High-five

Nu har vi just eftermiddagsfikat och jag fick en tillsägelse av mannen att ta tag i saker och inte "gnälla". Vad gnäller jag över? Att jag saknar mina vänner. Jag vet, helt ego. Men jag vill ju träffa dem med lilleman, umgås, hänga och prata. Det går inte än. Mannen påpekade dock att lilleman inte dött av att han åkt och handlat några gånger så jag kunde gott ta och ringa en vän och ta en promenad. Hmm, såklart han har rätt. Jag kravlade mig upp till kontoret och satte mig vid datorn. Det var länge sen jag skrev på ett riktigt tangentbord. Nu kom lilleman upp och sitter i mitt knä... vi kikade på några foton, upprepade vad alla heter och vipps är han på väg på nya äventyr med pappa i vardagsrummet.

Varför ringer jag inte min nära vän som bor relativt inom avstånd? Hon som i all välmening sa att jag också självklart skulle vilja sälja min unge på blocket ibland? Jo, för att jag ju tog strid för detta, att det skulle jag minsann inte alls. Och nu är jag så trött, så trött att om jag ringer henne så börjar jag gråta. (får svälja nu) För några dagar sen trodde jag på fullt allvar att jag fått en förlossningsdepression. Alla år av längtan, sorg, kamp och kontroll. Och nu så sitter jag är med en familj. Allt jag någonsin önskat. Jag grät och undrade vad livet hade för mening. Det var mörkt och skamligt och jag bet ihop. Berättade för maken. Kämpade på.

Nu har det gått några dagar och vi börjar få rutin. Lilleman är ljuvlig och ibland jobbig. Som alla treåringar antar jag. Han kämpar som bara den för att lära sig, för att förstå, äter, leker och blir så himla glad för saker vi tar för givna, t ex en banan, gummistövlar, att få hålla i en glasljusstake, äta en bulle i parken och gunga. Mannen och jag somnar inte längre vid nattning utan kravlar oss upp till tv-soffan. Tassar in och kollar ibland så han andas (jag) och röjer undan leksaker så att han inte ska bli överstimulerad (maken). Vi är ett sjukt bra team!

Jag kämpar. Lär mig saker varje dag och växer som människa (aningens klyschigt). När det kändes som jobbigast så tänkte jag att inte kan det väl vara så att jag ska gå under i detta? Nu, när min dröm är uppfylld? När jag läser det jag skrivit undrar jag om mina känslor verkligen var så starka på så kort tid. Ja, det var de. Det har varit fullkomligt omvälvande år och framförallt månader och veckor här på slutet. Inte konstigt att en skörstark mary blir helt tagen. Jag ger mig cred för att jag trots det är full av glädje i stunden med lilleman, har kraft och jäklar anamma och om någon ens andas nåt om min unge så reser jag ragg och försvarar honom. Det är en cool känsla, att få försvara min son! (Har han lite dålig balans? NEJ, det har han inte, men där han kommer ifrån har de shorts och sandaler och inte tre lager underställ, galonbyxor och stövlar. Ähem.)

Maken och jag high-fivade vid fikat att det idag var andra dagen utan ett mega-utbrott med små knytnävar inblandade. Skulle inte gjort det. Men vissa saker får man helt enkelt inte göra. Han är smart och förstår, men det innebär ju inte att han inte blir arg såklart. Jättearg.

♥ miss mother mary

Somnade

När vi igår nattade lilleman runt halv nio måste jag ha somnat. Hoppsan! Vaknade klockan fem, tog en dusch, virkade lite, vaknade till och nu så äntligen sitter jag med paddan!

De första dagarna i landet var himmel och helvete. Vi var så nervösa. Vi såg fantastiska saker. Vi mötte underbara människor. Alla, både de inhemska och de andra familjerna på resan, var supertrevliga. Man har liksom ett gemensamt mål... Som den värsta sorterns charterturist vallas man runt, hotellfrukostar, sevärdheter, planerade middagar. Skönt. Efter några dagar bör det av till den delen av landet där lilleman finns.

