Totalt misslyckat

Eller snarare misslyckad kanske. Kvällen är misslyckad, jag känner mig misslyckad och allt är misslyckat.

Jag slet mig loss (å det gruvliga i avsked) för en sällsynt stunds egentid. Med vab i fler dagar än jag nånsin trodde var möjligt och en extremt frisk och irriterad son så är det inte friktionsfritt. Han saknar förskolan (som nästan inte har pedagoger för alla är sjuka) såklart. Och är inte så frisk så han orkar vara ute längre stunder.

Nu har jag suttit på en gata i ett villaområde och storgråtande messat för att få status hemifrån. Totalt rödgråten är nu chansen lika med noll att jag går och äter, går i affärer eller får ut nåt av kvällen.

Det tog en halvtimme, sen sa han själv (enligt maken) att han var färdig med att vara ledsen och skickade några bajskorvar i egenkomponerat sms. Maken messade också förlåt för att han tappat tålamodet lite. Jag grinade ännu mer. Nyss ringde de för att säga godnatt. Jag sitter fortfarande kvar i bilen i regnet.

♥ mother mary

Dödssynderna

Jag har inte koll på dem alla, men när avundsjukan dök upp häromdagen så googlade jag. Många teorier finns det... Kul att läsa!

Någon timme tidigare hade jag skuldkänslor. En bekant hade hört av sig för att kolla hur jag mår. Det är tydligen svårt att höra av sig till folk som mår dåligt och jag blev såklart glad. Och så fick jag skuldkänslor. Är det normalt? För när andra, som känner mig ännu bättre, sms:ar eller mailar känner jag oftast inte så. Att jag liksom måste betala tillbaka...

Fick ett boktips och väntar leverans i veckan som kommer. Lite självhjälpsbok, fast med en kreativ twist som tilltalar mig. Återkommer med recension.

Lilleman växer så det knakar på alla sätt. Min fina unge! Äntligen börjar det fastna att han är i vår familj. "Mamma, älskar du mig mest?" "Visst ska vi alltid bo tillsammans?" "Du älskar mig när du är död också!" Ja, ja och jajamän!  svarar jag på det.

♥ mother mary

Dora

Jaaaa, vi gjorde det, vi gjorde det, vi gjorde det, yeeeeeeeeeeeeees we dit it! Så sjunger Dora* och hennes kompisar efter varje avklarat äventyr. Så ville jag sjunga i morse efter en friktionsfri morgon (nästan, lite hinder på vägen får man räkna med), behållet tålamod (från min sida) och en klockren tur till förskola samt bra lämning. Jag nästan studsade därifrån och bara njöt. Njöt av den rätt så ovanliga känslan av att "allt är bra just nu".

En timme senare satt jag och grät hos läkaren och hade inte minsta lust att sjunga. Det handlade om ett rutinbesök, men jag var visst så skör så jag började gråta. Och så berättade jag. Om adoption och trauma och SN och att det blivit och nästan övermäktigt. Men vi klarar det. Ja, det gör vi. För jag ska banne mig sjunga som Dora minst varannan dag och lilleman tar stormsteg i sin fysiska utveckling och han är världens finaste! Och det har inte gått såååå hemskt lång tid sen vi fick varandra och trauman blir man inte av med hur som helst. Så det finns hopp och Dora och jag ska sjunga oss hesa!

♥ mother mary

*Dora utforskaren är ett superbra barnprogram där ungarna själv får vara aktiva. Dessutom är Dora latina så det är inte bara vita kids. Ni Hao Kai Lan är också bra, men just idag stämde Doras sång bäst. Kai Lan är en kinesisk flicka. Daniel Tiger är också en favorit, hans polare har alla möjliga hudfärger. Själv är han som namnet avslöjar en liten tiger.

Sömnlös

Jag är rätt van vid sömnproblem. Men ibland känns det extra jobbigt. Det är när ångest håller mig vaken. Och när nämnda ångest inte riktigt går att ta på.
Är det ångest inför morgondagen som råkar vara en måndag? Är det separationsångest efter helgen? Är det att "ingen" hör av sig? Är det väntan och ovisshet inför ett läkarsamtal? Är det världens ojämlikhet, rasism och allmänna fobi?

Det kan i alla fall inte vara för att jag är oälskad ("mamma, jag älskar dig, du får ett hjärta av mig").

♥ mother mary

Orken

När allt bara verkar jävlas med en, när man känner sig ensammast i världen i sin misär och när man gråtandes i alla fall gör frukost åt sig själv, då känner det så himla orättvist. Och det känns som att orken är totalt slut.

