömt en del fina och positiva, men (tyvärr) kommer ihåg de som gjorde mig ledsen. De positiva och glad sugs liksom in i systemet på en gång och går upp i allmänt välbefinnande. De negativa sugs in, men studsar runt, taggiga och hårda. Därför stannar de lite längre också.
Jag snubblade in på en fantastisk blogg häromdagen. Därifrån kommer också rubriken "en annan du".
♥ miss mary
lördag 25 maj 2013
Ofrivilligt barnlösas dag
När jag vaknade i morse kollade jag Facebook. Såg vad Cecilia från Ekhemmanet lagt upp och tog ett djupt andetag. Sen klickade jag på "share", skrev dit en egen kommentar och outade mig för alla mina Facebook-bekanta.
Minst en har delat min status, många har klickat på gilla och en har kommenterat min status på ett otroligt sätt. Stort. Mannen är stolt över mig. Jag äger frågan, jag stod upp för mig och andra barnlösa och jag var redo att göra det. Om jag inte hade lilleman väntades? Kanske hade jag vågat ändå.
Tack Cecilia för din statusuppdatering!
♥ miss mary
Minst en har delat min status, många har klickat på gilla och en har kommenterat min status på ett otroligt sätt. Stort. Mannen är stolt över mig. Jag äger frågan, jag stod upp för mig och andra barnlösa och jag var redo att göra det. Om jag inte hade lilleman väntades? Kanske hade jag vågat ändå.
Tack Cecilia för din statusuppdatering!
♥ miss mary
torsdag 23 maj 2013
Foton och energi
Vi har nu tagit lite foton till lillemans album. Så snart vi har skrivit på ett papper så "får" vi skicka något till barnhemmet. Efter råd så har vi valt kläder, nojat (jag), tagit det lugnt (min man) och fotat säng, docka + dockvagn, trehjuling, mamma framför huset, pappa framför huset samt mamma och pappa hållandes foto av lilleman. Pust. Nu ska jag bara ta ett kort av en tröja vi ska ta med, sen är vi (jag) färdiga.
Konstigt nog (eller inte?) är jag helt slut, har ångest och är trött. Har rett ut missförstånden med mina två vänner och efter mycket gråt och prat är allt bara bra nu. Jag har lärt mig att vara ärlig och tydlig från första sekund, annars blir alla inblandade lidande. Mina två vänner var jätteglada att jag sa till, samt jätteledna över hur ledsen de gjort mig.
Mitt i allt detta orkar man kanske inte med ytterligare en aktivitet med nya människor. Fast jag gav mig iväg ändå... Jag träffade en tjej och vi pratade nonstop i två timmar om barnlöshet, folks konstiga kommentarer och oförstående, design, företagande, känslor, virkning och barn. Hon är gravid via ivf. Jag svävade hem efter detta oväntade, men så underbara möte. Tror hon kände lite likadant.
♥ miss mary
Konstigt nog (eller inte?) är jag helt slut, har ångest och är trött. Har rett ut missförstånden med mina två vänner och efter mycket gråt och prat är allt bara bra nu. Jag har lärt mig att vara ärlig och tydlig från första sekund, annars blir alla inblandade lidande. Mina två vänner var jätteglada att jag sa till, samt jätteledna över hur ledsen de gjort mig.
Mitt i allt detta orkar man kanske inte med ytterligare en aktivitet med nya människor. Fast jag gav mig iväg ändå... Jag träffade en tjej och vi pratade nonstop i två timmar om barnlöshet, folks konstiga kommentarer och oförstående, design, företagande, känslor, virkning och barn. Hon är gravid via ivf. Jag svävade hem efter detta oväntade, men så underbara möte. Tror hon kände lite likadant.
♥ miss mary
fredag 17 maj 2013
Två röda och en gul
På väg till jobbet såg jag idag två röda tulpaner tätt ihop. Någon decimeter bort en liten, liten gul tulpan. Sen bara gräsmatta... Tog genast foto och skickade till maken: det är ju vår familj ju! Snart kommer den lilla gula tulpanen ännu närmare sina två stora röda tulpaner. Längtar...
