fredag 3 juni 2016

Att adoptera

Jag vet att i engelsktalande länder använder man sig av ordet "to adopt" vare sig det gäller barn, hundar, idéer mm. I Sverige har det börjat krypa fram på de senaste åren att folk adopterar hundar. Hur mycket det än skaver låter jag det passera. Men sen finns det (och nu är jag medveten om att jag låter som värsta bakåtsträvaren) alla dessa människor som lite lättvindigt slänger ur sig att "åh, vad söt, man vill ju liksom bara adoptera hen" eller "åh vad du är bra, jag tänker adoptera dig" och "man vill ju bara adoptera dem allihopa".
Jag förstår vad de menar, de använder ju ordet för att verkligen stryka under hur bra/söt/underbar osv någon/några är. Men för de som faktiskt adopterats hör det alltid ihop med trauma. Att mista sin biologiska familj, upprepade separationer osv Jag tänker inte börja gulla runt och försköna adoption.

Och medan jag ändå är igång att tjura över hur ord används så kan jag väl lika gärna häva ur mig mer om ämnet. För jag känner likadant för alla som känner sig "deprimerade" för att det är måndag, har "fet ångest" inför vilken lunch de ska välja, är "helt utbrända" efter helgen eller (den här var värst) får "lite suicidkänslor" när mötet är tråkigt. Även jag har sagt att jag är deppig (innan jag visste vad det innebar att vara det på riktigt), men de andra två uttrycken använder jag inte. Eller jo, jag har ju börjat outa min ångest lite, men det går liksom under i alla andras låtsasångest.*

Samma gäller uttrycken "jag får damp", "du är så Aspberger", "jag har en släng av adhd" osv osv. En väldigt liten undersökning bland mina närmaste visar nämligen att ingen av dem som verkligen har en allvarlig diagnos gällande psyket någonsin skulle få för sig att säga så. Högljudda diskussioner vid lunchen om hur braaaaaaa alla med autiiiiiiiiiiiism är för att de kan fokusera så himla bra förs inte av människor med autism.

Jag tänker mig att våra adopterade barn inte behöver klumpas ihop med hundar och annat gulligt som man vill ha nära sig. Det förminskar dem till att bli accessoarer till oss. Är jag med mamma och pappa för att de tyckte jag var gullig? Valde de mig på barnhemmet? (jmf hundstallet) Kan man adoptera bara så där? Tänk om någon annan tycker jag är söt och vill adoptera mig? Tänk om jag inte är söt eller snäll längre, lämnar de tillbaka mig då?

De sista meningarna är extra känsliga för lilleman. Han kämpar som bara den med att förstå att vi inte kommer lämna honom, försvinna, flytta, be honom flytta eller tappa bort honom. Vi har varit familj i knappt tre år och det är något som kommer upp nästan dagligen. Det är separationsångest, förintelseångest, ptsd och trauma. Det är adoption.

♥ mother mary

*Det där lät som om jag förminskade någon annans ångest, för jag kan ju inte vet om alla andra som kämpar med att outa sin ångest, men eftersom jag är en jobbig typ så brukar jag (om det lämpar sig) ställa följdfrågor. På så sätt har jag faktiskt kommit närmare två fina kollegor. ♥

10 kommentarer:

  1. Smygläsare som bara måste hålla med :-). Uttrycket som skaver för mig, och som är det som fick mig att heller aldrig någonsin uttrycka mig som i dina exempel, är när folk som glömt något säger att de nog har lite Alzheimers.... Min mamma led av det i tio år.

    För övrigt tycker jag att du gör en stor insats som belyser en del av det tunga som sällan syns av adoptioner.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej smygläsare! :-) Det är jag också på många bloggar.
      Förstår ditt skav och tack för fina ord om det jag skriver.
      Kram, mm

      Radera
  2. Gillar skarpt när det kommer inlägg här! Är inne på din blogg och kikar efter nytt nästan varje dag (känn ingen press, he he). Jag fick en ryggskada för fem år sedan som försvårar mitt liv mycket. Så där i förbifarten berättar folk gärna att om sina ryggskott eller om att när de inte tränar så har de minsann också ont i ryggen, eller om de inte stretchar så.... dessa "i-förbi-farten-riktade-berättelser" skaver rejält hos mig.
    AnnaK

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej AnnaK, vad roligt att höra att inläggen är efterlängtade. Och det gör mig ont om din rygg. Förstår skavet! Orkar du alltid hålla dig lugn eller ryter du ifrån ibland?
      Kram, mm

      Radera
  3. Nja, utåt sett är jag nog ganska lugn men blir förtvivlad och arg inombords. Indirekt kan man ju tolka det som att om man bara gjorde något annorlunda så skulle en kvickfix inträffa. Jag har tolkat det som att även ni får råd från oförstående ibland om hur ni kunde göra annorlunda med Lilleman (och förlåt för att jag gled bort från ämnet adoption). Kram AnnaK

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, man blir ju lite omyndig- och dumförklarad på samma gång. Självklart har man ju tänkt på de flesta lösningar själv redan. Glid så långt du vill från adoption du, var väl jag som halkade iväg först, haha.
      Jag håller på att träna på att bita ifrån lite, fast bara såpass att jag inte mår sämre av det än om jag håller tyst. Kram, mm

      Radera
  4. Eller när nån säger "inte en bulle till för då får jag diabetes" /mamman som lever i en ständig kamp att rodda den livshotande sjukdom som mina barn faktiskt har.

    SvaraRadera
  5. Jag har för övrigt börjat säga ifrån när det kommer till offentliga sammanhang. Som när tomten i operans familjeföreställning fått diabetes för att han ätit för många polkagrisar. Jag mailade operan och påpekade att det är vansinnigt onödigt att "skoja" om den sortens sak när det sitter barn i publiken som självfallet plötsligt undrar varför just de ätit för att få sin sjukdom. Men man måste ju välja sina strider...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bra att du orkar säga till ibland, känns viktigt att få "pysa" ut och inte samla allt inombords. Hat aldrig hört det nära mig, men jag är å andra sidan en tjockis så det är väl ingen som vågar vara övertydlig. Hrm, jag kan ju ha gått igång några gånger i fikarummet när folk matskammar och har sig. Kram och styrka till dig, mm

      Radera
  6. Det där irriterar mej något enormt! men det lär väl vara omöjligt att ändra på språket om det är dit vi går... Stör mej ändå!

    SvaraRadera