Inspirerad av Ninette och mina egna funderingar på censur hänger jag på trenden med ett blogginlägg om de saker jag vill skriva om men egentligen inte vågar släppa fram eller erkänna.
Jag tänker varje dag på min vikt. Det är sjukt jobbigt och hindrar mig från att ägna tankar åt annat, viktigare. Inför barnaskaffandet gick jag i terapi för ätstörning och det har funkat ok sen dess. Men nu gör det sig av flera olika anledningar påmint igen. Blä.
Jag undra ofta om jag inte borde blivit mamma. Om jag borde sett tecknen (inga biologiska barn) för var de var: universums sätt att säga åt mig att "neeeeeeeeeeeeeeeeeeej, omg inte hon!!!". Jag vet att det är som balsam för min själ att vara mamma, men lite för ofta är det urbota jobbigt.
Jag är så ledsen över min nära släkting. Det framgår nog. Skulle vilja våga skriva mer, men är så rädd att bli påkommen och på något sätt ställas till svars.
Jag är deprimerad och har ångest. Jag har för tillfället en utmattningsdepression. Jag behöver leva i nuet, acceptera varenda timma av glädje, sorg, ångest, bråk, jobbighet, harmoni och vardag. Det blir bättre då. Kanske. Jag får inte önska att jag hade mer energi för det är inte konstruktivt. Istället ska jag acceptera min orkeslöshet i detta nu.
Jag är dålig på att ta hand om mig själv. Jag försöker hålla skenet uppe, och jag vet att jag nog lurar en massa. Även mig själv. Det blir bättre.
Jag fastnar i en surhet (trötthet) och har svårt att ta mig ur den.
Detta kändes ju faktiskt inte så farligt. Det mesta har jag ju redan skrivit innan, fast formulerat på ett annat sätt kanske. Och jag tog mig ju lite tid att sitta och skriva detta, det är bra. Jag sitter i mitt rum och tittar på ett foto av lilleman och mig, taget några veckor efter hemkomst. Han är så liten. Jag hoppas så innerligt att jag är bra för honom, även om jag ibland är trött, blir arg, skriker och bråkar.
♥ mother mary
lördag 25 april 2015
torsdag 9 april 2015
Hmm
Jag undrar vad jag ska skriva om. Jag som hade så mycket att skriva om censurerar nu mig själv så att jag inte skrivet något. De svarta tankarna vågar jag inte skriva ner, det räcker med att jag håller på att utforma en plan för hur jag ska acceptera mig och den ångest och depressiva läggning som tydligen är jag. Sensitivt begåvad, känslig, stark och för tillfället väldigt känslig för stress.
Snart fyller den förskjutande släktingen år. Min mamma påminde mig om att en födelsedagspresent borde jag nog ändå ge. Känns jobbigt. Jag vill förlåta, men hen bryr sig ju inte om mig. Eller? Kan jag förlåta från mitt håll? Vända andra kinden till liksom? Jag vill stå upp för mig själv och för mig blir det lite rörigt att förlåta, köpa en present (kanske något neutralt) och sen kanske inte kunna hantera att bli fortsatt ignorerad. När jag tänker mina förlåtande tankar så kommer jag alltid till lilleman till slut. Varför skickar hen inte ens ett kort till honom på födelsedagen? Hmm?
♥ mother mary
Snart fyller den förskjutande släktingen år. Min mamma påminde mig om att en födelsedagspresent borde jag nog ändå ge. Känns jobbigt. Jag vill förlåta, men hen bryr sig ju inte om mig. Eller? Kan jag förlåta från mitt håll? Vända andra kinden till liksom? Jag vill stå upp för mig själv och för mig blir det lite rörigt att förlåta, köpa en present (kanske något neutralt) och sen kanske inte kunna hantera att bli fortsatt ignorerad. När jag tänker mina förlåtande tankar så kommer jag alltid till lilleman till slut. Varför skickar hen inte ens ett kort till honom på födelsedagen? Hmm?
♥ mother mary
tisdag 7 april 2015
Framsteg
Både lilleman och hans mamma gör framsteg. Mother mary lyckades igår med konststycket att både ta sig lite egentid i badrummet och haffa paddan. Samtidigt! Wow! A small step for most people, a giant leap for mother mary!
