miss mary and the caffe latte

Jag har bara "syndat" ett fåtal gånger och druckit kaffe sen jag på reflexologens inrådan slutade i våras. Efter det har jag på flera håll sett att det inte är bra med kaffe när man vill göra barn. Helt ok! Men idag är en sån dag där jag grinat på p-platsen, hållit tårarna i schack under fika och möten och dessutom fått huvudvärk. Mitt sinne krävde en latte. Lämpade sig dessutom så att det just bryggdes en pressokanna när behovet kom upp så en liten finlatte blev det. Det kan ju omöjligt göra någon skillnad.

Min kompis som väntar tvillingar ska snart föda/snittas. Jag har bitit mig i tungan under flera samtal för att inte erbjuda mig att komma och hjälpa till. (Det går framåt med självinsikten och kännedomen om den egna styrkan.) Tänkte dock skicka presenter. Virkade en skallra häromdagen och garvar själv varje gång jag ser den (en gris). Har även ett mönster på ursöta snuttefiltar. Och det är här en liten del inom mig pockar på uppmärksamhet. Vad händer med mig när jag gör detta? Orkar jag virka baby-grejer? Frågan har flaxat runt ett tag och det jag måste tänka på är att 1) fokusera på det roliga, dvs virkningen och 2) inte gräva ner mig i att jag virkar åt någon annans bäbis. Kan det rent utav vara terapeutiskt? Antagligen om jag virkar en randig snuttefilt... ;-)

♥ miss mary

miss mary´s bloody Tuesday

Jag har alltid gillat att fylla år och att ha mens. Det ena för att det är så härligt att bli firad och det andra för att det har känts bra att vara kvinna!
I söndags slog pms:en till å det gruvligaste. Självklart är jag klarsynt nog att inse att det förstärks av barnlösheten. När ångesten börjar komma försöker jag andas, vara närvarande, verkligen känna in att "det är bara pms, ingen avgrundsdepression". Det är lätt att falla i den fällan annars. När pms:en gör mig extra känslig och nästan spolar bort den kämparglöd jag ändå har.
Och så födelsedagen då. Snart är den här och för första (lightversion i fjol) gången känner jag en stark aversion mot den. Jag vill inte bli ett år äldre. Nej. Jag orkar inte fira det och gilla läget. För jag gillar verkligen inte läget just nu.
Som om det inte var nog har jag senaste året börjat få gråa hårstrån. Från att aldrig ha haft det ökar de nu. Logiskt, jag blir ju äldre, men inom mig pockar tanken på om att orsaken till att jag nu plötsligt får dem beror på den enorma stress det innebär att vara ofrivilligt barnlös och kämpa med ivf, adoption, sorg och allt därtill. 

♥ miss mary

miss mary and the gospel that started it

Sitter och känner mig missmodig. Jag har ringt till körledaren för gospelkören och hon ringer inte tillbaka. Jag vågar inte gå dit ikväll utan att ha kollat vad det innebär först. Till synes en småsak, jag kan ju ringa hela veckan och gå dit nästa tisdag, eller? Men melankolin lägger sig som en blöt filt över mig och drar igång allsköns andra känslor. Jag vill inte ens skriva ner allt som dras igång. Tänker på boken jag läste om "skörstarka" personer. Där är en sådan reaktion inte ett dugg märklig och jag kan vila lite i det. MEN just nu vill jag ändå våga och orka knata dit till den moderna kyrkan och sjunga gospel. Och motsatsen i det gör mig såklart ännu mindre och darrigare.