Vi stiger av planet rätt in i ett blöt handduk som legat i en varm bastu. Oj. Vad. Varmt. :-) Även här bra hotell, stora bufféer, trevlig guide. Utmanar oss själva genom att ta en cykeltur i 16-miljonersstaden och 36 grader med en luftfuktighet som närmar sig 100.

Dagen vi ska få lilleman. Vi åker till en oansenlig byggnad med skräpig hiss och kommer in i ett stort rum med massa folk. Barn. Föräldrar. Väntande. Skrik, gråt, skratt. Vi blir tillsagda att sitta. Guiden går iväg. Plötsligt ser jag en kvinna med ett barn komma mot oss, stanna och prata med barnet. Jag hojtar: det är vår! till maken och vi bara tittar. Det är nannyn som på eget bevåg smugit sig ut med lilleman. Wow.

När det riktiga överlämnandet ska ske är det jobbigt. Sjukt jobbigt. Ledsen och rädd liten kille. Chockade men lugna föräldrar. Otroligt traumatiskt. Till slut sitter maken med lilleman i famnen och jag frågar föreståndaren saker om barnhemmet. Lilleman gråter efter nanny, men pekar ut mamma och pappa i den lilla bok vi skickat och som han fått. Vi ger dricka, försöker distrahera och hålla samman. Tar med oss en liten trasa till pojke därifrån.

På hotellet piggnar han till. Får riskaka. Leker med saker han hittar. Springer runt. Maken och jag bara tittar på varandra. Hur gick det här till? Några dagar följer där vi börjar lära känna varandra. Guiden är till stor hjälp. Vår kille är 2 år och 9 månader och väldigt verbal och framåt. Vi lär oss massa på språket, vi börjar förstå varandra. Hans käraste ägodel blir tandborsten. Sen en plastburk och som god trea kommer keps och gympaskor.

Nattningarna är jobbiga innan vi får förklaring av guiden. De får flaska och en leksak i sin säng, sen leker de tills de somnar. Aha. Vi sjunger ändå. Men håller inte i, det får vi inte. Efter några dagar vill han inte ha välling längre. Gissar på att all den goda hotellmaten konkurrerat ut lite. Men flaskan, den vill man leka med. Ofta och länge.

Oroligt att packa väskor. Katastrof när bellboy hämtar dem. Går lite bättre gången efter på hotellet i huvudstaden. Det finns så mycket att berätta och jag var så frustrerar över att jag inte kom åt min blogg där i landet. Han ger ögonkontakt, fattar turtagning, lär sig saker varje dag, älskar banan, blir tokledsen (och då menar jag tokledsen!) om han blir upprörd över något, förvägras något eller om det skett en orättvisa. Det har blivit lite bättre, och nu ser vi signalerna vääääääldigt tydligt. Han stelnar till, spottar ut det som finns i munnen, släpper det han har i händerna och (om vi är sena) sopar han rent. Väldigt jobbigt för oss alla tre, och vi duckar för slagen. Andas, pratar lugnt, förklarar och håller.

Lilleman är en supersöt kille. Älskar att sjunga och dansa. Kan "sjunga" med i Blinka lilla stjärna, Bä bä vita lamm, Prästens lilla kråka och Trollmor. Skrattar pärlande. Vill leka ute. Pratar, pratar, pratar. Har gungat, åkt rutschkana och lekt i sandlåda. Älskar banan, kiwi och ris.  Hojtar " mamma" så miss mary blir tårögd. Ger pussar. Följer efter pappan som en liten hund. Är frågvis. Vill veta vad allt är. Älskar sin Pippi-docka. Börjar nog vakna snart.

Hur gick det till? Är jag mamma nu? Är det verkligen sant?

♥ miss mary

Hemma igen

Åååååååå så härligt! Äntligen hemma igen! Återkommer med rapport. <3

 ♥ miss mary

Sänkt

Klockan är nu halv två på natten och jag tassar upp på toa. I mörker. Famlar efter toapappret och hittar det inte. Hittar inte ens toapappershållaren. Tänder lyset. Ser hållare plus papper ca en halvmeter längre ner än vanligt på väggen. Sänkt. Av mannen som mumlar "måste ju passa lilleman ju". Vilken man jag har! (Och snygg är han också, fasiken vad miss mary är lucky. Och little mr mary för den delen.)