Lilleman har under påsken visat stort mod och tagit sig över flera hinder! Vi är extra vaksamma med honom med tanke på reaktionerna som kan komma, och bara för att det går bra en gång betyder inte det att det gör det nästa gång. Så lite oroliga är vi allt när vi släpper iväg honom på äventyr. Men i påsk gick det så himla bra: i en lite lugnare omgivning tog vi det sakta till en början och så fick han testa sina gränser. Friskt vågat liksom! Han växer!
♥ mother mary
Lilleman har under påsken visat stort mod och tagit sig över flera hinder! Vi är extra vaksamma med honom med tanke på reaktionerna som kan komma, och bara för att det går bra en gång betyder inte det att det gör det nästa gång. Så lite oroliga är vi allt när vi släpper iväg honom på äventyr. Men i påsk gick det så himla bra: i en lite lugnare omgivning tog vi det sakta till en början och så fick han testa sina gränser. Friskt vågat liksom! Han växer!
♥ mother mary
torsdag 2 april 2015
En morgon med lilleman
Oftast är det jag som är närmast lilleman om natten. Han kravlar runt i sängen och stannar när han fått kroppskontakt. Fötterna trampar på mina lår, min mage, ibland på halsen och i ansiktet. Det gäller att vakna till och flytta iväg honom, återerövra lite plats och försöka somna om.
I början vaggade han sig själv till söms precis som på barnhemmet. Han vaknade skräckslagen och tröstade sig våldsamt själv. Det händer inte så ofta längre, vi är snabba på att lugna och klappa om.
Beroende på veckodag mornar han sig. Sover tungt eller är otåligt på att gå upp. Gnäller efter nåt gosedjur som gått förlorat i täcket eller ramlat på golvet. Vi myser en stund innan vi går upp. Han går inte upp själv. Det är läskigt. Han sover alltid i vår säng. Han skulle aldrig somna om vi avslöjade att vi stiger upp när han somnat. Jag började hinta lite för ett tag sen och han vågade inte somna på flera kvällar. Vi säger att vi går på toa.
Efter toabesök är det påklädning som gäller. Här duger det inte att slöa runt i myskläder eller pyjamas hela morgonen. Nej, byxor, strumpor, klocka och motvilligt en tröja. Sen brukar han leka, sjunga eller pyssla med något medans jag fixar frukost. Vi har en rutin och det passar oss båda. Maken är sedan länge på sitt jobb om det är en vardag. Är det en helgdag planerar vi tillsammans, oftast på fredagen, hur helgen ska se ut. Utan den planeringen (i detalj) brakar familjen ihop och det blir gräl för hela slanten. Så vi planerar. Och förklarar. Och ser till att lillemans schema är uppdaterat. Många tycker vi är gulliga som gör det här. Att vi överdriver lite. Att jag är kontrollfreak. Vi vet att de ser utsidan som inte skulle funka om vi inte kämpade med insidan.
Han är inte själv längre stunder om vi är på olika våningsplan. Ringer det på dörren och vi är långt ifrån varandra utlöser det en reaktion så kraftig att han inte vet vad han gör. "Fast här på förskolan kan han vara långt ifrån oss, vad trygg han är.", säger pedagogen (en ung) och jag tar ett djupt andetag. Mmm, säger jag, men försvinner en person härifrån så finns det 20 kvar. Försvinner jag hemifrån är lilleman ensam.
♥ mother mary
I början vaggade han sig själv till söms precis som på barnhemmet. Han vaknade skräckslagen och tröstade sig våldsamt själv. Det händer inte så ofta längre, vi är snabba på att lugna och klappa om.
Beroende på veckodag mornar han sig. Sover tungt eller är otåligt på att gå upp. Gnäller efter nåt gosedjur som gått förlorat i täcket eller ramlat på golvet. Vi myser en stund innan vi går upp. Han går inte upp själv. Det är läskigt. Han sover alltid i vår säng. Han skulle aldrig somna om vi avslöjade att vi stiger upp när han somnat. Jag började hinta lite för ett tag sen och han vågade inte somna på flera kvällar. Vi säger att vi går på toa.
