Att samla sina tankar

I går kväll vaknade lilleman feberhet och grät hysteriskt att han inte ville flytta. Han ville bo kvar med mamma! Ja, separationstankarna är aldrig långt borta. Lilleman kommer nog bo här tills han är 47 år.

Tankar som kommer och går är svåra att samla ihop och få logik i. Ibland läser jag nåt fantastiskt och det uppstår en kort stund av "aha!" där det känns som om många tankar faller på plats alternativt rättar in sig i rätt led. Wow, där är jag nåt på spåret hojtar mother mary till maken, jag visste att jag inte kunde vara ensam om det här! Att jag inte är "hopplöst galen och psykiskt sjuk". Vilket jag ju egentligen vet, men inte verkar kunna ta till mig ordentligt i alla lägen.

Jag har sett tydliga mönster denna vecka. Efter att ha lyckats få till en lugnare arbetsmiljö hamnade jag mitt i en sådan situation jag försöker undvika. En kollega var otrevlig, jag intar (på ytan) en sval attityd och nästan springer därifrån innan jag krackelerar. Eftermiddagen blir en plåga och väl hemkommen är jag till ingen nytta. Alla är emot mig, jag är allmänt värdelös och kollegan är en idiot. Det intressanta i detta var att nuförtiden är dessa situationer relativt sällsynta vilket tydliggjorde hur extremt jag överreagerar på att en ensam person under en kort stund är otrevlig mot mig. Fem minuter förstör flera timmar. Intressant.

För att nu ingen ska få för sig att jag är sjukt lättkränkt så kan jag tillägga att jag dubbelkollat med några personer om kollegan faktiskt var otrevlig (jodå, det var hen). Hur kaxig och framåt jag än kan tyckas vara så är det ändå mest orättvisor mot andra som får mig att ta strid i korridoren eller ta ton på stora möten. Som min svärmor säger: bli inte ledsen, bli arg. Men om jag blir arg så är jag rädd att jag ska bli väldigt arg. Och jag vet inte om det är värt det. Speciellt inte i jobbkorridoren. Och så undrar jag (och maken och säkert flera vänner) hur i hela friden jag kan låta mig rubbas så till den milda grad av enstaka knäppa personer.

Samla tankarna var det ja. ;-)

♥ mother mary

Råd

När orken tryter, gråter är mer regel än undantag, kroppen reagerar som på ett verkligt hot inför en helg med extra belastning för mother mary, lilleman får fnatt, maken snäser och mother mary skulle vilja lägga sig i ett hål (fast hon orkar inte gräva det), DÅ bråkar man som om det gällde livet. För det är ju det det gör. Gäller livet. Balanserandes på avgrundens rand blir det inte snyggt. Inte så privat. Jag tror att de som eventuellt blev vittne till det kan smyga sig närmare sin ev partner och lite smånöjt tänka att de minsann inte bråkar offentligt. Och tänkt ändå vad bra vi har det. Jaja. Jag bjuder på den. Vi kom ut på andra sidan. Mellan våtservetterna och chipsen. Chipsen som jag sulade i vagnen skulle jag aldrig valt annars, men nu hade jag slitit till mig en random påse. De var goda. Jag älskar min man, make, livskamrat. Han gör mig till en bättre människa. Jag gör honom till en bättre människa.

Jag frågade om råd och kände att de bästa råden kommer från dem som själva varit där. Som inte behöver försöka förstå. Som inte behöver få höra att "nej, han fick inte sin vilja fram, det handlar inte om det", "nej, jag kan inte bara sticka iväg en stund", "nej, jag orkar inte". De som vet precis hur det är. Och som faktiskt bara ger råd när de efterfrågas. Jag är så otroligt tacksam för att jag lärt känna människor som kan ge mig råd som faktiskt kan funka! Och just nu ändrade vi kvällsrutinen för lilleman - han blir lugnare och jag kommer förhoppningsvis att må bättre i längden.

