Orken

När allt bara verkar jävlas med en, när man känner sig ensammast i världen i sin misär och när man gråtandes i alla fall gör frukost åt sig själv, då känner det så himla orättvist. Och det känns som att orken är totalt slut.

Men man fortsätter kämpa och några timmar senare, några desperata telefonsamtal senare och några hysteriska skratt senare så händer det - situationen löser sig. Såklart den gjorde kan man ju tänka, sådär upprörd hade du ju inte behövt bli över att allt körde ihop sig, över att allt annat som också kunde gå fel så här en fredagsmorgon också gick fel (oh the irony). Nä, men KÄNSLAN av att nu går det åt skogen, den är inte så lätt att skjuta åt sidan. Och även om allt löste sig och jag nu sitter och jobbar så är jag helt slut.

Ett SN kräver planering. Det kräver kontroll och det tar tid. Och plats. Idag var det utrustning som hade fått leveransproblem. Vi har ju tur som bor relativt nära vårt sjukhus, men ändå... läser om andra där vissa saker plötsligt tagit slut hos leverantören. Nä fy bubblan för fredagar som börjar så här.

Hoppas det finns tillräckligt med ork hos er, kära läsare, för att ni ska få en skön helg!

♥ mother mary

Separationsångest

Jag börjar gräva i mig själv och tycker det är jobbigt. Följande hittade jag på http://www.sv.grupopedia.com/se/health/vad-ar-vuxen-separationsangest/ när maken hintade om att jag skulle ta itu med min separationsångest.

"Men, separationsångest är absolut inte någonting man bara känner som barn. Många vuxna kan också få ångest och må mycket dåligt när de måste skiljas från någon man tycker mycket om.

Det finns vuxna som kan ha svåra problem i en relation för att de inte klarar av när partnern reser bort även om det bara är en kortare vistelse. Separationsångesten yttrar sig som ångest och oro, man blir rädd att inte partnern ska komma tillbaka, eller att man ska bli lämnad. Detta kan ställa till stora problem i en relation, och ibland kan faktiskt själva separationsångesten och de reaktioner den framkallar vara orsaken till ett sprucket förhållande.

Att drabbas av separationsångest i vuxen ålder handlar ofta om en dålig självkänsla, och många gånger finns orsaken att hitta långt bak i tiden. Separationsångest kan ha sitt ursprung i tidig barndom, och då är det naturligtvis svårt att veta vad som egentligen hänt. Kanske man varit med om en separation som varit traumatisk för ett litet barn, men det behöver inte alls vara en separation som orsakar besvären i vuxen ålder. En otrygg barndom kan också göra att man lättare drabbas av separationsångest som vuxen, och då är det förstås självkänsla och brist på trygghet som gör att man är rädd att bli lämnad. Men, naturligtvis kan man inte alltid hitta orsaken till vuxen separationsångest i barndomens upplevelser. Den kan också ha grundlagts senare i livet."

Första reaktionen till maken var - va, jag har inte separationsångest! Fast det är ju jobbigt när maken ska iväg till Willys på kvällen och köpa glass. Det är jobbigt när han ska iväg till sin hobby. Det är extremt jobbigt när han är på kick-off. Det är jobbigt när lilleman lämnar mig (maken hämtar, förskola börjar osv). Redan när jag läste på om anknytning inför lilleman funderade jag på hur min egen anknytning egentligen funkat... det är väl bara att bita i det sura äpplet och konstatera att allt som funkat innan nu inte gör det, det finns liksom inte plats för att dölja sidor av sig själv när man har barn. Vi får jobba på det gemensamt lilleman och jag. "Mamma, du kan ringa om du känner dig ledsen." är lillemans sätt att dela bördan och jag spelar med. Oftast hörs vi inte, men jag tror att känslan av att det är ok att ringa mig gör det lättare för honom.