Efter toabesök är det påklädning som gäller. Här duger det inte att slöa runt i myskläder eller pyjamas hela morgonen. Nej, byxor, strumpor, klocka och motvilligt en tröja. Sen brukar han leka, sjunga eller pyssla med något medans jag fixar frukost. Vi har en rutin och det passar oss båda. Maken är sedan länge på sitt jobb om det är en vardag. Är det en helgdag planerar vi tillsammans, oftast på fredagen, hur helgen ska se ut. Utan den planeringen (i detalj) brakar familjen ihop och det blir gräl för hela slanten. Så vi planerar. Och förklarar. Och ser till att lillemans schema är uppdaterat. Många tycker vi är gulliga som gör det här. Att vi överdriver lite. Att jag är kontrollfreak. Vi vet att de ser utsidan som inte skulle funka om vi inte kämpade med insidan.
Han är inte själv längre stunder om vi är på olika våningsplan. Ringer det på dörren och vi är långt ifrån varandra utlöser det en reaktion så kraftig att han inte vet vad han gör. "Fast här på förskolan kan han vara långt ifrån oss, vad trygg han är.", säger pedagogen (en ung) och jag tar ett djupt andetag. Mmm, säger jag, men försvinner en person härifrån så finns det 20 kvar. Försvinner jag hemifrån är lilleman ensam.
♥ mother mary
fredag 27 mars 2015
Ja e int bitter
Någon gång kanske det inte gör ont längre. Någon gång kanske jag slipper få en klump i magen, tryck över bröstet och längtan till att gråta en skvätt bittra tårar.
Faktiskt så är det mycket lättare att se magar och barnvagnar. Jag bryr mig inte så mycket om de håller sig utanför mig närmaste sfär. Acceptansträning. När lilleman är med så förundras vi gemensamt över det lilla knytet och jag lägger mig på hans intressenivå, dvs måttligt begeistrad. Känns skönt, för jag har alltid varit den som sugits in i alla bäbisar, fått hålla, gunga och hålla på. Varit barnvakt, bästa tanten, roligaste personen! Nu är jag en skugga av det. Jag finns bara till för min egen bäbis. Min lilleman.
Tills det kommer någon som är nära och berättar. Då blir det lite tufft igen. Jag visste om det långt innan. De tror att de är så diskreta, de fattar inte att jag ser alla tecken, känner deras vånda av att ha en hemlis, genomskådar alla ursäkter som de plötsligt börjar med. Jag frågar aldrig, inte ens när hintarna blir stora som tallar. Nej, ska det avslöjas att någon är gravid får de göra jobbet själv för jag tänker aldrig riskera att ställa frågan som jag själv hatade så innerligt; "Är du gravid?"
♥ mother mary
Faktiskt så är det mycket lättare att se magar och barnvagnar. Jag bryr mig inte så mycket om de håller sig utanför mig närmaste sfär. Acceptansträning. När lilleman är med så förundras vi gemensamt över det lilla knytet och jag lägger mig på hans intressenivå, dvs måttligt begeistrad. Känns skönt, för jag har alltid varit den som sugits in i alla bäbisar, fått hålla, gunga och hålla på. Varit barnvakt, bästa tanten, roligaste personen! Nu är jag en skugga av det. Jag finns bara till för min egen bäbis. Min lilleman.
Tills det kommer någon som är nära och berättar. Då blir det lite tufft igen. Jag visste om det långt innan. De tror att de är så diskreta, de fattar inte att jag ser alla tecken, känner deras vånda av att ha en hemlis, genomskådar alla ursäkter som de plötsligt börjar med. Jag frågar aldrig, inte ens när hintarna blir stora som tallar. Nej, ska det avslöjas att någon är gravid får de göra jobbet själv för jag tänker aldrig riskera att ställa frågan som jag själv hatade så innerligt; "Är du gravid?"
♥ mother mary
torsdag 19 mars 2015
Att skapa sig en ännu mer spännande tillvaro
Hur gör man det, är det kanske någon som undrar? Jo, så här:
Se till att partner är bortrest och barnet nattat. Börja sen fundera på att det gör ont i bröstet. Och att det inte känns som ångest. Andas en stund och testa att meditera. Googla. Fundera sen på alternativa scenarion som att dö i soffan (lilleman traumatiserad), åka till akuten (vart då?), ringa nån (vem vågar man blotta sin eventuella hypokondri/annalkande död för?) eller att man har turen och vaknar nästa morgon.
