Oroligheter

Förutom att oroa sig över att jag en kväll i veckan går på yoga så oroar sig lilleman för att börja på en ny avdelning på förskolan. Han oroar sig även över om polisen ska hitta grannens stulna cykel, om han ska få ha sin "fina" jacka på sig, om pappa kanske ändå ska natta fastän mamma lovat att hon gör det, om han ska få en bit av tårtan vi planerar att baka till morfars födelsedag i sommar samt om halva förskolans känslor om han skulle drista sig till att säga ifrån. Listan är ändlös.

Hade han varit mitt biologiska barn så hade det varit klockrent vems gener han ärvt. Hrm. De stunder då vi ser honom sorglös är han snabbare, kaxigare, mer högljudd och lugnare. Min känsla när han försvinner runt kröken på sin cykel och på några sekunder är utom rophåll är en känsla som mest kan beskrivas som skräckblandat förtjust. Pojken som många gånger inte viker från vår sida, får panik när man ska peka ut en fågel (eftersom han tror att man ska peka på ett monster eller nåt) och som alltid är beredd på det värsta kikar som sagt fram då och då. Det är galet häftigt att se!

I morse pratade vi om den nya avdelningen dit han ska tillsammans med några andra små kompisar. Han har oroat sig i över ett halvår. Vi har haft specialmöte med pedagogerna om det. Vi har vridit och vänt på det. Vi pratar, lyssnar, bekräftar och förtydligar. Möjligen lägger jag mig på en lite för hög nivå, men vi har sen länge pratat om att lilleman inte riktigt kan styra sin oro. Liksom för mig verkar det fungera bättre för honom när man verkligen grottar ner sig och reder ut allt från botten.

Nu gäller det att försöka dämpa oroligheterna och ha sommarlov. Jag hoppas att min dagräknarorm kan hjälpa; det är en orm med alla dagar tills det är dags att åka på resa. Sen en orm som räknar ner till förskolan. Det hjälper lilleman att ha kontroll och är roligare än en kalender.

♥ mother mary

PS Tack för allt stöd och pepp på mitt förra inlägg. ♥  DS

Hjälpsamhet eller kritik

Ikväll sa en vän till mig att jag kanske borde fundera på hur lilleman kommer att tänka tillbaka på sin barndom och hur han kommer minnas mig. Att den bilden han (enligt henne som hon tolkat mig) har av mig som en person som sällan lämnar huset på kvällarna eller helgerna för att göra kul saker själv är rätt så deppig. Att det skulle gagna honom att se mig glatt skutta ut på olika aktiviteter.

Jag är ju själv lite orolig för att lilleman ska lida av att energinivån inte alltid är på topp så jag tog åt mig av rådet/kritiken och funderar nu. Att "glatt skuttande lämna huset" är en utopi, inte bara pga mig utan även pga lilleman. Det krävs förberedelser om jag ska "försvinna" på det viset. Och nu låter det kanske som svepskäl, men om jag vill skutta ut på promenad och lilleman vill vara hemma - fast med mig - då är situationen inte helt lätt. Måste nog dra det en vända hos vår kontaktperson. Ev kanske jag testar på lördag. Tydligt mål. Tydlig tidsrymd. Tydligt och tålmodigt förklarat budskap. Wish me luck.

Någon som har tips på korta och tydliga aktiviteter som lilleman inte känner sig "hotad" av? Ica? Återvinningen? Skogspromenad? Plocka blommor?

♥ mother mary

Att adoptera

Jag vet att i engelsktalande länder använder man sig av ordet "to adopt" vare sig det gäller barn, hundar, idéer mm. I Sverige har det börjat krypa fram på de senaste åren att folk adopterar hundar. Hur mycket det än skaver låter jag det passera. Men sen finns det (och nu är jag medveten om att jag låter som värsta bakåtsträvaren) alla dessa människor som lite lättvindigt slänger ur sig att "åh, vad söt, man vill ju liksom bara adoptera hen" eller "åh vad du är bra, jag tänker adoptera dig" och "man vill ju bara adoptera dem allihopa".
Jag förstår vad de menar, de använder ju ordet för att verkligen stryka under hur bra/söt/underbar osv någon/några är. Men för de som faktiskt adopterats hör det alltid ihop med trauma. Att mista sin biologiska familj, upprepade separationer osv Jag tänker inte börja gulla runt och försköna adoption.