.....trumvirvel för den Jobbiga tanken som alltid gör storartad och ovälkommen entré till slut: "hade jag haft barn hade det inte varit något problem". Hmm. Stämmer det?
Om jag/miss mary ska tillåta mig att svara på den tanken borde det bli något i stil med att "Du är den du är, din personlighet ändras inte för att du har ett barn."
Jobbiga tanken: "Fast jag hade inte varit lika förtvivlad och ledsen och grundhumöret hade varit stabilare. Faktiskt."
miss mary: "Nå, det är kanske sant. Men du kommer alltid att vara samma skörstarka person och reagera på saker på ditt skörstarka sätt. Du är bra!"
Jobbiga tanken: "Sluta jiddra, du är tjock och misslyckad."
miss mary: "Va!? Har det verkligen med saken att göra att jag är kurvig?"
Jobbiga tanken: "Nä, kanske inte. Förlåt. Men var inte en sån mes. Äsch då, förlåt igen. Jag kan vara lite burdus, jag ska försöka behandla mig som jag behandlar mina vänner."
miss mary: "Jag förlåter dig och jag ska hjälpa dig försöka! Är vi överens om att vi går hem, virkar lite, myser med mannen i vårt liv och vågar oss till gospel-kören nästa vecka?"
Jobbiga tanken: "Okej då."
miss mary: "Bra!" 

♥ miss mary

miss mary and the hobby

En hobby skulle jag ju fixa. En som tar mig ur huset. Mailade om en gospelkör (sjunger hellre än bra och allra bäst när det är glada sånger) och fick svar asap. Första steget taget.

Min enda kollega som jag berättat om utomkvedshavandeskapet för har haft svårt att få till en andra baby så vi har stöttat varandra lite i det tysta. Nu kom hon in och ville att jag skulle vara bland de första att veta att hon är gravid. Grattade, fällde en tår och tog mig samman.

Idag pratade jag med en annan kollega (som jag under sista veckan tyckt sett lite gravid ut) och hon avslöjade att även hon är gravid. Grattade, andades och tog mig samman.

Min fantastiska fina syster (som inte längtar efter barn som jag) kommer i kontakt med spädisar på olika sätt i sitt jobb. Någon hade tagit ett foto av henne med en pyttepytte i famnen och mitt hjärta snörptes ihop. Bilden var så otrololigt vacker och det fanns så mycket värme och kärlek i den. Jag hoppas så att jag får en liten för hen kommer att älska sin kloka, coola och annorlunda moster! Kopierade bilden, andades och tog mig samman.

Snart är det dags att gå hem och klä på sig myskläder, laga mat med mannen och krypa upp i soffan. Kanske slutar jag ta mig samman en stund där bland kärlek, kuddar och Bridgeblandning.

♥ miss mary

miss mary.

Ja, det blir en punkt där uppe efter miss mary. Känner mig idag extra trött på att vara tung (både till sinnes och i kroppen) och längtar såååå efter att flirta med min man, inte tycka att livet är jobbigt och att vara spontan. Allt det är borta. Eller i alla fall dolt.
När jag inte ens orkar masa mig till ateljén och börja virka något. När tanken "äh, varför då?" dyker upp hela tiden och sabbar.
Men... något som håller i sig är min kärlek till allt randigt. Massa mysiga, fina, klara, härliga, ljuvliga ränder. Som i min självköpta schal som nu är inne på tredje säsongen. Jag myser när jag ser rusket ute och sträcker mig efter min schal. It´s me and my stripes against the world.Nu kom att tänka på The white stripes (yes, randigt!) låt "Seven Nation Army".

Inom loppet av detta inlägg kom ett spirande jävlar-anamma över mig. Fasiken, nu tänker jag skaffa mig en hobby som tar mig ur huset. Så det så!