♥ miss mary

Gnäll

Att adoptera är inte samma sak som att föda barn. Får jag höra det en gång till så ....

Hatar att packa och står hör mitt uppe i värsta tvångspackningen. Det som maler i skallen är: proper, snygg, varmt så in i h-e, representativ, proper, snygg, ösregn. Baddräkt. Check. Paraply. Check. Blusar, trosor, skor, tusen saker till lilleman (JAG VILL HA MITT BARN, varför måste jag göra en ångestresa?) Check. PMS. Check.

Söker inte medlidande. Får ingen sömn. Vill åka nu. Min man är vääääääldigt tålmodig. (Kär. Check.)

♥ miss mary

Kaos och förbud

Nu är det inte många dagar kvar tills allt ställs på ända. Huset i kaos, känslorna i uppror hos både mig och maken. Jag kan gå till reflexologen, han kan krama mig. Båda är nöjda, men lite rufsiga i kanten. Jag landade precis från en hysterisk kväll framför datorn med mailande i högt tempo med andra som ska åka till vårt land. Betalade resan och kände mig helt matt. Nollade ett sparkonto vilket genast fick mig att bli lite mindre kaxig vad gäller vår stabila ekonomi. Hatar när jag inte har koll. Några dagar kvar där jag kan sortera vidare bland alla papper. Att det ska vara så himla mycket.  (detta stycke känns som om det är skrivet i ett enda andetag)

Mannen försvann någonstans i min hysteri. Kom just på det och kilade och pussade på honom. Han sov. Borde jag också göra. ;-) Men under tiden som föregick stycke ett tröck jag i mig två nävar m&m så nu är miss mary on a sugar high.

Har gett mig själv ett förbud: jag får inte läsa massa amerikanska adoptionsbloggar. Dels så är det för många (skenheliga och helt osvenska) bibelcitat överallt, dels känner jag hur en sur boll växer i magen av hur det går till over there. Jag missunnar dem inte att adoptera tre ungar i stöten så att de nu är åtta personer i familjen, jag blir bara så bekymrad över barnens hälsa. Oftast är det inte syskon, utan helt främmande små som skyfflas ihop. Efter endast några månader uttrycker många förvåning över problemen de har i skolan eller förskolan. Really?
Mitt läseförbud gäller alla dessa* för jag vill inte känna mig bitter (över att de som redan har så många barn får massa flera), sur (för att jag inte har en sån liten familjeklan), missunsam (vem är jag att döma?) och framförallt avundsjuk (hade jag börjat "skaffa" barn när min första kille ville vid 25 års ålder hade jag kanske haft fler. Eller inte.). Nej. Nope. Nein. Nix. Känslor bearbetade och lagda åt sidan. Beslut taget om att inte vältra mig i dessa bloggar.

Fortfarande hög på socker är jag nöjd. Och glad åt min enda lille söte lilleman! Fast jag kan fortfarande inte riktigt förstå att jag ska få bli en mamma. (Återkommer när det sjunkit in. Och lovar att sluta med paranteser, de är ju sjukt jobbiga.)

♥ miss mary

* Förutom en speciell blogg som jag hittade, den bara måste jag fortsätta läsa, för trots den kyrkliga framtoningen så har mamma-bloggaren en galen humor och en fantastisk kämpaglöd för sina barn. Eftersom jag häromnatten tog mig igenom deras liv i superfart och nu "känner" dem vill jag veta hur det går för alla i familjen. Deras barn är så fina!