Och medan jag ändå är igång att tjura över hur ord används så kan jag väl lika gärna häva ur mig mer om ämnet. För jag känner likadant för alla som känner sig "deprimerade" för att det är måndag, har "fet ångest" inför vilken lunch de ska välja, är "helt utbrända" efter helgen eller (den här var värst) får "lite suicidkänslor" när mötet är tråkigt. Även jag har sagt att jag är deppig (innan jag visste vad det innebar att vara det på riktigt), men de andra två uttrycken använder jag inte. Eller jo, jag har ju börjat outa min ångest lite, men det går liksom under i alla andras låtsasångest.*

Samma gäller uttrycken "jag får damp", "du är så Aspberger", "jag har en släng av adhd" osv osv. En väldigt liten undersökning bland mina närmaste visar nämligen att ingen av dem som verkligen har en allvarlig diagnos gällande psyket någonsin skulle få för sig att säga så. Högljudda diskussioner vid lunchen om hur braaaaaaa alla med autiiiiiiiiiiiism är för att de kan fokusera så himla bra förs inte av människor med autism.

Jag tänker mig att våra adopterade barn inte behöver klumpas ihop med hundar och annat gulligt som man vill ha nära sig. Det förminskar dem till att bli accessoarer till oss. Är jag med mamma och pappa för att de tyckte jag var gullig? Valde de mig på barnhemmet? (jmf hundstallet) Kan man adoptera bara så där? Tänk om någon annan tycker jag är söt och vill adoptera mig? Tänk om jag inte är söt eller snäll längre, lämnar de tillbaka mig då?

De sista meningarna är extra känsliga för lilleman. Han kämpar som bara den med att förstå att vi inte kommer lämna honom, försvinna, flytta, be honom flytta eller tappa bort honom. Vi har varit familj i knappt tre år och det är något som kommer upp nästan dagligen. Det är separationsångest, förintelseångest, ptsd och trauma. Det är adoption.

♥ mother mary

*Det där lät som om jag förminskade någon annans ångest, för jag kan ju inte vet om alla andra som kämpar med att outa sin ångest, men eftersom jag är en jobbig typ så brukar jag (om det lämpar sig) ställa följdfrågor. På så sätt har jag faktiskt kommit närmare två fina kollegor. ♥

Han har hela vida världen i sin hand

När solen skiner, när mother mary med lätta steg (och nyinköpta munkar i ryggsäcken) småspringer efter sin lilleman som vinglar iväg på lilla ärvda cykeln. När huvudet är tomt på måsten, när jobbmailen klaras av runt midnatt och när håret får lufttorka trots pollenattack. När lilleman sjunger "he´s got the whole world in his hands" på högsta volym trots att han bara hört mig sjunga den en gång. Kan det bli bättre? ♥♥♥ Alla batterier laddas...

Dessutom firar lilleman och jag idag en av de största bedrifterna på länge!!! Han viskade en sak till mig när han satt i min famn och grät över att han inte fick ett femtonde rån. "Mamma, jag är ledsen över en annan sak. Att vi ska xxx." Mitt idoga tjat om att vi ska prata, prata, prata om allt hela tiden gav frukt!!! Lilleman hjälpte själv till med lösningen idag! Hade såklart koll på just xxx (tämligen enkel gåta denna gång), MEN det stora är att han själv kunde härleda sin känsla, förstå att han överreagerade på rånet och dessutom vågade säga det.

♥ mother mary

Totalt misslyckat

Eller snarare misslyckad kanske. Kvällen är misslyckad, jag känner mig misslyckad och allt är misslyckat.