♥ mother mary

Äntligen

Äntligen vågade jag ringa till en stödperson och prata om lilleman. Jag har skjutit upp det i många månader, rädd för att börja gråta, rädd för att det skulle visa sig vara mitt fel alltihop. Idag kände jag att "nu ringer jag" och jag har just lagt på luren efter nästan en timme i telefon. Sju post-it-lappar är fullklottrade, jag är gråtmild, men känner mig ok.

Maken ringde och muttrade att jag suttit jäääääääääätelänge i telefon. Han blev också glad över att jag vågat ringa. Nya tag. Tålamod. Tålamod. Tålamod.

♥ mother mary

Jag har tur...

...som på både lördag och söndag fick träffa starka, vackra, kärleksfulla kvinnor. Och dessutom får kalla dem båda för vänner. Jag har verkligen tur.

♥ mother mary

Att förstå

Sen jag blev mamma genom adoption har jag lärt mig massor, både om mig själv, om processen, om rasism och anknytning, om vithet och trauma. När man väl förstått något, eller rättare sagt, tagit det till sig vare sig man förstår eller inte - vissa saker behöver man inte förstå, bara man gör det rätta. Typ det här med anknytning - merparten av vårt umgänge förstod inte, men gjorde ändå som vi sa. Vi förstod ju inte heller i början när vi gick utbildningen, men incitamentet till att lära sig var ju större för oss.

Såååå.... många vet ju kanske då också om vår resa. Om hur tufft det varit innan vi visste att det skulle bli lilleman som blev vårt barn. Jag undrar hur mycket det påverkat vår omgivning?
Två exempel: en bekant som vi umgås med familjevis får barn. Barnet föds och vi ses inte de första veckorna. Stor förståelse för detta från min sida, inte bara för sjukdomar utan även för anknytning. Sen ses vi och jag tassar lite försiktigt runt bäbisen och uppför mig som jag inte kan låta bli att uppföra mig runt bäbisar. Med den enda skillnaden att jag inte ber om att få hålla. Jag blir heller inte erbjudan att hålla. Inte ens i komiska situationer då mamman hellre lägger ner barnet på golvet än ber mig hålla. (jag erbjöd mig till och med) Jag börjar bli fundersam. Gör mamman detta för att skona mig på något sätt? Eller verkar jag avvisande genom att jag själv inte tar första steget?

Till saken hör att vi en dag satt i soffan i en salig röra av barn och vuxna, maken klämmer in sig och sträcker sig genast efter bäbisen. Han frågar inte utan utgår helt enkelt ifrån att det är ok. Gullar och har sig och jag sitter på helspänn och försöker smygkika på mamman för att se om hon misstycker. Verkar inte så. Intrigen tätnar. ;-)

Exempel nummer två. Nu är det en nära vän som fått bäbis. Sedvanligt bäbis-beteende. Efter en stund frågan min kompis om jag vill hålla. Jag försöker att inte slita bäbisen ur händerna på henne. En lång stund senare erbjuder hon mig att lägga ner bäbisen och jag kollar om det är ok att fortsätta hålla. Hon frågar om det är ok, eller rättare sagt om det KÄNNS ok. Fin vän! (Det kändes jättefint att hålla bäbisen.)

Åter till grannen: hon kanske tror att jag kommer att bryta ihop om hon ber mig hålla. Att lilleman ska misstycka. Eller så har hon tagit till sig allt mitt tjat om anknytning. Kanske så vill hon bara inte att jag ska hålla. Och det är också ok.

♥ mother mary

PS Är det förresten någon som undrar något som rör adoption om som jag kan hjälpa till med genom att skriva om det?

Min kropp är min kropp

Vi lär lilleman att han kan säga ifrån. Förskolan gör det också för plötslig säger lilleman STOPP och sätter upp en bestämd liten hand. Det är ju jättebra, men ibland kan man hålla sig för skratt när stoppet gäller toabesök, att ta på sig överdragsbyxor eller att äta kvällsmat. Well well.