♥ miss mary

miss mary and the silence

Testade i helgen något annorlunda. Jag satt och lyssnade i en diskussion medans mitt inre skrek.
Det hela utspelades på en fest i ett tyst kök. Två män och två kvinnor. Till de två männens försvar hade de nog tagit en drink båda två. Det kommer igång en diskussion om att den ene mannen tycker det är jobbigt med barn. Han har små barn (2 och 5 år). Inget är bra, allt är hemskt, relationen blir lidande, tiden är knapp, de är mest jobbiga hela tiden. Ja, ca 95 % är det skit att ha barn. Den andre mannen (12 och 15 år) håller med. Det kommer inte att bli bättre heller. Nä, helt otroligt jobbigt är det. Kan inte prata med dem, det är så man vill lappa till dem. Och så fortsätter de att mala på...
Jag sitter tyst. Min kompis som vet om min sits är tyst. I många andra situationer där jag tycker något är orättvist, korkat, taskigt, fel... väntar jag två sekunder innan jag är mitt uppe i den för att försvara den svaga. Nu tänkte jag: jag avvaktar och ser vad som händer. Jag har ju inga barn. De är inte nyktra. Jag är känslig och orkar inte må dåligt.
Jag lämnar till slut köket med kommentaren att de får ta och rycka upp sig, livet är inte över för att man har barn. Bakom mig hör jag vaga protester...
Morgonen därpå tar min kompis upp saken vid fullt frukostbord - hon säger sig vara överraskad att jag var tyst i diskussionen mellan de två männen. Jag svarar kallt med att vissa inte borde ha barn och att om ens barn uppför sig illa är det mest föräldrarnas fel (hårddrog lite här eftersom det i båda fallen är solklart att just det här ungarna har taskiga förebilder). En kvinna vid bordet svarar med att hon också tyckte att hon hade full koll på barnuppfostran innan hon fick egna. Jaha. Jag var tyst resten av frukosten.
Det som gör mig så ledsen är att det 1) finns så många idioter och så många stackars barn och 2) att hela den dumma diskussionen faktiskt fick mig att tänka "men tänk om det är så hemskt? tänk om alla andra bara låtsas och de säger sanningen i en stund av fylla?"

♥ miss mary

miss mary and comments 

Nu kan man kommentera utan att ha google-konto. Tack för det, H! :-)

♥ miss mary

miss mary  is SkörStark!

Håhåjaja. Finns alltså fler därute.Fler som vill slå huvudet i väggen för att slippa alla intryck och känslor. Fler som vill grina under en sten. Fler som är "konstiga". Eller som jag beskrev mig för maken på vår första dejt: en blanding av konstig och söt, du får både och!

♥ miss mary

Boken om de SkörStarka heter "Drunkna inte i dina känslor: en överlevnadsbok för sensitivt begåvade" av Maggan Hägglund och Doris Dahlin.

miss mary at the hospital

Kommer till min kuratorstid. Syster i luckan är väldigt gravid. Och nu ska jag prata barnlöshet och känlsor efter mitt utomkvedshavandeskap. Är tidig så jag hinner andas lite i väntrummet

♥ miss mary

Tillägg: kommer söndergråten till jobbet. Smiter in med sikte på puderdosan i kontorsskåpet. Blir genskjuten av chef. Ähem. - Stackare, är du förkyld? - Öh, nej, bara, liksom, äsch, ö... något annat. Ja, hur var det nu med agendan?

miss mary is reading

Läser massa (eller några iaf) andra barnlöshetsbloggar. Några har fått både ett och två barn och där läser jag bara dem som inte har glömt hur det var innan, ex Helgas dagbok, Heddas dagbok, Regnbågsmamman, Cecilia summerar, Wannabemum och Liten längtan. Bland dem som väntar läser jag Från och med se´n och tills för några månaders sen Om ofrillvillig barnlöshet och adoption (Kix). Skulle gärna hitta ytterligare bloggar med kvinnor (eller män) som väntar som jag, men inte bara skriver om det.

Det har varit extra jobbigt några dagar. Så pass att det känts hopplöst. Jag har gråtit (inte ovanligt). Min man har gråtit (ovanligt). Nu är vi båda darriga och sköra. Jag städar och gnor och rensar och slänger. Tänker att det blir lättare när allt är i ordning. Att jag kommer se klarare och vara mindre utmattad då. Skriver listor, bockar av och prioriterar.

♥ miss mary