Fast ändå. Det behöver ju (nu när jag tänker efter) inte vara de som exakt vet hur det är som ger bäst råd, kanske är det bara det där med att inte komma med oefterfrågade tips som är vitsen. Att lyssna, komma med råd när det efterfrågas och tänka efter innan. Jo, så är det! För jag får minsann fina råd av folk som inte ens kommer i närheten av att vara i samma sits som jag.

"Länge leve mänskligheten, vi är alla världsinvånare!" som jag just sa till min kollega som skrattade rått (vi har samma sorts humor) till svar!

♥ mother mary

Men va fasen!?

Jag har läst böcker, faktaböcker, av Åsa Nilsonne.

Nu lånade jag en roman, Smärtbäraren, och fastnade direkt. Tyvärr läser jag redan på sida 17 följande och läser vidare med en klump i magen.
"Jag har ofta undrat över tillblivelsens paradox - hur en intensiv, allt överskuggande längtan efter ett barn kan förhindra en graviditet. Sedan, när de tilltänkta föräldrarna ger upp och adopterar ett barn eller skaffar hund går det finstämda maskineriet igång igen och de får sitt efterlängtade barn av egen kraft och utan kostnad."

Åsa Nilsonne är psykiater och forskare på Karolinska institutet. Jag undrar om hon vet vad hon (eller romanens huvudperson) gör för skada för de ofrivilligt barnlösa? Som författare har man ändå ett ansvar. För det är ju inte så? Eller har jag i förtvivlan över barnlösheten (då, innan lilleman) missat någon studie?

Är det någon annan som läst boken? Den är från 2002.

♥ mother mary

Egentligen inte

Inspirerad av Ninette och mina egna funderingar på censur hänger jag på trenden med ett blogginlägg om de saker jag vill skriva om men egentligen inte vågar släppa fram eller erkänna.

Jag tänker varje dag på min vikt. Det är sjukt jobbigt och hindrar mig från att ägna tankar åt annat, viktigare. Inför barnaskaffandet gick jag i terapi för ätstörning och det har funkat ok sen dess. Men nu gör det sig av flera olika anledningar påmint igen. Blä.

Jag undra ofta om jag inte borde blivit mamma. Om jag borde sett tecknen (inga biologiska barn) för var de var: universums sätt att säga åt mig att "neeeeeeeeeeeeeeeeeeej, omg inte hon!!!". Jag vet att det är som balsam för min själ att vara mamma, men lite för ofta är det urbota jobbigt.

Jag är så ledsen över min nära släkting. Det framgår nog. Skulle vilja våga skriva mer, men är så rädd att bli påkommen och på något sätt ställas till svars.

Jag är deprimerad och har ångest. Jag har för tillfället en utmattningsdepression. Jag behöver leva i nuet, acceptera varenda timma av glädje, sorg, ångest, bråk, jobbighet, harmoni och vardag. Det blir bättre då. Kanske. Jag får inte önska att jag hade mer energi för det är inte konstruktivt. Istället ska jag acceptera min orkeslöshet i detta nu.

Jag är dålig på att ta hand om mig själv. Jag försöker hålla skenet uppe, och jag vet att jag nog lurar en massa. Även mig själv. Det blir bättre.

Jag fastnar i en surhet (trötthet) och har svårt att ta mig ur den.

Detta kändes ju faktiskt inte så farligt. Det mesta har jag ju redan skrivit innan, fast formulerat på ett annat sätt kanske. Och jag tog mig ju lite tid att sitta och skriva detta, det är bra. Jag sitter i mitt rum och tittar på ett foto av lilleman och mig, taget några veckor efter hemkomst. Han är så liten. Jag hoppas så innerligt att jag är bra för honom, även om jag ibland är trött, blir arg, skriker och bråkar.

♥ mother mary

Hmm

Jag undrar vad jag ska skriva om. Jag som hade så mycket att skriva om censurerar nu mig själv så att jag inte skrivet något. De svarta tankarna vågar jag inte skriva ner, det räcker med att jag håller på att utforma en plan för hur jag ska acceptera mig och den ångest och depressiva läggning som tydligen är jag. Sensitivt begåvad, känslig, stark och för tillfället väldigt känslig för stress.