Jag slet mig loss (å det gruvliga i avsked) för en sällsynt stunds egentid. Med vab i fler dagar än jag nånsin trodde var möjligt och en extremt frisk och irriterad son så är det inte friktionsfritt. Han saknar förskolan (som nästan inte har pedagoger för alla är sjuka) såklart. Och är inte så frisk så han orkar vara ute längre stunder.

Nu har jag suttit på en gata i ett villaområde och storgråtande messat för att få status hemifrån. Totalt rödgråten är nu chansen lika med noll att jag går och äter, går i affärer eller får ut nåt av kvällen.

Det tog en halvtimme, sen sa han själv (enligt maken) att han var färdig med att vara ledsen och skickade några bajskorvar i egenkomponerat sms. Maken messade också förlåt för att han tappat tålamodet lite. Jag grinade ännu mer. Nyss ringde de för att säga godnatt. Jag sitter fortfarande kvar i bilen i regnet.

♥ mother mary

Dödssynderna

Jag har inte koll på dem alla, men när avundsjukan dök upp häromdagen så googlade jag. Många teorier finns det... Kul att läsa!

Någon timme tidigare hade jag skuldkänslor. En bekant hade hört av sig för att kolla hur jag mår. Det är tydligen svårt att höra av sig till folk som mår dåligt och jag blev såklart glad. Och så fick jag skuldkänslor. Är det normalt? För när andra, som känner mig ännu bättre, sms:ar eller mailar känner jag oftast inte så. Att jag liksom måste betala tillbaka...

Fick ett boktips och väntar leverans i veckan som kommer. Lite självhjälpsbok, fast med en kreativ twist som tilltalar mig. Återkommer med recension.

Lilleman växer så det knakar på alla sätt. Min fina unge! Äntligen börjar det fastna att han är i vår familj. "Mamma, älskar du mig mest?" "Visst ska vi alltid bo tillsammans?" "Du älskar mig när du är död också!" Ja, ja och jajamän!  svarar jag på det.

♥ mother mary

Dora

Jaaaa, vi gjorde det, vi gjorde det, vi gjorde det, yeeeeeeeeeeeeees we dit it! Så sjunger Dora* och hennes kompisar efter varje avklarat äventyr. Så ville jag sjunga i morse efter en friktionsfri morgon (nästan, lite hinder på vägen får man räkna med), behållet tålamod (från min sida) och en klockren tur till förskola samt bra lämning. Jag nästan studsade därifrån och bara njöt. Njöt av den rätt så ovanliga känslan av att "allt är bra just nu".

En timme senare satt jag och grät hos läkaren och hade inte minsta lust att sjunga. Det handlade om ett rutinbesök, men jag var visst så skör så jag började gråta. Och så berättade jag. Om adoption och trauma och SN och att det blivit och nästan övermäktigt. Men vi klarar det. Ja, det gör vi. För jag ska banne mig sjunga som Dora minst varannan dag och lilleman tar stormsteg i sin fysiska utveckling och han är världens finaste! Och det har inte gått såååå hemskt lång tid sen vi fick varandra och trauman blir man inte av med hur som helst. Så det finns hopp och Dora och jag ska sjunga oss hesa!

♥ mother mary

*Dora utforskaren är ett superbra barnprogram där ungarna själv får vara aktiva. Dessutom är Dora latina så det är inte bara vita kids. Ni Hao Kai Lan är också bra, men just idag stämde Doras sång bäst. Kai Lan är en kinesisk flicka. Daniel Tiger är också en favorit, hans polare har alla möjliga hudfärger. Själv är han som namnet avslöjar en liten tiger.

Sömnlös

Jag är rätt van vid sömnproblem. Men ibland känns det extra jobbigt. Det är när ångest håller mig vaken. Och när nämnda ångest inte riktigt går att ta på.
Är det ångest inför morgondagen som råkar vara en måndag? Är det separationsångest efter helgen? Är det att "ingen" hör av sig? Är det väntan och ovisshet inför ett läkarsamtal? Är det världens ojämlikhet, rasism och allmänna fobi?