Jag valde att skypa med partner i ett annat land. Delad rädsla är dubbel rädsla eller hur var det nu? Avkräv partnern ett samtal klockan 07.00 för att kolla livsstatus.
Vakna förvånad över att du lever och inte känner smärta. Iaktta när smärtan kommer tillbaka och googla nummer till sjukvård. Sjukanmäl till jobbet, lämna lilleman på föris och vänta på akuttiden. Ta EKG. Svimma nästan. Bli undersökt av doktor från lillemans land (lite distraherande) och få en diagnos. Inte hjärtinfarkt. Inte döende. Inte kärlkramp. Bara något syndrom. Som gör ont. Precis där hjärtat är. Spännande!
"Nej. Känns det lite mindre jobbigt nu?"
Doktorns svar. Och då hade jag bara frågat ca fem gånger om det verkligen, verkligen inte var någon fara.
♥ mother mary
Se till att partner är bortrest och barnet nattat. Börja sen fundera på att det gör ont i bröstet. Och att det inte känns som ångest. Andas en stund och testa att meditera. Googla. Fundera sen på alternativa scenarion som att dö i soffan (lilleman traumatiserad), åka till akuten (vart då?), ringa nån (vem vågar man blotta sin eventuella hypokondri/annalkande död för?) eller att man har turen och vaknar nästa morgon.
Jag valde att skypa med partner i ett annat land. Delad rädsla är dubbel rädsla eller hur var det nu? Avkräv partnern ett samtal klockan 07.00 för att kolla livsstatus.
Vakna förvånad över att du lever och inte känner smärta. Iaktta när smärtan kommer tillbaka och googla nummer till sjukvård. Sjukanmäl till jobbet, lämna lilleman på föris och vänta på akuttiden. Ta EKG. Svimma nästan. Bli undersökt av doktor från lillemans land (lite distraherande) och få en diagnos. Inte hjärtinfarkt. Inte döende. Inte kärlkramp. Bara något syndrom. Som gör ont. Precis där hjärtat är. Spännande!
"Nej. Känns det lite mindre jobbigt nu?"
Doktorns svar. Och då hade jag bara frågat ca fem gånger om det verkligen, verkligen inte var någon fara.
♥ mother mary
onsdag 11 mars 2015
Att vilja men inte kunna
Jag lär mig att leva i nuet. Det är svårt. Framförallt är det svårt att acceptera allt jag inte kan, det jag inte hinner och det jag får ångest av. Jag vill ju skriva mer här, skriva mer brev, göra mer saker och planera fler roligheter. Det finns inget sätt att lösa situationen på utom att strunta i alla måsten (från mig själv och andra), acceptera att det inte går just nu (och kanske inte de nästa 20 åren heller) och göra det bästa av nuet.
I likhet med en annan bloggare försöker jag tillämpa någon slags pacing (med den stora skillnaden att man inte ser på mig att jag mår dåligt, och att min sjukdom är erkänd och botbar - bli gärna stödmedlem för min vän). Jag börjar lära mig var det är som triggar igång stress och panik och allmänt kaos och tumult. Jag börjar även lära mig att vara ärlig med både mig själv och maken om detta. En mother mary som bryter ihop på tröskeln är vardag, lilleman tycker inte det är konstigt att mamma är ledsen ibland. Det är ju alla.
Fast mest är jag glad. Och lite arg. Och sjukt rolig! Och bra på att ge kramar och prata och tänka ut så högtflygande planer att jag får ångest...
♥ mother mary
I likhet med en annan bloggare försöker jag tillämpa någon slags pacing (med den stora skillnaden att man inte ser på mig att jag mår dåligt, och att min sjukdom är erkänd och botbar - bli gärna stödmedlem för min vän). Jag börjar lära mig var det är som triggar igång stress och panik och allmänt kaos och tumult. Jag börjar även lära mig att vara ärlig med både mig själv och maken om detta. En mother mary som bryter ihop på tröskeln är vardag, lilleman tycker inte det är konstigt att mamma är ledsen ibland. Det är ju alla.
Fast mest är jag glad. Och lite arg. Och sjukt rolig! Och bra på att ge kramar och prata och tänka ut så högtflygande planer att jag får ångest...