Häromdagen på mitt jobb hjälpte jag en besökare och fick lite charmigt beröm för hur trevliga alla och då speciellt jag var på min arbetsplats. (Jag är ju inte trevlig egentligen, service faller sig bara naturligt för mig.) Uppmuntrad (?) av mitt trevliga sätt fortsätter besökaren med att ta ett kliv närmare och börjar berätta hur snygg jag är. Superhet liksom. Fortfarande trevlig tackar jag (eller inte, kommer inte ihåg faktiskt), säger åt besökaren var han kan vänta och går på darrande ben in till mina kollegor för debriefing. Det var så länge sen någon klev in i min personliga sfär på det här oinbjudna och obehagsframkallande sättet så jag hade nästan glömt alla dessa mansgrisar som tror sig vara charmörer. Urk. Nu har jag googlat på rätt ord (refrain) och skrivit ner vad jag tänker säga om det händer igen. För personen ifråga jobbar (!) på min arbetsplats, dock inte där jag sitter.

Möjligen gör jag först en lilleman och hojtar STOPP nästa gång han sätter igång.

♥ mother mary

PS Och eftersom jag misstänker att någon kanske tänker att det där var väl inte så farligt, en komplimang liksom, skärp dig mother mary, så vill jag förtydliga att nej, det var det inte. Det var obehagligt och jobbigt och jag kände mig mest äcklad och vill inte gå i närheten av hans kontor. DS

Missförstånd

Jag kör till förskolan med en glatt sjungande lilleman i baksätet. Han sjunger på engelska. Det låter helt bedårande eftersom han ju härmar det han hört utan att veta vad det betyder. Hela vägen sjunger han. Upp i falsett i sticket, refrängen med tonartshöjning och så glad. Snön gnistrade och jag fick tanken om hur vansinnigt kort, men ändå lång, tid det gått sen jag var den förtvivlade miss mary. Nu är jag en relativt pigg och glad mother mary och att få köra sitt barn till förskolan och bara vara i nuet för en stund är belöningen för allt annat. Känns det som.

Häromdagen hämtade både maken och jag. Väl hemma så utlöste en liten enkel fråga ett argt utbrott, det slogs (väldigt lätt, men ändå), kastades och skreks otrevliga saker. Han var helt ifrån sig och jag höll lugnet i ca en timme. Även maken. Vi fattade inte vad som gått fel. Någonting med hämtningen måste det ju varit. Att vi var där båda? Det var oplanerat. Hmm.

Till slut kom jag på att jag skojat lite med lilleman och han kompisar samt pedagog vid hämtning. Han var superupptagen med att rita så jag satte mig och väntade. Nej, jag har inte tid att gå hem mamma. Ok, skämtade jag, då får jag kanske ta ett annat barn... Nej, protesterade de andra ungarna. Ok, sa jag, men pedagogen då, får jag ta hem henne? Och så höll vi på en stund.

Alla lillemans värsta farhågor besannades! Vi ville ha ett annat barn! Han skulle behöva flytta! Vi tycker inte om honom! Jag har nog aldrig bett om ursäkt, sagt förlåt och kramats så mycket och så länge för något i hela mitt liv. Hur kunde jag vara så tanklös? Jag som vet att man tex aldrig får säga saker i stil med att "kommer inte du nu så går jag". Och så skojade jag om det där. Usch. Vi pratade massor om det. Och sa förlåt på tusen olika sätt. Till slut så lekte vi kram-fängelse för lilleman blir så rädd och sårad och ledsen att han inte vågar visa sina riktiga känslor. Då leker vi så att vi får de där kramarna, skratten och tårarna så allt kan läka.

Men det sitter ju kvar. "Jag längtar efter dig redan" hojtade jag till maken i morse varpå lilleman bryter ihop. En halvtimme senare av kram, mys, försäkran om att jag längtar lika mycket efter honom och visst tycker om honom är han på g igen. Och sjunger och studsar...