Men man fortsätter kämpa och några timmar senare, några desperata telefonsamtal senare och några hysteriska skratt senare så händer det - situationen löser sig. Såklart den gjorde kan man ju tänka, sådär upprörd hade du ju inte behövt bli över att allt körde ihop sig, över att allt annat som också kunde gå fel så här en fredagsmorgon också gick fel (oh the irony). Nä, men KÄNSLAN av att nu går det åt skogen, den är inte så lätt att skjuta åt sidan. Och även om allt löste sig och jag nu sitter och jobbar så är jag helt slut.

Ett SN kräver planering. Det kräver kontroll och det tar tid. Och plats. Idag var det utrustning som hade fått leveransproblem. Vi har ju tur som bor relativt nära vårt sjukhus, men ändå... läser om andra där vissa saker plötsligt tagit slut hos leverantören. Nä fy bubblan för fredagar som börjar så här.

Hoppas det finns tillräckligt med ork hos er, kära läsare, för att ni ska få en skön helg!

♥ mother mary

Separationsångest

Jag börjar gräva i mig själv och tycker det är jobbigt. Följande hittade jag på http://www.sv.grupopedia.com/se/health/vad-ar-vuxen-separationsangest/ när maken hintade om att jag skulle ta itu med min separationsångest.

"Men, separationsångest är absolut inte någonting man bara känner som barn. Många vuxna kan också få ångest och må mycket dåligt när de måste skiljas från någon man tycker mycket om.

Det finns vuxna som kan ha svåra problem i en relation för att de inte klarar av när partnern reser bort även om det bara är en kortare vistelse. Separationsångesten yttrar sig som ångest och oro, man blir rädd att inte partnern ska komma tillbaka, eller att man ska bli lämnad. Detta kan ställa till stora problem i en relation, och ibland kan faktiskt själva separationsångesten och de reaktioner den framkallar vara orsaken till ett sprucket förhållande.

Att drabbas av separationsångest i vuxen ålder handlar ofta om en dålig självkänsla, och många gånger finns orsaken att hitta långt bak i tiden. Separationsångest kan ha sitt ursprung i tidig barndom, och då är det naturligtvis svårt att veta vad som egentligen hänt. Kanske man varit med om en separation som varit traumatisk för ett litet barn, men det behöver inte alls vara en separation som orsakar besvären i vuxen ålder. En otrygg barndom kan också göra att man lättare drabbas av separationsångest som vuxen, och då är det förstås självkänsla och brist på trygghet som gör att man är rädd att bli lämnad. Men, naturligtvis kan man inte alltid hitta orsaken till vuxen separationsångest i barndomens upplevelser. Den kan också ha grundlagts senare i livet."

Första reaktionen till maken var - va, jag har inte separationsångest! Fast det är ju jobbigt när maken ska iväg till Willys på kvällen och köpa glass. Det är jobbigt när han ska iväg till sin hobby. Det är extremt jobbigt när han är på kick-off. Det är jobbigt när lilleman lämnar mig (maken hämtar, förskola börjar osv). Redan när jag läste på om anknytning inför lilleman funderade jag på hur min egen anknytning egentligen funkat... det är väl bara att bita i det sura äpplet och konstatera att allt som funkat innan nu inte gör det, det finns liksom inte plats för att dölja sidor av sig själv när man har barn. Vi får jobba på det gemensamt lilleman och jag. "Mamma, du kan ringa om du känner dig ledsen." är lillemans sätt att dela bördan och jag spelar med. Oftast hörs vi inte, men jag tror att känslan av att det är ok att ringa mig gör det lättare för honom.

♥ mother mary

Äntligen

Äntligen vågade jag ringa till en stödperson och prata om lilleman. Jag har skjutit upp det i många månader, rädd för att börja gråta, rädd för att det skulle visa sig vara mitt fel alltihop. Idag kände jag att "nu ringer jag" och jag har just lagt på luren efter nästan en timme i telefon. Sju post-it-lappar är fullklottrade, jag är gråtmild, men känner mig ok.

Maken ringde och muttrade att jag suttit jäääääääääätelänge i telefon. Han blev också glad över att jag vågat ringa. Nya tag. Tålamod. Tålamod. Tålamod.

♥ mother mary

Jag har tur...

...som på både lördag och söndag fick träffa starka, vackra, kärleksfulla kvinnor. Och dessutom får kalla dem båda för vänner. Jag har verkligen tur.