♥ mother mary
fredag 20 februari 2015
När blir det adopterade barnet ett barn?
Jag trodde (i min enfald) att alla barn var barn. Jag fick lära mig att adopterade barn var annorlunda på många sätt under utbildningen. Jag förundrades över hur. Det var ungefär här i mitt liv som jag började tycka att de flestas kommentarer om att "vilken knarkare som helst" ju kan bli gravid började bli jobbiga. Jaja, liksom, jag har gått vidare.
Att välja ett barn med ett i förväg känt speciellt behov kändes inte heller som något konstigt efter ett tag. Självklart kan vi inte förvänta oss ett kärnfriskt spädbarn när vi adopterar. Även detta landade vi i snabbt. Fortfarande förklarar jag detta om och om igen för oförstående.
Alla nyblivna föräldrar kan få det svårt med att anpassa sig till det nya livet. Inga konstigheter. Men det finns tyvärr inte lika många instanser som kan fånga upp en post adoption depression som en förlossningsgraviditet. Inte för att det är lätt för bioföräldrarna heller att få hjälp. Pressen att vara lycklig när en väntat så länge efter sitt barn är tuff och det gäller att hitta en annan adoptiv-mamma och terapeut som kan förstå. De andra försöker förstå, men det är svårt att förklara. "Men alla barn gör ju si och så och är så där krävande..." Jo, men... försöker man, han är adopterad och det innebär att...
Inför inskolningen i förskolan tog vi med oss material (det finns lite skrifter som är bra) och delade ut till måttligt intresserad förskolechef och pedagoger. Efter tre möten, sammanbitna, väldigt vänliga och extremt tydliga om barnets speciella behov som adopterad tycker chefen att vi alltid målar upp worst case scenario. Jag känner mig mindre och mindre som mamma och mer och mer som en advokat som kämpar för att min klient inte ska avrättas.
Nåja, poletten trillade ju äntligen ner och inskolningen är i full gång. Vid första avstämningsmötet tackade förskolechefen oss för att vi vågat stå på oss om lillemans behov och varit så tydliga. Jag var inte med på mötet, men blev glad när maken berättade. Hon hade ju inte behövt säga det. Undrar om hon anar vad det kostat oss att kämpa.
Någon enstaka gång har jag fått frågan om lilleman har en pappa från landet. Den oftast ställda frågan är hur hans svenska är. Annars undrar de flesta hur det går med inskolningen. Andra i sin tur blir nästan lite irriterade när jag begränsar aktiviteter, punktmarkerar (om jag känner på mig att en "situation" kan uppstå) eller om jag inte kan låta bli att relatera till att han är adopterad. För det måste jag göra. Mitt barn är ju speciellt. Kanske hade han varit det om jag fött honom också. Nu har jag istället hämtat honom och spåren från hans första 2,5 år i livet är inget som jag kan eller vill ignorera. I sjukhusvärlden har det definitivt gynnat lilleman att vara son till en adoptivmamma - kraven jag ställer är inte jättehöga, men jag vet många bioföräldrar som inte vågar. Och jag vet ju i och för sig inte hur jag hade betett med om jag hade fött honom själv. Så han är mitt barn. Mitt adopterade barn. Mitt längtansbarn. Mitt finaste. Min till låns och att förundras över.
♥ mother mary
Att välja ett barn med ett i förväg känt speciellt behov kändes inte heller som något konstigt efter ett tag. Självklart kan vi inte förvänta oss ett kärnfriskt spädbarn när vi adopterar. Även detta landade vi i snabbt. Fortfarande förklarar jag detta om och om igen för oförstående.
Alla nyblivna föräldrar kan få det svårt med att anpassa sig till det nya livet. Inga konstigheter. Men det finns tyvärr inte lika många instanser som kan fånga upp en post adoption depression som en förlossningsgraviditet. Inte för att det är lätt för bioföräldrarna heller att få hjälp. Pressen att vara lycklig när en väntat så länge efter sitt barn är tuff och det gäller att hitta en annan adoptiv-mamma och terapeut som kan förstå. De andra försöker förstå, men det är svårt att förklara. "Men alla barn gör ju si och så och är så där krävande..." Jo, men... försöker man, han är adopterad och det innebär att...