♥ miss mary
♥ miss mary
tisdag 14 maj 2013
Intima saker
Springan hette det i min familj när jag var liten. Slida fick jag lära mig sen. Mus gjorde sitt intåg. Snippa blev jag varse i vuxen ålder (passar fint på barn). Fitta har jag aldrig sagt. Men funderar på att börja...
Jag har upptäckt en blogg som jag efter grundlig genomläsning gillar skarpt. Kanske är jag lite i äldsta laget, men saken är den att jag förra veckan var tvungen att stanna hemma från jobbet för "Kliet från helvetet". Jag visste varken ut eller in, inget verkade hjälpa och jag googlade som besatt och fastnade på sagda blogg, fick en rejäl dos med råg i ryggen och ringde närmaste gyn. Idag var jag på min bokade gyn-tid och visste precis vad jag ville ha och fick det också. Genom den coola bloggen och även gynekologen fick jag bekräftat det som länge befarats: har du svamp så använd för allt i världen inte apotekets receptfria salvor och vaggisar - de sabbar din springa, slida, mus, snippa och fitta!
Bloggen heter Fitt for fight och bli nu inte avskräckta av bilden i bannern.
Efter år av ivf-försök känns mitt underliv rätt så offentligt och det krävdes verkligen en djup inandning för att ringa och boka den där gyn-tiden. Kan även erkänna att jag googlade läkaren innan för att jag helt plötsligt fick panik ifråga om kön och ålder. (Det var en han och han var äldre än jag. Puh.)
♥ miss mary
Jag har upptäckt en blogg som jag efter grundlig genomläsning gillar skarpt. Kanske är jag lite i äldsta laget, men saken är den att jag förra veckan var tvungen att stanna hemma från jobbet för "Kliet från helvetet". Jag visste varken ut eller in, inget verkade hjälpa och jag googlade som besatt och fastnade på sagda blogg, fick en rejäl dos med råg i ryggen och ringde närmaste gyn. Idag var jag på min bokade gyn-tid och visste precis vad jag ville ha och fick det också. Genom den coola bloggen och även gynekologen fick jag bekräftat det som länge befarats: har du svamp så använd för allt i världen inte apotekets receptfria salvor och vaggisar - de sabbar din springa, slida, mus, snippa och fitta!
Bloggen heter Fitt for fight och bli nu inte avskräckta av bilden i bannern.
Efter år av ivf-försök känns mitt underliv rätt så offentligt och det krävdes verkligen en djup inandning för att ringa och boka den där gyn-tiden. Kan även erkänna att jag googlade läkaren innan för att jag helt plötsligt fick panik ifråga om kön och ålder. (Det var en han och han var äldre än jag. Puh.)
♥ miss mary
måndag 6 maj 2013
"Du kommer snart att bli gravid..."
Men vad är det med folk? Hög som låg, nära vän, granne eller bekant. Alla tycker de att det är ok att komma med denna floskel. Senast för en stund sen av min favoritkollega och jag orkade inte säga något. Bytte bara ämne och andades.
Var hos reflexologen förra veckan och det var så skönt både med behandling och att få prata lite. Hon peppade ytterligare att vi skulle lita på vår magkänsla och ta tid på oss som trio innan vi möter massa andra. På min darriga fråga om vi inte skulle känna oss som bovar när vi kommer till Arlanda och alla andra möts av familjer, ballonger mm så sa hon bara: "Ni är de som tar det bästa beslutet för er son!" Så ljuvligt att höra. Jag lugnade ner mig ordenligt efter mitt möte med henne.