♥ mother mary

Gott nytt år

Det har ju inte hänt nåt bra det här året, utbrister jag teatralisk vid nyårsmiddagen till maken.
Har det inte gått framåt med lilleman? frågar maken.
Jo, det har det ju. Ibland blir man bara så himla trött att man inte orkar se det minsta lilla positiva. Det går framåt, det gör det. Och så backar det nåt enormt, tex vid lov då rutiner bryts, då börjar vi från början igen. Frågorna som kommer är bla om han ska sluta förskolan (say what?),  aldrig får träffa sina kompisar mer (stackarn), måste börja skolan (det är han redan nu orolig för), inte ska få julklappar (jodu), att tomten ska vara en tjuv och ta paket istället för att lämna... Och inget sägs rakt ut. Nä då, agenterna mother och make (mest mother faktiskt) jobbar dygnet runt för att lägga pusslet till lilleman. Dessutom är han i denna förändringstid livrädd för att jag eller maken ska försvinna och vi är tillbaka på ruta ett med vårt lilla plåster. Fast vi tränar upp en superbra grej: så länge man håller ögonkontakt så kan det funka! Lilleman backar ut från mig och sitt rum ända bort till soffan där xyz befinner sig. Hämtar och rusar antingen tillbaka eller går hyfsat lugnt med ögonkontakt!
Utifrån ovanstående så känns ju lilleman helt oförberedd på sitt jullov. Jag undrar hur det skulle sett ut utan de ca 5 timmarna med förberedande samtal, teckningar och kalenderförklaringar. Hehe...
Jo, nog har det hänt saker under 2015. :-) Detta år ska jag träna ännu lite mer på att lyssna till mina känslor. Sen så ska jag även stressa mindre, för stressen är det som är värst för mig. Jag blir liksom inte mitt bästa jag då. Ähem.

♥ mother mary

Konflikter 2

När jag vaknar är det så himla mysigt att sträcka på sig och leta efter om det är någon mer som ligger i sängen. Vi brukar kramas en stund på sängkanten för att vakna till innan vi går in i badrummets kalla och ljusa värld. Där brukar det gå bra. Det enda som inte går bra är om någon envisas med att snyta någon annan. Jag brukar fejka att jag inte vet hur man gör. Sen kör jag hela inträdesprovet till scenskolan komplett med hängande huvud, tunga suckar och hopsjunket kroppsspråk. Mamma lackar nästan alltid ur och blir lite otrevlig då. De senaste veckorna har hon dock förstått att jag verkligen inte gillar att snyta mig så hon säger inte till så ofta. Om hon ber jättesnällt en lång stund brukar jag gå med på att snyta mig. Det är ju rätt så skönt att kunna andas faktiskt.

Medans vi gör privata grejer så brukar mamma försöka klä på sig, borsta sina och ibland mina tänder och ibland sminka sig. Vissa mornar känner jag mig jätteosäker och då kan hon inte lämna badrummet så hon brukar lägga fram sina kläder i badrummet. Vissa mornar är det ok om hon går och hämtar nåt i ett annat rum om hon sjunger hela tiden så jag vet var hon är. Ett annat bra sätt är att vi turas om att säga var vi är. Så här: Mamma, jag är här i badrummet. Hon svarar: Jag är i sovrummet. Då säger jag att det är bra och så säger jag igen var jag är. Ibland tappar mamma tålamodet när vi gör så här. Det händer kanske om telefonen ringer och jag blir så rädd att jag måste vara supernära och det trillar massa saker och jag råkar skrika henne i örat.

När vi äter frukost tar jag god tid på mig. Då kan mamma ibland behöva gå på toaletten och då brukar det gå bra om hon har dörren öppen. Kanske så följer jag med om hon inte kan vänta med att gå. Mamma tjatar lite om frukosten. Hon tycker det går för långsamt ibland. Men jag kommer liksom att tänka på så mycket och då är det svårt att tugga samtidigt och så försöker jag lura henne att jag ätit min medicin och så tittar hon efter och så har jag inte det och då blir hon arg. Inte ok säger hon då.

