miss mary taken off guard 

Hade satt tvn på mute för att slippa reklamen. Pillade lite med telefonen. Tittar upp och får ul-bilder, mätstickor och lycklig kvinna i storbild. Tappar andan.

♥ miss mary

miss mary hmpf%§*¤#

Ja, det är mycket nu. Idag är dessutom kollega med liten baby här. Och inte bara på besök, nä, 2 månader efter förlossning är vagn, gosefilt, hela konkarongen här för att jobba! Ursäkta. Hallå. Go away. Spädisen i sig utlöser endast min vanliga "åh, jag vill gå och gosa", men jag vet ju att om jag gör det så slår förtvivlan till sen. Jag idkar mao prevention när jag sitter här och surar på mitt kontor.

Bad om ledigt i några dagar i går. Och för att på ett underförstått sätt (utan att säga sanningen) säga att jag inte mår bra, förklarade jag lite halvt i ett mail till mina chefer att jag sett lite för lite sol och lite för mycket sjukhus under min semester och därför behöver några dagar ledigt. Undrar om det var bra? Visade jag mig svag? (Och varför bryr jag mig om det överhuvudtaget, å, denna loop...) 

♥ miss mary

miss mary is tired

Tiden går fort när man har roligt. Eller när man är ledsen.

Jag var hos en kurator på sjukhuset som hade det tvivelaktiga nöjet att ha mig som utomkvedspatient. Lycka. Eller snarare: lättnad. Det var så skönt att prata med en insatt professionell person. Jag höll nollan i ca 20 sekunder, sen frågade hon om inte jag kunde berätta hur jag upplevt allt som hänt. Ja, det kan jag... SNYYYYYYYYYYYYYYYFT. Så sen grinade jag i 60 min med små pauser när hon lugnt sa några kloka saker. Med mig fick jag dessa råd:

• prata inte hela tiden om barn/adoption/utomkvedes/osv. Schemalägg en till två ggr/vecka när jag och mannen ska prata och kolla upp hur allt känns
• gör saker. Ät ute. Gå på fest. Lev.
• gråt. Tillåt gråten (om man kan) till tillfällen när det är ok att gråta. Tex hemma på kvällen, duschen eller annat. Då lättar man på trycket och tankarna får ta plats. Därav pausen i bloggen.

Även om jag vart helt skakig efter detta så blev jag lugnare. Mannen höll med till 100 % och nu har vi pratat om barn mm ca tre gånger sen förra tisdagen. Jag kan koppla av, ha roligt, försöka "leva" och känna att allt kanske inte (hmm) kretsar just kring detta ämne.

Dock är det ju inte så att känsligheten och sorgen försvinner över en dag. Jag är mycket mycket känslig fortfarande. Och fruktansvärt trött. Så trött att jag blir känslig. Ja, den lilla loopen...  

♥ miss mary

miss mary after the weekend

Jo, borde ju tänkt igenom det hela en gång till. Att först ta emot besök bestående av 1 st höggravid med tvillingar, plus man och barn. Att sen även gå med på att bjuda in ytterligare kompis med respektive och två små barn. Den tredje vännen plus man är utan barn. Hon blev kvällens stora stöd.

Jag bjöd ju alla med öppna ögon. Jag tänkte igenom det innan. Ja, det skulle bli jobbigt med tvillingmagen. Jag ser dem ju så sällan. Jag vill vara en social, omtänksam och fin vän i alla lägen.

Men om jag nu ska vara fin och omtänksam, kan jag inte förvänta mig detsamma tillbaka? Eller förstår inte mina närmaste vänner (syftar på dem med barn som var med) att jag inte vill diskutera ägglossning (kom upp två gånger, jag styrde bort det båda gånger) och att inte heller förlossning är något jag önskar vid mitt barnlösa middagsbord? Jag borde sagt ifrån, men gråten var sååå nära att det inte gick. Dessutom satt en liten djävul på min axel som sa att jag borde ta hänsyn till att den blivande mamman borde få berätta och prata om det. Nu när jag ser det i skrift ser jag hur urbota dumt det låter. Självklart borde mina två vänner med barn ta den hänsynen till mig och inte diskutera just förlossning och ingående om spädbarn vid mitt matbord. Och det är ju såklart min uppgift att upplysa dem om det om de inte fattar det. Nästa gång... om jag nu utsätter mig för det igen. 


♥ miss mary

ps Det finns många, alldeles för många, bloggar om barnlöshet, ivf och adoption där ute. Det hjälper mig att läsa dem, men jag önskar att det inte fanns så många kvinnor (har inte hittat någon skriven av en man) där ute som lider! ds

miss mary and metro

I morse läste jag en liten intervju med Emma Hamberg i metro. Hon gjorde en sådan speciell liknelse mellan att skriva böcker och att skaffa barn: "Kanske är det samma sak som med barn - man känner att bebisarna håller på att växa ifrån en - och då gör man en ny bebis."