Jag kan förresten fylla på med några kommentarer från (håll i er) mina allra bästa vänner: "Ja, men du kommer att längta så efter egentid snart, det är så sjukt jobbigt, det kommer inte bli annorlunda för dig, du kommer också känna att du vill kasta ut honom genom fönstret någon dag." (Chockad tystnad från mig. Kan jag inte få leva lite i min drömbubbla, jag VET att det kommer bli tufft och jag längtar ju efter det. Hela kitet. Fick inte ur mig ett pip ens så överraskad blev jag.) "Men du ska veta att du verkligen inte behöver skämmas för det, det är helt normalt och jag finns här för dig." Nästa vän säger vänligt när jag berättat om anknytning och isolering för lilla kärnfamiljen: "Ta inte i för mycket så att du skjuter bort folk. De där teorierna är ju inte allt, jag har hört...." Jag känner mig grymt missförstådd, obekräftad och allmänt ledsen under hela vår samvaro, förstår inte alls vad som händer... Är jag superkänslig? Varför kan de inte bara bekräfta mig? Till råga på allt så kommer det fram att min ena vän är gravid. Där på restaurangen, pang. Jag håller tillbaka mina känslor för allt jag är värd. Det är hennes stund. När jag kommer hem så bryter jag ihop och grinar hela natten. Som tur var lider jag av pollenallergi så det är lätt att vifta undan ett svullet och rödmosigt ansikte på jobbet idag.
Hur många människor varnar alla gravida om hur hemskt livet som småbarnsförälder kommer att bli? Att det är de värsta åren då flest skiljer sig? Att man inte får sova, att ungen kommer vara förfärlig i trotsåldern och att man bara vill sälja den på blocket ibland? Är jag för öppen? Ska jag inte prata om det? Känner sig folk hotade på något sätt? Är jag för känslig? Jag är ju så glad och förväntansfull och vill dela min glädje. Ska nog försöka hålla det för mig själv lite mer, förutom här på bloggen och hemma tror jag.
Lilleman, snart kommer vi!!! :-D Mamma och pappa har fixat ditt rum i helgen! Trehjuling och dockvagn väntar! Och två öppna famnar!
♥ miss mary
Tillägg: Ska inte glömma alla de som inte kommer med kommentarer jag inte tar illa vid mig av. De är många de med! Alldeles nyss en kollega som frågade så fint.
Var hos reflexologen förra veckan och det var så skönt både med behandling och att få prata lite. Hon peppade ytterligare att vi skulle lita på vår magkänsla och ta tid på oss som trio innan vi möter massa andra. På min darriga fråga om vi inte skulle känna oss som bovar när vi kommer till Arlanda och alla andra möts av familjer, ballonger mm så sa hon bara: "Ni är de som tar det bästa beslutet för er son!" Så ljuvligt att höra. Jag lugnade ner mig ordenligt efter mitt möte med henne.
Jag kan förresten fylla på med några kommentarer från (håll i er) mina allra bästa vänner: "Ja, men du kommer att längta så efter egentid snart, det är så sjukt jobbigt, det kommer inte bli annorlunda för dig, du kommer också känna att du vill kasta ut honom genom fönstret någon dag." (Chockad tystnad från mig. Kan jag inte få leva lite i min drömbubbla, jag VET att det kommer bli tufft och jag längtar ju efter det. Hela kitet. Fick inte ur mig ett pip ens så överraskad blev jag.) "Men du ska veta att du verkligen inte behöver skämmas för det, det är helt normalt och jag finns här för dig." Nästa vän säger vänligt när jag berättat om anknytning och isolering för lilla kärnfamiljen: "Ta inte i för mycket så att du skjuter bort folk. De där teorierna är ju inte allt, jag har hört...." Jag känner mig grymt missförstådd, obekräftad och allmänt ledsen under hela vår samvaro, förstår inte alls vad som händer... Är jag superkänslig? Varför kan de inte bara bekräfta mig? Till råga på allt så kommer det fram att min ena vän är gravid. Där på restaurangen, pang. Jag håller tillbaka mina känslor för allt jag är värd. Det är hennes stund. När jag kommer hem så bryter jag ihop och grinar hela natten. Som tur var lider jag av pollenallergi så det är lätt att vifta undan ett svullet och rödmosigt ansikte på jobbet idag.
Hur många människor varnar alla gravida om hur hemskt livet som småbarnsförälder kommer att bli? Att det är de värsta åren då flest skiljer sig? Att man inte får sova, att ungen kommer vara förfärlig i trotsåldern och att man bara vill sälja den på blocket ibland? Är jag för öppen? Ska jag inte prata om det? Känner sig folk hotade på något sätt? Är jag för känslig? Jag är ju så glad och förväntansfull och vill dela min glädje. Ska nog försöka hålla det för mig själv lite mer, förutom här på bloggen och hemma tror jag.
