Störd

Under en period som barnlös och väntande samlade jag klumpiga kommentarer. Har slappnat av lite på sistone, men idag så kände jag det inre vrålet pocka på.
"Ja, jag kunde ju inte heller få barn. (Sagt inför tre adoptivföräldrar.) Jag gjorde ditten och datten. Vi fick inte adoptera för att vi bodde för trångt och vi ville inte flytta från vår fina lägenhet. (Ursäkta???) Fast allt löste sig, för jag blev gravid mitt under utredningen och fick fem barn. Ni vet man satte väckarklockan och låg med kudde under rumpan. Min syster hon lyckades inte. Hon har inga barn."

Någonstans i mitten av detta avslöjande börjar jag känna att jag vill vråla: jag skiter i din historia! Ogint, jag vet. Men att sitta framför adoptivföräldrar och berätta om sina fem barn, nä, jag vet inte, dit räckte inte mitt tålamod. Hennes kollega börjar sen tjata om hur lätt hon har att hålla vikten. Vi pratade om att BMI skulle ligga under en viss siffra inför adoption. Då brister det för mig och den fantastiska ursäkt som lilleman utgör utnyttjas.

Jag är inte missunsam. Jag har bara inte läkt barnlöshetssåret än. Jag vill inte ha fler barn (tror jag), men efter att sen så länge jag kan minnas ha velat vara gravid så tar det lite tid att smälta det. Nu kan jag inte tänka mig att vara gravid och föda, känner mig snarare nöjd över att få slippa. MEN sorgen över att jag inte fick göra det sitter hårt. Svårt för mig att förstå. Hittar inte riktigt bland mina tankar. Det är mycket känslor huller om buller. Det är nog därför jag reagerar så häftigt på situationer som den ovan. Jag vet att jag skulle älskat att få lilleman lite tidigare, men jag känner starkt att han kom i precis rätt ålder: verbal, rörlig och underbar.

Flera personer har sagt att han liknar mig. Vad ska jag göra med den informationen? Någon som har ett förslag? Han är från ett land långt borta, har en annan hudfärg och en annan ögonfärg. Otvivelaktigt adopterad. Jag är blek, brunhårig och har inte blå ögon. Jag mumlade något om att det ju är en ofta sagt efterhandskonstruktion att man liknar varandra. Personen sa att nä, det är det inte, jag har ju precis träffat dig. Suck. Skulle någon nära mig säga att vi liknar varandra skulle jag bli glad, då vet jag (eller hoppas iaf) att de menar på ett sätt som är mer än utseende. För vem ska annars bli glad? Han för att han liknar vita mig, eller jag för att jag fick ett barn som liknar mig för att det ska vara nåt att sträva efter?

♥ mother mary