Eller snarare misslyckad kanske. Kvällen är misslyckad, jag känner mig misslyckad och allt är misslyckat.
Jag slet mig loss (å det gruvliga i avsked) för en sällsynt stunds egentid. Med vab i fler dagar än jag nånsin trodde var möjligt och en extremt frisk och irriterad son så är det inte friktionsfritt. Han saknar förskolan (som nästan inte har pedagoger för alla är sjuka) såklart. Och är inte så frisk så han orkar vara ute längre stunder.
Nu har jag suttit på en gata i ett villaområde och storgråtande messat för att få status hemifrån. Totalt rödgråten är nu chansen lika med noll att jag går och äter, går i affärer eller får ut nåt av kvällen.
Det tog en halvtimme, sen sa han själv (enligt maken) att han var färdig med att vara ledsen och skickade några bajskorvar i egenkomponerat sms. Maken messade också förlåt för att han tappat tålamodet lite. Jag grinade ännu mer. Nyss ringde de för att säga godnatt. Jag sitter fortfarande kvar i bilen i regnet.
♥ mother mary
Jag tycker att det låter som att du behöver få hjälp. Det är inte normalt att bli så uppjagad över att barnet visar lite missnöje en stund. Han är med sin pappa - bästa tänkbara "barnvakt" - så även om han surnar ihop när du går, har han det garanterat bra!
SvaraRaderaOm jag förstår det hela rätt, skulle du iväg en eftermiddag för att äta och shoppa lite. Hur lång tid kan det handla om? Fem timmar? Sex? Puss, hejdå och "Jag skall se om jag hittar något roligt till dig i affären". Avsked tar man när man skall vara borta ett halvår. Det gäller att ha proportioner på saker och ting!
Jag skulle föreslå att du letar upp en samtalskontakt som kan hjälpa dig med detta; ingen kommer att ha glädje av att du går in i väggen, en depression eller något annat som gör att du inte kan fungera som mamma. Även mammor måste få pausa, så är det bara.
Jag har förstått att din son har särskilda behov, men hur stora de än är, så kan du inte möta dem alla hela tiden. Du blir utbränd, och då är det riktigt illa.
Hmm, jo, vissa dagar är ju helt enkelt tuffa.
SvaraRaderaHar du adopterat? Är du adopterad? Jobbar du med psykisk ohälsa?
/mm
Vet du, jag har gjort typ samma sak. Inte för att något blir bättre för det. Men ibland är det skönt att veta att andra inte heller är så stabila eller perfekta jämt. Adopterade barn med en historia kräver sina föräldrar. Det låter som om du är helt rätt i den rollen. Kram
SvaraRaderaTusen tusen tack för ditt svar! Det betyder mer än du anar! <3
RaderaJag tänkte just radera mitt inlägg eftersom jag kände mig dom ett freak, nu får det stå kvar! ;-) Varma kramar från mm
Såklart är du inget freak! Det betyder dock inte att du orkar hur mycket som helst. Som jag skrev i min första kommentar: Du behöver få hjälp.
SvaraRaderaAtt få biologiska barn är ingen dans på rosor (tro mig!). Att få biologiska barn med särskilda behov, är heller inte ”a walk in the park”.
Att adoptera ett barn med särskilda behov där man inte vet hela bakgrunden, är den yttersta av föräldrautmaningar. Så jag vidhåller: Du måste få hjälp, dels avlastning när det gäller barnet, dels samtalsstöd för egen del. Du går sönder annars!
Samtalsstöd - check! Avlastning jobbar vi på... Vissa dagar är jag på topp, andra inte. //mm
Radera