Det kan i alla fall inte vara för att jag är oälskad ("mamma, jag älskar dig, du får ett hjärta av mig").

♥ mother mary

Orken

När allt bara verkar jävlas med en, när man känner sig ensammast i världen i sin misär och när man gråtandes i alla fall gör frukost åt sig själv, då känner det så himla orättvist. Och det känns som att orken är totalt slut.

Men man fortsätter kämpa och några timmar senare, några desperata telefonsamtal senare och några hysteriska skratt senare så händer det - situationen löser sig. Såklart den gjorde kan man ju tänka, sådär upprörd hade du ju inte behövt bli över att allt körde ihop sig, över att allt annat som också kunde gå fel så här en fredagsmorgon också gick fel (oh the irony). Nä, men KÄNSLAN av att nu går det åt skogen, den är inte så lätt att skjuta åt sidan. Och även om allt löste sig och jag nu sitter och jobbar så är jag helt slut.

Ett SN kräver planering. Det kräver kontroll och det tar tid. Och plats. Idag var det utrustning som hade fått leveransproblem. Vi har ju tur som bor relativt nära vårt sjukhus, men ändå... läser om andra där vissa saker plötsligt tagit slut hos leverantören. Nä fy bubblan för fredagar som börjar så här.

Hoppas det finns tillräckligt med ork hos er, kära läsare, för att ni ska få en skön helg!

♥ mother mary

Separationsångest

Jag börjar gräva i mig själv och tycker det är jobbigt. Följande hittade jag på http://www.sv.grupopedia.com/se/health/vad-ar-vuxen-separationsangest/ när maken hintade om att jag skulle ta itu med min separationsångest.

"Men, separationsångest är absolut inte någonting man bara känner som barn. Många vuxna kan också få ångest och må mycket dåligt när de måste skiljas från någon man tycker mycket om.

Det finns vuxna som kan ha svåra problem i en relation för att de inte klarar av när partnern reser bort även om det bara är en kortare vistelse. Separationsångesten yttrar sig som ångest och oro, man blir rädd att inte partnern ska komma tillbaka, eller att man ska bli lämnad. Detta kan ställa till stora problem i en relation, och ibland kan faktiskt själva separationsångesten och de reaktioner den framkallar vara orsaken till ett sprucket förhållande.

Att drabbas av separationsångest i vuxen ålder handlar ofta om en dålig självkänsla, och många gånger finns orsaken att hitta långt bak i tiden. Separationsångest kan ha sitt ursprung i tidig barndom, och då är det naturligtvis svårt att veta vad som egentligen hänt. Kanske man varit med om en separation som varit traumatisk för ett litet barn, men det behöver inte alls vara en separation som orsakar besvären i vuxen ålder. En otrygg barndom kan också göra att man lättare drabbas av separationsångest som vuxen, och då är det förstås självkänsla och brist på trygghet som gör att man är rädd att bli lämnad. Men, naturligtvis kan man inte alltid hitta orsaken till vuxen separationsångest i barndomens upplevelser. Den kan också ha grundlagts senare i livet."

Första reaktionen till maken var - va, jag har inte separationsångest! Fast det är ju jobbigt när maken ska iväg till Willys på kvällen och köpa glass. Det är jobbigt när han ska iväg till sin hobby. Det är extremt jobbigt när han är på kick-off. Det är jobbigt när lilleman lämnar mig (maken hämtar, förskola börjar osv). Redan när jag läste på om anknytning inför lilleman funderade jag på hur min egen anknytning egentligen funkat... det är väl bara att bita i det sura äpplet och konstatera att allt som funkat innan nu inte gör det, det finns liksom inte plats för att dölja sidor av sig själv när man har barn. Vi får jobba på det gemensamt lilleman och jag. "Mamma, du kan ringa om du känner dig ledsen." är lillemans sätt att dela bördan och jag spelar med. Oftast hörs vi inte, men jag tror att känslan av att det är ok att ringa mig gör det lättare för honom.

♥ mother mary