Snart fyller den förskjutande släktingen år. Min mamma påminde mig om att en födelsedagspresent borde jag nog ändå ge. Känns jobbigt. Jag vill förlåta, men hen bryr sig ju inte om mig. Eller? Kan jag förlåta från mitt håll? Vända andra kinden till liksom? Jag vill stå upp för mig själv och för mig blir det lite rörigt att förlåta, köpa en present (kanske något neutralt) och sen kanske inte kunna hantera att bli fortsatt ignorerad. När jag tänker mina förlåtande tankar så kommer jag alltid till lilleman till slut. Varför skickar hen inte ens ett kort till honom på födelsedagen? Hmm?

♥ mother mary

Framsteg

Både lilleman och hans mamma gör framsteg. Mother mary lyckades igår med konststycket att både ta sig lite egentid i badrummet och haffa paddan. Samtidigt! Wow! A small step for most people, a giant leap for mother mary!

Lilleman har under påsken visat stort mod och tagit sig över flera hinder! Vi är extra vaksamma med honom med tanke på reaktionerna som kan komma, och bara för att det går bra en gång betyder inte det att det gör det nästa gång. Så lite oroliga är vi allt när vi släpper iväg honom på äventyr. Men i påsk gick det så himla bra: i en lite lugnare omgivning tog vi det sakta till en början och så fick han testa sina gränser. Friskt vågat liksom! Han växer!

♥ mother mary

En morgon med lilleman

Oftast är det jag som är närmast lilleman om natten. Han kravlar runt i sängen och stannar när han fått kroppskontakt. Fötterna trampar på mina lår, min mage, ibland på halsen och i ansiktet. Det gäller att vakna till och flytta iväg honom, återerövra lite plats och försöka somna om.
I början vaggade han sig själv till söms precis som på barnhemmet. Han vaknade skräckslagen och tröstade sig våldsamt själv. Det händer inte så ofta längre, vi är snabba på att lugna och klappa om.

Beroende på veckodag mornar han sig. Sover tungt eller är otåligt på att gå upp. Gnäller efter nåt gosedjur som gått förlorat i täcket eller ramlat på golvet. Vi myser en stund innan vi går upp. Han går inte upp själv. Det är läskigt. Han sover alltid i vår säng. Han skulle aldrig somna om vi avslöjade att vi stiger upp när han somnat. Jag började hinta lite för ett tag sen och han vågade inte somna på flera kvällar. Vi säger att vi går på toa.

Efter toabesök är det påklädning som gäller. Här duger det inte att slöa runt i myskläder eller pyjamas hela morgonen. Nej, byxor, strumpor, klocka och motvilligt en tröja. Sen brukar han leka, sjunga eller pyssla med något medans jag fixar frukost. Vi har en rutin och det passar oss båda. Maken är sedan länge på sitt jobb om det är en vardag. Är det en helgdag planerar vi tillsammans, oftast på fredagen, hur helgen ska se ut. Utan den planeringen (i detalj) brakar familjen ihop och det blir gräl för hela slanten. Så vi planerar. Och förklarar. Och ser till att lillemans schema är uppdaterat. Många tycker vi är gulliga som gör det här. Att vi överdriver lite. Att jag är kontrollfreak. Vi vet att de ser utsidan som inte skulle funka om vi inte kämpade med insidan.

Han är inte själv längre stunder om vi är på olika våningsplan. Ringer det på dörren och vi är långt ifrån varandra utlöser det en reaktion så kraftig att han inte vet vad han gör. "Fast här på förskolan kan han vara långt ifrån oss, vad trygg han är.", säger pedagogen (en ung) och jag tar ett djupt andetag. Mmm, säger jag, men försvinner en person härifrån så finns det 20 kvar. Försvinner jag hemifrån är lilleman ensam.