Väntrum, en roman om ofrivillig barnlöshet

Det finns tre sorters typer som borde läsa den här boken har jag kommit fram till (efter ytterligare några klantiga kommentarer).
Typ ett är såna som jag. Ofrivilligt barnlösa som blir lite lagom paffa när livet ber dem vända även andra kinden till. Såna som kämpar med ivf. Brottas med alla tankar kring barnlösheten och som inte kan formulera, ens för sig själva, vad som händer och hur det känns. Såna som behöver igenkänning, bekräftelse och förståelse för att förstå att de inte är ensamma i sin sorg och förtvivlan.
Typ två är såna som mina föräldrar eller släkt eller nära vänner. De som så gärna vill förstå, men som man inte orkar blotta sig för av rädsla att de ska rygga tillbaka över den hudlösa sorgen i min röst. De som kan läsa boken, nicka och sedan inte prata så mycket mer om det än att de nu förstår. Är det så för dig? Ja! Åh...
Typ tre är de klantiga och tanklösa som alltid poppar upp i ens närhet. De som kan vara underbara kollegor, släktingar eller bara bekanta, men som kläcker ur sig saker som sårar så att det känns som ett slag i magen.

Typ tre kan det vara svårt att få att läsa Cecilia Ekhems bok. De andra kan man ge den till. Och tvinga dem att läsa genom att säga att man gärna vill veta vad de tycker. Eller att de då får veta hur man känner.

Min illustratörsådra vaknar, likaså min administrativa längtan efter att förpacka saker på lättförståeliga sätt. Skulle vilja göra en pixie-bok som ett litet kondensat av Väntrum. I den skulle även några hoppdroppar och tröstande dikter få plats.

Ni som inte läst boken och som kämpar, läs den. (Inlägget är inte sponsrat. Kommer flera boktips snart.)

♥ miss mary

Här kan du läsa mer om boken: http://ekhemmanet.se/vantrum.html

Möte

Idag är det 20 dagar tills vi ska möta den lilla person som sedan ska vara vår så länge vi lever. Det känns helt ofattbart. Det hjälper att se bilder på vissa facebook-flöden där adoptivföräldrar fotar sina barn i varierande ålder och konstellationer, med varandra, ensamma eller i proper familjebild. Snart så får jag också fota lilleman med oss!

Igår mötte jag en bloggvän IRL. Så fantastiskt roligt, givande, spännande och alldeles, alldeles... underbart! :-) Jag var helt slut när jag kom hem. Skörstark är ordet. Min man visste hur mycket jag sett fram emot mötet och undrade vid kvällsmackan hur det var fatt, varpå jag började gråta över min ostsmörgås. Tyst och stark kram på det och sen "Var det härligt att få prata med någon som verkligen vet hur det är?" Min man han är klok han! Och Cecilia, hon är finfin!

 ♥ miss mary

Foton

Idag kom ett mail från vår handläggare på adoptionsorganisationen med massa bilder på lilleman! Han är så allvarlig, tittar storögt in i kameran och det är bara på det sista fotot som man kan ana en möjlig antydan till ett litet leende i mungipan. Min lilla sötnos. Snart hoppas jag du kan slappna av och le och skratta med oss!

 ♥ miss mary

miss mary wants a break

Har ju lovat mig att sluta gnälla, men jag tror att jag blir galen på allt pappersarbete. Sitter gråtfärdig och gör visumansökan, förbi fladdrar försäkringspapper, maken fyller i fel, vi sparar och får inte ändra, jag har gett ett papper som vi ska behålla till adoptionsorganisationen och igår låg jag hela dagen med feber av ren utmattning. I morgon ska vi ringa akut till försäkringsbolaget samt hemutredningspersonen och måste vänta tills tisdag med att söka visum. Jag blir galen. Jävla skitbarnlöshet. Fortsätter det så här är jag (och maken, för honom skäller jag minsann på när det blir fel) ett vrak när vi kommer till Kina.

Nu har jag inte den minsta lust att åka och köpa roliga saker till resan, är bara så trött och ledsen. Tror jag får leta upp maken och be om en kram.

♥ miss mary

Tillägg: en timme senare har jag grinat, maken somnat och jag klippt gräset och pratat med grannen. Duschar när brandlarmet tjuter igång. Väcker maken och tänker övertyga honom att vi ska åka och fika. Det är vi värda!