Inför inskolningen i förskolan tog vi med oss material (det finns lite skrifter som är bra) och delade ut till måttligt intresserad förskolechef och pedagoger. Efter tre möten, sammanbitna, väldigt vänliga och extremt tydliga om barnets speciella behov som adopterad tycker chefen att vi alltid målar upp worst case scenario. Jag känner mig mindre och mindre som mamma och mer och mer som en advokat som kämpar för att min klient inte ska avrättas.
Nåja, poletten trillade ju äntligen ner och inskolningen är i full gång. Vid första avstämningsmötet tackade förskolechefen oss för att vi vågat stå på oss om lillemans behov och varit så tydliga. Jag var inte med på mötet, men blev glad när maken berättade. Hon hade ju inte behövt säga det. Undrar om hon anar vad det kostat oss att kämpa.
Någon enstaka gång har jag fått frågan om lilleman har en pappa från landet. Den oftast ställda frågan är hur hans svenska är. Annars undrar de flesta hur det går med inskolningen. Andra i sin tur blir nästan lite irriterade när jag begränsar aktiviteter, punktmarkerar (om jag känner på mig att en "situation" kan uppstå) eller om jag inte kan låta bli att relatera till att han är adopterad. För det måste jag göra. Mitt barn är ju speciellt. Kanske hade han varit det om jag fött honom också. Nu har jag istället hämtat honom och spåren från hans första 2,5 år i livet är inget som jag kan eller vill ignorera. I sjukhusvärlden har det definitivt gynnat lilleman att vara son till en adoptivmamma - kraven jag ställer är inte jättehöga, men jag vet många bioföräldrar som inte vågar. Och jag vet ju i och för sig inte hur jag hade betett med om jag hade fött honom själv. Så han är mitt barn. Mitt adopterade barn. Mitt längtansbarn. Mitt finaste. Min till låns och att förundras över.
♥ mother mary
måndag 16 februari 2015
Blodprov
Vi tar många blodprov i vår familj. I alla fall lilleman och jag. Jag brukade till och med donera blod och plasma...
Idag tyckte lilleman det var jobbigt att skiljas åt efter helgen och jag vandrade iväg mot jobb och vårdcentral lite skakig.
När sköterskan stack mig hoppade jag högt. Vet inte vad hon träffade, men det gjorde rejält ont. Så medan jag sitter där och försöker andas är hon klar och det gör skitont när hon drar ut nålen. När hon fipplar med provröret försöker jag diskret torka mig i ögonen. Hon ser det och frågar om det gjorde såååå ont. Som svar börjar tårarna spruta. Helt ostoppbart.
Nu sitter jag på jobbet och fnissar lite åt det. Stackars människa, tur att det finns kurator på vårdcentralen som hon kan prata ut hos! :-)
♥ mother mary
Idag tyckte lilleman det var jobbigt att skiljas åt efter helgen och jag vandrade iväg mot jobb och vårdcentral lite skakig.
När sköterskan stack mig hoppade jag högt. Vet inte vad hon träffade, men det gjorde rejält ont. Så medan jag sitter där och försöker andas är hon klar och det gör skitont när hon drar ut nålen. När hon fipplar med provröret försöker jag diskret torka mig i ögonen. Hon ser det och frågar om det gjorde såååå ont. Som svar börjar tårarna spruta. Helt ostoppbart.
Nu sitter jag på jobbet och fnissar lite åt det. Stackars människa, tur att det finns kurator på vårdcentralen som hon kan prata ut hos! :-)
♥ mother mary
torsdag 12 februari 2015
Lilleman
Jag känner mig fortfarande som en ny mamma. Lilleman har ju precis kommit hem. Rackarns vad han vuxit under så kort tid. ;-)
Och så börjar jag räkna. Det är visst inte så kort tid som gått. Det har tvärtom gått rätt lång tid. Tänker mig att när det gått lika lång tid som lilleman var gammal när han kom, dvs 2,5 år, då kanske jag kan se att det ändå gått lång tid.
Eller inte. För jag och maken tittar på honom varje dag och sedan på varandra. Adorable, kommer vi fram till. Underbart söt. Så himla fin. Så duktig, klok och rolig. Fortfarande är vi helt förundrade över detta vårt barn. Vårt barn. Det är hos oss han bor. Det är till oss han tyr sig. Det är med oss som han har interna skämt. Det är i och för sig även på oss han skriker och gapar, men det hör ju till.