♥ mother mary

Att förstå

Sen jag blev mamma genom adoption har jag lärt mig massor, både om mig själv, om processen, om rasism och anknytning, om vithet och trauma. När man väl förstått något, eller rättare sagt, tagit det till sig vare sig man förstår eller inte - vissa saker behöver man inte förstå, bara man gör det rätta. Typ det här med anknytning - merparten av vårt umgänge förstod inte, men gjorde ändå som vi sa. Vi förstod ju inte heller i början när vi gick utbildningen, men incitamentet till att lära sig var ju större för oss.

Såååå.... många vet ju kanske då också om vår resa. Om hur tufft det varit innan vi visste att det skulle bli lilleman som blev vårt barn. Jag undrar hur mycket det påverkat vår omgivning?
Två exempel: en bekant som vi umgås med familjevis får barn. Barnet föds och vi ses inte de första veckorna. Stor förståelse för detta från min sida, inte bara för sjukdomar utan även för anknytning. Sen ses vi och jag tassar lite försiktigt runt bäbisen och uppför mig som jag inte kan låta bli att uppföra mig runt bäbisar. Med den enda skillnaden att jag inte ber om att få hålla. Jag blir heller inte erbjudan att hålla. Inte ens i komiska situationer då mamman hellre lägger ner barnet på golvet än ber mig hålla. (jag erbjöd mig till och med) Jag börjar bli fundersam. Gör mamman detta för att skona mig på något sätt? Eller verkar jag avvisande genom att jag själv inte tar första steget?

Till saken hör att vi en dag satt i soffan i en salig röra av barn och vuxna, maken klämmer in sig och sträcker sig genast efter bäbisen. Han frågar inte utan utgår helt enkelt ifrån att det är ok. Gullar och har sig och jag sitter på helspänn och försöker smygkika på mamman för att se om hon misstycker. Verkar inte så. Intrigen tätnar. ;-)

Exempel nummer två. Nu är det en nära vän som fått bäbis. Sedvanligt bäbis-beteende. Efter en stund frågan min kompis om jag vill hålla. Jag försöker att inte slita bäbisen ur händerna på henne. En lång stund senare erbjuder hon mig att lägga ner bäbisen och jag kollar om det är ok att fortsätta hålla. Hon frågar om det är ok, eller rättare sagt om det KÄNNS ok. Fin vän! (Det kändes jättefint att hålla bäbisen.)

Åter till grannen: hon kanske tror att jag kommer att bryta ihop om hon ber mig hålla. Att lilleman ska misstycka. Eller så har hon tagit till sig allt mitt tjat om anknytning. Kanske så vill hon bara inte att jag ska hålla. Och det är också ok.

♥ mother mary

PS Är det förresten någon som undrar något som rör adoption om som jag kan hjälpa till med genom att skriva om det?

Min kropp är min kropp

Vi lär lilleman att han kan säga ifrån. Förskolan gör det också för plötslig säger lilleman STOPP och sätter upp en bestämd liten hand. Det är ju jättebra, men ibland kan man hålla sig för skratt när stoppet gäller toabesök, att ta på sig överdragsbyxor eller att äta kvällsmat. Well well.

Häromdagen på mitt jobb hjälpte jag en besökare och fick lite charmigt beröm för hur trevliga alla och då speciellt jag var på min arbetsplats. (Jag är ju inte trevlig egentligen, service faller sig bara naturligt för mig.) Uppmuntrad (?) av mitt trevliga sätt fortsätter besökaren med att ta ett kliv närmare och börjar berätta hur snygg jag är. Superhet liksom. Fortfarande trevlig tackar jag (eller inte, kommer inte ihåg faktiskt), säger åt besökaren var han kan vänta och går på darrande ben in till mina kollegor för debriefing. Det var så länge sen någon klev in i min personliga sfär på det här oinbjudna och obehagsframkallande sättet så jag hade nästan glömt alla dessa mansgrisar som tror sig vara charmörer. Urk. Nu har jag googlat på rätt ord (refrain) och skrivit ner vad jag tänker säga om det händer igen. För personen ifråga jobbar (!) på min arbetsplats, dock inte där jag sitter.

Möjligen gör jag först en lilleman och hojtar STOPP nästa gång han sätter igång.

♥ mother mary

PS Och eftersom jag misstänker att någon kanske tänker att det där var väl inte så farligt, en komplimang liksom, skärp dig mother mary, så vill jag förtydliga att nej, det var det inte. Det var obehagligt och jobbigt och jag kände mig mest äcklad och vill inte gå i närheten av hans kontor. DS