Sen brukar vi borsta tänderna. Jag vet ju att mamma alltid dukar av och sen säger att vi ska gå och göra det. Ibland vill jag inte och då går hon i förväg till badrummet. Då blir jag både arg och rädd. Mamma säger att hon ju sagt att vi ska gå massa gånger och att jag måste komma med. Jag skriker att hon inte får göra så och att hon inte får bo här om hon inte säger förlåt. Mamma gråter ibland för hon blir så stressad. Beroende på hur snabbt vi blir sams så blir det olika. Ibland så är mamma jättesnabb på att säga förlåt. Ibland är hon inte det.

När vi ska klä på oss till förskolan så lägger mamma alltid fram alla kläder i hallen. På nåt sätt är jag lite långsam där också. I magen känns det mysigare att vara hemma med mamma hela dagen och om jag inte klär på mig så kanske vi slipper säga hejdå. Det gör vi ibland när jag är sjuk, det är jättemysigt. Mamma och jag brukar prata om hur vi ska göra på morgonen för att det inte ska bli bråk och tjafs. Jag kom med ett jättebra förslag och mamma skrev ner allt och räknade hur lång tid allt fick ta. Då blir hon inte lika stressad. Och jag tycker det känns bra att jag får vara med och bestämma. Det är det som är jobbigt med helgerna tror jag. Då får jag inte bestämma så mycket så jag känner att jag måste skrika så jag hörs. Det funkar inte så bra. Fast ibland tänker jag inte innan jag blir arg eller jätteledsen, det bara händer. Mamma och pappa brukar prata jättemycket om vad vi ska göra så jag vet vad som ska hända. Fas om jag får syn på nåt jag hellre vill göra så litar jag inte på att jag verkligen ska få göra det sen så då bråkar jag så mycket jag kan. Jag tycker faktiskt att mamma har rätt så dåligt tålamod rätt ofta. På riktigt.

Så här är det när vi bråkar. Fast mest är vi sams. Då familjekramas vi och jag sitter nära ibland och ibland vågar jag gå långt ifrån. Men jag säger alltid till vart jag går. Och jag gör som mamma och pappa lärt mig och pratar när jag blir rädd så de kan hjälpa mig ännu bättre. Det funkar bättre än att skrika har jag märkt. Nu till exempel väntar jag på att mamma ska bli klar med datorn så att vi kan gå till ett annat rum. Jag har frågat flera gånger för jag vill att hon ska lova och att vi ska gå nu. Hon sa att jag fick vänta en liten stund och att jag kunde städa upp alla pixiböcker, allt smålego och alla gosedjur ur hennes och pappas säng. Det låter rimligt så jag samlar ihop böckerna medans jag sjunger. Och förresten är det min säng också.

♥ lilleman

Konflikter

Varje dag har vi någon liten konflikt (om den inte är av det större slaget) och ju färre konflikter, desto lugnare blir vi allihopa. Vi har nu haft flera halvdagar den sista månaden utan bråk och tjafs och utbrott! Lilleman är så glad, mother mary är så glad och maken är såklart också helnöjd. Det börjar lätta lite. Vårt lilla hjärta börjar läka och vi som familj också! Det är först nu vi på riktigt inser vilken enorm energi det tar...

Dagens lämning på förskolan var inte bra. Storgråtande lilleman ville inte släppa iväg mig. Arbetsdagen startar lite i uppförsbacke då, men den tog sig. Tills på eftermiddagen då en kollega blir arg på mig och konflikten dyker upp även på jobbet. Kollegan fräser och stormar iväg (!). Jag försökte reda ut det, men kollegan är tvärsur och tar inte olivkvisten. Som tur är hade jag en annan kollega i rummet (som inte tyckte jag gjort nåt fel) som jag kunde bolla lite med och sen kunde jag gråta ut hos maken. Nu är jag lugn och hoppas att även kollegan lugnat sig. För jag orkar banne mig inte med konflikter på jobbet också.

♥ mother mary