Åh, säger jag till maken, tänk att det blir så lätt att säga vad som var bäst med 2013! Vi fick lilleman! Att året innehöll lillemanrelaterad ångest betyder inte så mycket! Kommer verkligen inte på något dåligt med året annars! Haha, galet bra!
Maken nickar och mumlar sen nåt. Va, säger jag. Jo, säger han, det skulle väl i så fall vara det där missfallet då.
Hmm. Det hade jag faktiskt glömt. Hur man nu kan glömma en så sak. Efter lite diskussion var jag tvungen att ta fram kalendern och kolla eftersom vi inte kunde komma överens om när det hände.
Trodde jag minsann aldrig. Att jag skulle lyckas förtränga/glömma en del av mitt tidigare barnlösa liv! Är både lite skakad och försiktigt glad.
Någon mer sammanfattning än så blir det inte. Året då lilleman kom blir helt och hållet hans. Från inskickade handlingar i början till BB i april och resa i september. Nu sover han efter ha somnat med sin lilla hand i min.
♥ mother mary
måndag 30 december 2013
måndag 23 december 2013
Hej å hå
Jag som har världens sämsta tålamod just idag funkar inte med lilleman som har världens sämsta kommunikationsförmåga just idag. Maken höjde på ögonbrynet medan jag jonglerade mitt barn och andades genom näsan. :-)
Det jag egentligen tänkt skriva var att jag tyckte det var kul med alla kommentarer på mitt förra inlägg. Tack! Ett råd som jag tänker trycka upp i storformat alternativt tatuera in på makens hornhinna är följande: "töm fickorna innan du tvättar plagget". Konsekvensen blir annars en fru som snäser, surar och är allmänt toksur för att det händer IGEN. Hatar näsduk upplöst till miljarder små bitar som suger sig fast och återfinns överallt.
Lilleman klarar av alla klapparna galant, älskar lilla granen, att baka och att äta pepparkakor. Jag har skickat digitala julkort (ja, alltså ett foto där tomteluva finns med), skaffat och pysslat minimalt med julklappar (har redan dåligt samvete) och om en dusch så blir jag även julren. Första julen som mamma går verkligen i lillemans tecken, full fokus på honom och allt annat har hamnat i skymundan. Ska gräva djupare någon dag, för det kanske är så att det dåliga samvetet är en automatisk känsla och att jag egentligen är rätt nöjd med det jag gjort. Hmm.
Ja, stor god jul-kram på er fina människor där ute! Nu ska jag gå och locka ur lilleman var skon klämmer, han kanske också känner sig lite stressad så här dagen före julafton?
♥ mother mary
Tillägg: skummar anknytningsböcker som en galning för att hitta nåt som gör att jag kan säga "ahaaaa". Tror utvecklingen är "normal", men vill så gärna förstå ännu mera. Och så vill jag ju se lilleman tillfreds och harmonisk, inte på warp speed och stressad. Tror att han gillar oss skarpt och då blir det ju jobbigt med alla känslor det väcker. Just nu tar vi en lugn stund och försöker varva ner. Tända ljus, soffan och tystnad. Verkar funka. :-)
Det jag egentligen tänkt skriva var att jag tyckte det var kul med alla kommentarer på mitt förra inlägg. Tack! Ett råd som jag tänker trycka upp i storformat alternativt tatuera in på makens hornhinna är följande: "töm fickorna innan du tvättar plagget". Konsekvensen blir annars en fru som snäser, surar och är allmänt toksur för att det händer IGEN. Hatar näsduk upplöst till miljarder små bitar som suger sig fast och återfinns överallt.
Lilleman klarar av alla klapparna galant, älskar lilla granen, att baka och att äta pepparkakor. Jag har skickat digitala julkort (ja, alltså ett foto där tomteluva finns med), skaffat och pysslat minimalt med julklappar (har redan dåligt samvete) och om en dusch så blir jag även julren. Första julen som mamma går verkligen i lillemans tecken, full fokus på honom och allt annat har hamnat i skymundan. Ska gräva djupare någon dag, för det kanske är så att det dåliga samvetet är en automatisk känsla och att jag egentligen är rätt nöjd med det jag gjort. Hmm.
Ja, stor god jul-kram på er fina människor där ute! Nu ska jag gå och locka ur lilleman var skon klämmer, han kanske också känner sig lite stressad så här dagen före julafton?