Lilleman, snart kommer vi!!! :-D Mamma och pappa har fixat ditt rum i helgen! Trehjuling och dockvagn väntar! Och två öppna famnar!
♥ miss mary
Tillägg: Ska inte glömma alla de som inte kommer med kommentarer jag inte tar illa vid mig av. De är många de med! Alldeles nyss en kollega som frågade så fint.
torsdag 2 maj 2013
Olika fack
Jag önskar att jag kunde säga att oro och ängslan inte är närvarande just nu, men det är de. Den ofattbara lyckokänslan över att ha "fått" lilleman ligger i ett fack, oro och ängslan i facket bredvid. När vi väl har honom kanske fackens väggar blir svagare och blandas.
Just nu gör fack 1 (lyckan) att jag ler mer, känner mig förväntansfull och sitter och pratar med lillemans foto i mobilen. Fack 2 (oro och ängslan) ger mig ångest och gör att jag grubblar över hur jag ska lösa allting. Mest är jag orolig för att han inte ska bli tillräckligt förvarnad om oss och att vi inte ska hitta massa foton på hans barnhem. (Vilket i sin tur ska göra honom deprimerad och suicidal.)
Jag har även upptäckt en sida hos en del vänner/bekanta/kollegor som är lite speciell. Vissa har ett sätt att tala om för mig hur det kommer att bli som gör att jag får en klump i magen och myror i benen. Här kommer några exempel:
Ni behöver inte fixa hans rum nu, det kommer finnas tid till det när han är hemma. Han kommer prata inom ett par månader, det gör alla barn. Han kommer bara att vilja leka med bilar, så ni ska inte köpa dockor. Ni kanske inte ska dalta med honom så mycket, risken är att han blir bortskämd. Ni måste sätta fasta regler. Barn sover bäst i egen säng. Han måste ju lära sig svenska om han ska bo i Sverige. Bärsjal behöver ni inte, han är för stor, lita på mig. Man måste skapa egentid, annars funkar inget. Biologiska föräldrar är faktiskt också oroliga över allt det där och det löser sig ju.
Kankse är lite känslig nu. Har fått dela många adoptionshistorier och inte alla är bra. Och jag (vi) förbereder oss ju så mycket vi kan därför att vi vet att det inte alltid löser sig. Man måste faktiskt jobba hårt. Ibland, inte alltid. I fack 3 lägger jag förväntan med lite oro och mycket lycka - ett blandfack!
♥ miss mary
Just nu gör fack 1 (lyckan) att jag ler mer, känner mig förväntansfull och sitter och pratar med lillemans foto i mobilen. Fack 2 (oro och ängslan) ger mig ångest och gör att jag grubblar över hur jag ska lösa allting. Mest är jag orolig för att han inte ska bli tillräckligt förvarnad om oss och att vi inte ska hitta massa foton på hans barnhem. (Vilket i sin tur ska göra honom deprimerad och suicidal.)
Jag har även upptäckt en sida hos en del vänner/bekanta/kollegor som är lite speciell. Vissa har ett sätt att tala om för mig hur det kommer att bli som gör att jag får en klump i magen och myror i benen. Här kommer några exempel:
Ni behöver inte fixa hans rum nu, det kommer finnas tid till det när han är hemma. Han kommer prata inom ett par månader, det gör alla barn. Han kommer bara att vilja leka med bilar, så ni ska inte köpa dockor. Ni kanske inte ska dalta med honom så mycket, risken är att han blir bortskämd. Ni måste sätta fasta regler. Barn sover bäst i egen säng. Han måste ju lära sig svenska om han ska bo i Sverige. Bärsjal behöver ni inte, han är för stor, lita på mig. Man måste skapa egentid, annars funkar inget. Biologiska föräldrar är faktiskt också oroliga över allt det där och det löser sig ju.
Kankse är lite känslig nu. Har fått dela många adoptionshistorier och inte alla är bra. Och jag (vi) förbereder oss ju så mycket vi kan därför att vi vet att det inte alltid löser sig. Man måste faktiskt jobba hårt. Ibland, inte alltid. I fack 3 lägger jag förväntan med lite oro och mycket lycka - ett blandfack!
♥ miss mary
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)