Ja, det är klart man gör. Innan jag insåg att jag var ofrivilligt barnlös hade jag bara hört om några med problem och talat med en nära bekant som mådde dåligt över det. Nu, när jag är i karusellen, berättar var och varannan person om sina problem med att få barn. Hur kan det då vara så att normen fortfarande är som Emma  beskriver den ovan? Inte nog med att det antagligen inte är helt sant, det gör ju att man som ofrivilligt barnlös känner sig ännu mera misslyckad... 

♥ miss mary

miss mary is cool

Efter gårdagens all-time-low (i alla fall under senaste året) i humöret kom jag hem till maken. Han lyssnar, kommer med råd om jag ber om dem och lagar mat medan jag andas i ateljén (med något randigt).
Efter maten hade jag samlat tankarna och behövde mest bekräftelse på en del saker, och självklart fick jag det. Han är bäst!

Vad jag kom fram till med hans hjälp är att det är ok att

• vara ledsen på gränsen till deprimerad, det har bara gått ca 1 månad efter det bekräftade utomkvedshavandeskapet
• gråta utan att veta varför alla gånger
• känna sig totalt urlakad och orkeslös
• inte vara übertrevlig. Det räcker med att vara trevlig.

Så idag känner jag mig mycket mycket lugnare. Det är som om huden är slät igen och inte helt rufsig. Jag accepterar livet även om det är svårt. Jag håller ut.

♥ miss mary

miss mary is a bit exhausted

För att summera våren och sommaren kan jag bara säga att det verkar som om reflexologen har hjälpt. Vi satte in ett FET i maj med väldigt dåliga odds. Jag blev sjukt ledsen. Det blev inget.
I juni konstateras utomkvedshavandeskap. Hurra - en spontan graviditet! Kunde inte riktigt  - kan inte - ta till mig det positiva i det. Men att jag överhuvudtaget blev gravid är ju ett mirakel, reflexologen har hjälpt.

Fick reda på att sjukhuset har kuratorer specialiserade på ofrivillig barnlöshet. Dit ska jag ringa. Men inte idag, utan någon dag där jag inte har gråten i halsen.

Idag är det dessutom dags att få läkarintyg inför adoption. Gulp! Med allt som hänt i sommar har vikten inte varit prio ett och jag väger lite för mycket... får se om jag kan diskutera med läkaren.

Randiga saker har det däremot blivit under sommaren. Randigt är terapeutiskt, det är jag säker på!

♥ miss mary

miss mary wants to be mammaledig

För nu är jag så utbota trött på att arbeta. Jag vet att det inte ska vara orsaken, men jag hade liksom tänkt att utnyttja mina talanger på mitt nuvarande jobb en stund och sen vara mammaledig. Nu  känner jag mig fångad i en fälla. Söka nytt jobb och eventuellt (man måste ju få hoppas!) bli gravid med detsamma? Eller stanna och bli helt bitter för att det kommer ta 4 år att få en knodd?
Blev så ledsen på ett möte i morse. Inte kul. Men jag stod på mig och det är jag iaf stolt över. Min ena chef är väl mindre glad över att jag tog plats... 

♥ miss mary

miss mary and the offerkofta

Den satt åt ett tag, men nu är den av. Och dessutom var det ingen offerkofta (bara mitt försök att hitta orsak) - det var melankoli! Ska inte kämpa emot sorgen när den kommer, det blir bara värre, det vet jag ju egentligen.

Senaste insikten är även den om rätt och fel beslut. Jag tar "ett" beslut, inte "rätt" eller "fel" beslut och detta ger sedan utslag, beroende på hur jag handlat känns det då bra eller mindre bra. Poängen är att JAG kan styra!

Jag vet inte om det är rätt tid för att sätta in ett fryst embryo snart, men nu har vi bestämt oss och gör det. Så får vi hoppas på ett resultat som känns rätt! ;-)

♥ miss mary

miss mary is waiting

Offerkoftan har åkt på. Sitter hårt som bara den. Har försökt att få av den, men hittills sitter den där. Nära till tårar. Sminkade mig och satte upp håret fint i morse så att iaf det skulle vara fint. Väntan tär på mig. Egentligen skulle jag vilja göra det mesta av tiden som "blir över" när man väntar, men hur det nu är så får jag inte till det. Jag vill inte vänta mer nu. Allt är långtifrån perfekt, men vilken unge kommer till en perfekt familj? De flesta är ju som jag: Normala. Konstiga. Glada. Ledsna.

Samtidigt som väntan är outhärdlig är även känslan av att inte ha hunnit med jobbig. Vad mer borde jag göra/ha gjort innan vi sätter in ett fryst embryo? Slösar jag bort ett om jag inte kommer ner till BMI 25? Fastnar det om jag inte är superglad och njuter av livet? Är kondisen rätt? Har myomen börjat växa igen? Borde jag kolla? 

♥ miss mary