♥ mother mary

Ja e int bitter

Någon gång kanske det inte gör ont längre. Någon gång kanske jag slipper få en klump i magen, tryck över bröstet och längtan till att gråta en skvätt bittra tårar.

Faktiskt så är det mycket lättare att se magar och barnvagnar. Jag bryr mig inte så mycket om de håller sig utanför mig närmaste sfär. Acceptansträning. När lilleman är med så förundras vi gemensamt över det lilla knytet och jag lägger mig på hans intressenivå, dvs måttligt begeistrad. Känns skönt, för jag har alltid varit den som sugits in i alla bäbisar, fått hålla, gunga och hålla på. Varit barnvakt, bästa tanten, roligaste personen! Nu är jag en skugga av det. Jag finns bara till för min egen bäbis. Min lilleman.

Tills det kommer någon som är nära och berättar. Då blir det lite tufft igen. Jag visste om det långt innan. De tror att de är så diskreta, de fattar inte att jag ser alla tecken, känner deras vånda av att ha en hemlis, genomskådar alla ursäkter som de plötsligt börjar med. Jag frågar aldrig, inte ens när hintarna blir stora som tallar. Nej, ska det avslöjas att någon är gravid får de göra jobbet själv för jag tänker aldrig riskera att ställa frågan som jag själv hatade så innerligt; "Är du gravid?"

♥ mother mary

Att skapa sig en ännu mer spännande tillvaro

Hur gör man det, är det kanske någon som undrar? Jo, så här:

Se till att partner är bortrest och barnet nattat. Börja sen fundera på att det gör ont i bröstet. Och att det inte känns som ångest. Andas en stund och testa att meditera. Googla. Fundera sen på alternativa scenarion som att dö i soffan (lilleman traumatiserad), åka till akuten (vart då?), ringa nån (vem vågar man blotta sin eventuella hypokondri/annalkande död för?) eller att man har turen och vaknar nästa morgon.

Jag valde att skypa med partner i ett annat land. Delad rädsla är dubbel rädsla eller hur var det nu? Avkräv partnern ett samtal klockan 07.00 för att kolla livsstatus.

Vakna förvånad över att du lever och inte känner smärta. Iaktta när smärtan kommer tillbaka och googla nummer till sjukvård. Sjukanmäl till jobbet, lämna lilleman på föris och vänta på akuttiden. Ta EKG. Svimma nästan. Bli undersökt av doktor från lillemans land (lite distraherande) och få en diagnos. Inte hjärtinfarkt. Inte döende. Inte kärlkramp. Bara något syndrom. Som gör ont. Precis där hjärtat är. Spännande!

"Nej. Känns det lite mindre jobbigt nu?"
Doktorns svar. Och då hade jag bara frågat ca fem gånger om det verkligen, verkligen inte var någon fara.

♥ mother mary

Att vilja men inte kunna

Jag lär mig att leva i nuet. Det är svårt. Framförallt är det svårt att acceptera allt jag inte kan, det jag inte hinner och det jag får ångest av. Jag vill ju skriva mer här, skriva mer brev, göra mer saker och planera fler roligheter. Det finns inget sätt att lösa situationen på utom att strunta i alla måsten (från mig själv och andra), acceptera att det inte går just nu (och kanske inte de nästa 20 åren heller) och göra det bästa av nuet.

I likhet med en annan bloggare försöker jag tillämpa någon slags pacing (med den stora skillnaden att man inte ser på mig att jag mår dåligt, och att min sjukdom är erkänd och botbar - bli gärna stödmedlem för min vän). Jag börjar lära mig var det är som triggar igång stress och panik och allmänt kaos och tumult. Jag börjar även lära mig att vara ärlig med både mig själv och maken om detta. En mother mary som bryter ihop på tröskeln är vardag, lilleman tycker inte det är konstigt att mamma är ledsen ibland. Det är ju alla.

Fast mest är jag glad. Och lite arg. Och sjukt rolig! Och bra på att ge kramar och prata och tänka ut så högtflygande planer att jag får ångest...

♥ mother mary