När maken dubbelbokar aktiviteter till helgen så skulle han istället kunna kolla med lilleman. Han har koll. På allt. Jag vet inte om det är ett utslag av att vara adopterad, detta att han bemödar sig om att ha koll in i minsta detalj, som en slags försäkring mot att något ont eventuellt ska hända. Han rabblar telefonnummer, födelsedatum, när vi ska besöka den och den, när vi ska få besök, vad som händer i sommar, till hösten och nästa jul. Veckodagar, datum, kvällsaktiviteter och vad som bör göras i olika situationer. Han återberättar invecklade händelser tills han förstått dem och grunnar och klurar hela tiden.
Varje dag berättar han att när han blir stor ska han bli... astronaut, polis, brevbärare, mamma, förskolefröken, brandman, läkare, städare, sjuksköterska osv. Han frågade häromdagen varför någon med en bäbis i magen inte får dricka vin eller öl. (Va? Varken maken eller jag har berört detta.) Varför jag svängde på vägen till badrummet när jag faktiskt sagt "raka vägen till toa"? Han vet att han bott i någon annans mage och kom rätt snart fram till att när han dött och varit i himlen, då ska han "nästa gång" vara bäbis i min mage. Vad är ett ärr? Tycker alla om sina ärr? Vem är släkt med vem och Maddes (pedagogen på förskolan) mamma jobbar med att bo med tjuvar. Vad är en örn? Är monster läskiga? Varför gjorde Noa sönder mitt torn, vet han inte att det är fel?
Många konversationer går ut på att alla är olika. Olika långa, olika smak, olika sätt att göra saker på. Fast alla är bra! Det har vi lånat från Bamse.
♥ mother mary
Och så börjar jag räkna. Det är visst inte så kort tid som gått. Det har tvärtom gått rätt lång tid. Tänker mig att när det gått lika lång tid som lilleman var gammal när han kom, dvs 2,5 år, då kanske jag kan se att det ändå gått lång tid.
Eller inte. För jag och maken tittar på honom varje dag och sedan på varandra. Adorable, kommer vi fram till. Underbart söt. Så himla fin. Så duktig, klok och rolig. Fortfarande är vi helt förundrade över detta vårt barn. Vårt barn. Det är hos oss han bor. Det är till oss han tyr sig. Det är med oss som han har interna skämt. Det är i och för sig även på oss han skriker och gapar, men det hör ju till.
När maken dubbelbokar aktiviteter till helgen så skulle han istället kunna kolla med lilleman. Han har koll. På allt. Jag vet inte om det är ett utslag av att vara adopterad, detta att han bemödar sig om att ha koll in i minsta detalj, som en slags försäkring mot att något ont eventuellt ska hända. Han rabblar telefonnummer, födelsedatum, när vi ska besöka den och den, när vi ska få besök, vad som händer i sommar, till hösten och nästa jul. Veckodagar, datum, kvällsaktiviteter och vad som bör göras i olika situationer. Han återberättar invecklade händelser tills han förstått dem och grunnar och klurar hela tiden.
Varje dag berättar han att när han blir stor ska han bli... astronaut, polis, brevbärare, mamma, förskolefröken, brandman, läkare, städare, sjuksköterska osv. Han frågade häromdagen varför någon med en bäbis i magen inte får dricka vin eller öl. (Va? Varken maken eller jag har berört detta.) Varför jag svängde på vägen till badrummet när jag faktiskt sagt "raka vägen till toa"? Han vet att han bott i någon annans mage och kom rätt snart fram till att när han dött och varit i himlen, då ska han "nästa gång" vara bäbis i min mage. Vad är ett ärr? Tycker alla om sina ärr? Vem är släkt med vem och Maddes (pedagogen på förskolan) mamma jobbar med att bo med tjuvar. Vad är en örn? Är monster läskiga? Varför gjorde Noa sönder mitt torn, vet han inte att det är fel?
Många konversationer går ut på att alla är olika. Olika långa, olika smak, olika sätt att göra saker på. Fast alla är bra! Det har vi lånat från Bamse.
♥ mother mary
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)