♥ mother mary
Tillägg: skummar anknytningsböcker som en galning för att hitta nåt som gör att jag kan säga "ahaaaa". Tror utvecklingen är "normal", men vill så gärna förstå ännu mera. Och så vill jag ju se lilleman tillfreds och harmonisk, inte på warp speed och stressad. Tror att han gillar oss skarpt och då blir det ju jobbigt med alla känslor det väcker. Just nu tar vi en lugn stund och försöker varva ner. Tända ljus, soffan och tystnad. Verkar funka. :-)
måndag 16 december 2013
Goda råd
Skippa inte kvällsmaten för att du inte är hungrig. Om ditt barn har en sjukt jobbig kväll och inte kan somna hinner du bli väldigt hungrig innan du kan smyga och hämta en macka.
Bär inte ditt barn med en arm lite nonchalant. Ser lagom nonchalant ut dagen efter när du inte kan använda nämnda arm.
Smygät inte för stora tuggor. Du hinner då inte svälja vilket i sin tur gör att du inte kan prata vilket leder till stora ögon och bedjande "smaka..."
Sätt inte telefonen på högtalarfunktion innan du oljar in ditt barn om du tänker avsluta samtalet innan du oljat klart.
Försök att hålla dig för skratt när du tappar handduken och barnet storögt tittar rakt in i buskaget, sträcker fram handen och säger killekill.
Sitt inte med naket och blöjfritt barn för länge i famnen.
Tala om för ditt barn att det är världens finaste! Varje dag! Och skratta åt allt galet som händer...
♥ mother mary
Bär inte ditt barn med en arm lite nonchalant. Ser lagom nonchalant ut dagen efter när du inte kan använda nämnda arm.
Smygät inte för stora tuggor. Du hinner då inte svälja vilket i sin tur gör att du inte kan prata vilket leder till stora ögon och bedjande "smaka..."
Sätt inte telefonen på högtalarfunktion innan du oljar in ditt barn om du tänker avsluta samtalet innan du oljat klart.
Försök att hålla dig för skratt när du tappar handduken och barnet storögt tittar rakt in i buskaget, sträcker fram handen och säger killekill.
Sitt inte med naket och blöjfritt barn för länge i famnen.
Tala om för ditt barn att det är världens finaste! Varje dag! Och skratta åt allt galet som händer...
♥ mother mary
fredag 6 december 2013
Ångest
I total andnöd av plötsligt uppkommen ångest drar jag mig tillbaka till soffan med paddan efter frukost. Luften gick ur mig och jag ville bara skrika. Tur att maken är hemma. Hur gör man som ensamstående? Håller ut såklart. Jag har legat här i snart tjugo minuter och trycket börjar lätta. Undrar vad som löste ut det? Lilleman pratar iofs nonstop, men jag har nog tullat på mina reservkrafter ett tag. Kanske tog orken bara slut. Kanske har det har göra med att jag inte får sova ordentligt. Vaknar nuförtiden otroligt lätt. Lilleman snurrar och gnyr, mamman är genast på alerten. I morse låg han med rumpan på min haka och benen över mitt huvud. Var ju tvungen att fnissa åt detta. Och när maken nyss kom och masserade mina fötter var lilleman där och kittlade. Maken förklarade skillnaden och då stod han en lång stund och smekte mitt ben.
Så, nog med ångest. Djupt andetag. Lyssna till son och man som ivrigt pratar på toa, sjunger och läser tidning. Känn lugnet mother mary. Let it be.
♥ mother mary
Så, nog med ångest. Djupt andetag. Lyssna till son och man som ivrigt pratar på toa, sjunger och läser tidning. Känn lugnet mother mary. Let it be.
♥ mother mary
torsdag 5 december 2013
Skönt
Lussebullar bakade (man och son). Pepparkakor bakade (man och son). Pepparkakshus bakat, men inte ihopsatt (mitt jobb). Lite julpynt, en hyacint, två amaryllisar och massa ljus. Jul-cd på repeat. Mysigt. Nu har jag iofs varit sjuk och inte varit så delaktig som jag borde, men idag är jag frisk, men matt, och orkar bättre.
Har gjort pärlplattor med lilleman och kollat hans uthållighet. Den var förvånansvärt bra för en treåring. Letade rätt färg och pillade på plats. Nu har han susat runt och gungat gunghäst och låtsassovit i soffan. Kort paus för pärlbygge av bil. Hu så trist med dessa färdiga mallar. Ha! Nu övergav han bilmallen och bygger bil på en fyrkant istället. That's my boy! Mannen har såklart också pärlat.
Häromdagen hade vi besök av en kompis. Komplett med näsring och tatueringar. Vet inte när det kommer, det där att uppmärksamma "annorlundahet", men lilleman lägger hittills varken märke till hudfärg, storlek eller annat. Kanske beror det på oss, eller så gör man som nästan treåring inte det. Vad vet jag? Det jag vet är att vi ska fortsätta bygga på detta. Aldrig att jag tänker låta mitt barn få knasiga värderingar från oss. Alla har lika värde. Om man nu inte beter sig illa, då är man ett pucko, men det får vi reda ut när den dagen kommer. :-)
Allt går framåt. Har smygtittat lite på bilderna från överlämningen och filar i huvudet på ett brev till barnhemmet. Inte riktigt där ännu, men tror att jag snart värpt klart ett utkast. Vill så gärna att de ska få se lilleman.
♥ mother mary
Har gjort pärlplattor med lilleman och kollat hans uthållighet. Den var förvånansvärt bra för en treåring. Letade rätt färg och pillade på plats. Nu har han susat runt och gungat gunghäst och låtsassovit i soffan. Kort paus för pärlbygge av bil. Hu så trist med dessa färdiga mallar. Ha! Nu övergav han bilmallen och bygger bil på en fyrkant istället. That's my boy! Mannen har såklart också pärlat.
Häromdagen hade vi besök av en kompis. Komplett med näsring och tatueringar. Vet inte när det kommer, det där att uppmärksamma "annorlundahet", men lilleman lägger hittills varken märke till hudfärg, storlek eller annat. Kanske beror det på oss, eller så gör man som nästan treåring inte det. Vad vet jag? Det jag vet är att vi ska fortsätta bygga på detta. Aldrig att jag tänker låta mitt barn få knasiga värderingar från oss. Alla har lika värde. Om man nu inte beter sig illa, då är man ett pucko, men det får vi reda ut när den dagen kommer. :-)
Allt går framåt. Har smygtittat lite på bilderna från överlämningen och filar i huvudet på ett brev till barnhemmet. Inte riktigt där ännu, men tror att jag snart värpt klart ett utkast. Vill så gärna att de ska få se lilleman.
♥ mother mary
fredag 29 november 2013
Störd
Under en period som barnlös och väntande samlade jag klumpiga kommentarer. Har slappnat av lite på sistone, men idag så kände jag det inre vrålet pocka på.
"Ja, jag kunde ju inte heller få barn. (Sagt inför tre adoptivföräldrar.) Jag gjorde ditten och datten. Vi fick inte adoptera för att vi bodde för trångt och vi ville inte flytta från vår fina lägenhet. (Ursäkta???) Fast allt löste sig, för jag blev gravid mitt under utredningen och fick fem barn. Ni vet man satte väckarklockan och låg med kudde under rumpan. Min syster hon lyckades inte. Hon har inga barn."
Någonstans i mitten av detta avslöjande börjar jag känna att jag vill vråla: jag skiter i din historia! Ogint, jag vet. Men att sitta framför adoptivföräldrar och berätta om sina fem barn, nä, jag vet inte, dit räckte inte mitt tålamod. Hennes kollega börjar sen tjata om hur lätt hon har att hålla vikten. Vi pratade om att BMI skulle ligga under en viss siffra inför adoption. Då brister det för mig och den fantastiska ursäkt som lilleman utgör utnyttjas.
Jag är inte missunsam. Jag har bara inte läkt barnlöshetssåret än. Jag vill inte ha fler barn (tror jag), men efter att sen så länge jag kan minnas ha velat vara gravid så tar det lite tid att smälta det. Nu kan jag inte tänka mig att vara gravid och föda, känner mig snarare nöjd över att få slippa. MEN sorgen över att jag inte fick göra det sitter hårt. Svårt för mig att förstå. Hittar inte riktigt bland mina tankar. Det är mycket känslor huller om buller. Det är nog därför jag reagerar så häftigt på situationer som den ovan. Jag vet att jag skulle älskat att få lilleman lite tidigare, men jag känner starkt att han kom i precis rätt ålder: verbal, rörlig och underbar.
Flera personer har sagt att han liknar mig. Vad ska jag göra med den informationen? Någon som har ett förslag? Han är från ett land långt borta, har en annan hudfärg och en annan ögonfärg. Otvivelaktigt adopterad. Jag är blek, brunhårig och har inte blå ögon. Jag mumlade något om att det ju är en ofta sagt efterhandskonstruktion att man liknar varandra. Personen sa att nä, det är det inte, jag har ju precis träffat dig. Suck. Skulle någon nära mig säga att vi liknar varandra skulle jag bli glad, då vet jag (eller hoppas iaf) att de menar på ett sätt som är mer än utseende. För vem ska annars bli glad? Han för att han liknar vita mig, eller jag för att jag fick ett barn som liknar mig för att det ska vara nåt att sträva efter?
♥ mother mary
"Ja, jag kunde ju inte heller få barn. (Sagt inför tre adoptivföräldrar.) Jag gjorde ditten och datten. Vi fick inte adoptera för att vi bodde för trångt och vi ville inte flytta från vår fina lägenhet. (Ursäkta???) Fast allt löste sig, för jag blev gravid mitt under utredningen och fick fem barn. Ni vet man satte väckarklockan och låg med kudde under rumpan. Min syster hon lyckades inte. Hon har inga barn."
Någonstans i mitten av detta avslöjande börjar jag känna att jag vill vråla: jag skiter i din historia! Ogint, jag vet. Men att sitta framför adoptivföräldrar och berätta om sina fem barn, nä, jag vet inte, dit räckte inte mitt tålamod. Hennes kollega börjar sen tjata om hur lätt hon har att hålla vikten. Vi pratade om att BMI skulle ligga under en viss siffra inför adoption. Då brister det för mig och den fantastiska ursäkt som lilleman utgör utnyttjas.
Jag är inte missunsam. Jag har bara inte läkt barnlöshetssåret än. Jag vill inte ha fler barn (tror jag), men efter att sen så länge jag kan minnas ha velat vara gravid så tar det lite tid att smälta det. Nu kan jag inte tänka mig att vara gravid och föda, känner mig snarare nöjd över att få slippa. MEN sorgen över att jag inte fick göra det sitter hårt. Svårt för mig att förstå. Hittar inte riktigt bland mina tankar. Det är mycket känslor huller om buller. Det är nog därför jag reagerar så häftigt på situationer som den ovan. Jag vet att jag skulle älskat att få lilleman lite tidigare, men jag känner starkt att han kom i precis rätt ålder: verbal, rörlig och underbar.
Flera personer har sagt att han liknar mig. Vad ska jag göra med den informationen? Någon som har ett förslag? Han är från ett land långt borta, har en annan hudfärg och en annan ögonfärg. Otvivelaktigt adopterad. Jag är blek, brunhårig och har inte blå ögon. Jag mumlade något om att det ju är en ofta sagt efterhandskonstruktion att man liknar varandra. Personen sa att nä, det är det inte, jag har ju precis träffat dig. Suck. Skulle någon nära mig säga att vi liknar varandra skulle jag bli glad, då vet jag (eller hoppas iaf) att de menar på ett sätt som är mer än utseende. För vem ska annars bli glad? Han för att han liknar vita mig, eller jag för att jag fick ett barn som liknar mig för att det ska vara nåt att sträva efter?
♥ mother mary
onsdag 27 november 2013
Skört
Skört blir det efter några timmar på öppna förskolan. Märker hur vi får gå lite tidigare än vi tänkt. Hinner knappt innanför dörren förrän det börjar kännas ynkligt och det nästan blir lite gråt. Tålamodet tryter och vi blir irriterade när vi inte får vara ifred. Lunchen hjälper lite. En ensam stund i soffan med lite fika hjälper ännu mer. Nu är den sköra lite starkare igen...
Lilleman är på strålande humör fast trött. Det är mother mary som inte riktigt pallar. Trots fina mammor och söta barn. Och nya vänner. Blir trött och besviken på sig själv och det har ju aldrig hjälpt... Pepparkakor, ett glas julmust och en chokladbit hjälper mycket bättre.
♥ mother mary
Lilleman är på strålande humör fast trött. Det är mother mary som inte riktigt pallar. Trots fina mammor och söta barn. Och nya vänner. Blir trött och besviken på sig själv och det har ju aldrig hjälpt... Pepparkakor, ett glas julmust och en chokladbit hjälper mycket bättre.
♥ mother mary
lördag 23 november 2013
Lillemans vikt
Kommer det någonsin att finnas något som är lika viktigt för mig som mitt barn? Tv-program, böcker, aktiviteter. Allt bleknar när jag måste välja (bort lilleman för) att se, läsa eller göra dem. Skrämmande. Tänk om jag blir en mamma som helt går upp i sitt barn och tappar sitt eget liv? :-) Nä, får ta coola svärmor som role model; varm, rivig, modern, på g och närvarande.
Lilleman. Smyger och kollar om han andas. Schasar bort tankar om framtiden som bara är destruktiva och rädda, typ vad som ska hända när han är tonåring och är ensam på stan (suck, varför skulle han vara det?!). Rädslan växer i takt med kärleken. <3
♥ mother mary
Lilleman. Smyger och kollar om han andas. Schasar bort tankar om framtiden som bara är destruktiva och rädda, typ vad som ska hända när han är tonåring och är ensam på stan (suck, varför skulle han vara det?!). Rädslan växer i takt med kärleken. <3
♥ mother mary
torsdag 21 november 2013
Hormoner
Efter en dag i hormonernas tecken (kan inte känna glädje över mens just nu) så sitter jag nu i soffan. Själv. Hmm. Jag har ju svårt att komma ut, ingen direkt hobby och vännerna (återkommer till dem) finns just nu inte så många tillgängliga. Vi testar helt enkelt en ensamnattning och jag låtsas att jag har jättekul på stan med en vän. Fast det är rätt cosy här i soffan. Och lille underbare lilleman. Han är nästan alltid med på noterna om man bara förklarar för honom vad som ska ske. Han har inte varit redo förrän nu (inte jag heller) att testa och med tanke på att han glatt hojtade god natt och tryggt gick med maken till sovrummet så gjorde jag rätt som lät magkänslan styra över när detta skulle testas. Wow.
Tankar närhet nu. Sover närmare och närmare. Lutar sig mot våra ben. Tar på oss. Myyyyyysigt. Vill bli buren och dansad med. Maken och jag har i alla år antagligen chockat grannarna med våra danser i köket, och nu är vi tre som skakar loss!
En vän hade inte svarat på sms på en vecka, vilket gjort mig orolig. Jag ringde och skickade flera sms utan att få svar.Till slut mailade jag och fick då snabbt ett långt och trevligt svar att hon mått lite dåligt, men som tur var nu mådde bättre tack vare "kompisluncher". Inte ett ord om min inbjudan att ses hela familjen eller mina sms. JAG hade ju kunnat luncha, prata eller pigga upp. Känner mig aningens ratad och förvånad. Är det nåt fel på mig? En skön PMS gör det inte lättare när det blir så här.
Kändes lite bättre när en annan vän ringde och vi genast bokade en träff. Jag kanske inte är helt jobbig att vara med i alla fall. ;-)
♥ mother mary
Tankar närhet nu. Sover närmare och närmare. Lutar sig mot våra ben. Tar på oss. Myyyyyysigt. Vill bli buren och dansad med. Maken och jag har i alla år antagligen chockat grannarna med våra danser i köket, och nu är vi tre som skakar loss!
En vän hade inte svarat på sms på en vecka, vilket gjort mig orolig. Jag ringde och skickade flera sms utan att få svar.Till slut mailade jag och fick då snabbt ett långt och trevligt svar att hon mått lite dåligt, men som tur var nu mådde bättre tack vare "kompisluncher". Inte ett ord om min inbjudan att ses hela familjen eller mina sms. JAG hade ju kunnat luncha, prata eller pigga upp. Känner mig aningens ratad och förvånad. Är det nåt fel på mig? En skön PMS gör det inte lättare när det blir så här.
Kändes lite bättre när en annan vän ringde och vi genast bokade en träff. Jag kanske inte är helt jobbig att vara med i alla fall. ;-)
♥ mother mary
måndag 18 november 2013
Jag är kär
Det är nu ett tag sen som utbrotten och det dåliga humöret förpestade tillvaron här. Nu är det endast jag som ibland är ett svart hål av ångest, rädlsa och sorg. För ett tag sen slog det till med kraft: jag är kär.
Jag försöker att ta bort måsten, duga och njuta av nuet. Det går rätt så bra. Jag försöker även att visa förståelse för mig själv och min sorgeprocess/tröttheten som efter år av kämpande nu kommer ikapp och väger tungt. Det är svårare för jag tycker ju alltid att det borde fixa sig, jag löser det, hur svårt kan det vara, men hallå, nu är nu osv. Acceptans måste tränas och stress motas i dörren.
Att sitta med ångest för julklappar nu när jag för två veckor sen var kolugn är så himla onödigt. Varför göra detta mot sig själv... nu ska jag sniffa på lilleman och smygäta en chokladbit. Och skicka en virtuell kram till er alla.
♥ mother mary
Jag försöker att ta bort måsten, duga och njuta av nuet. Det går rätt så bra. Jag försöker även att visa förståelse för mig själv och min sorgeprocess/tröttheten som efter år av kämpande nu kommer ikapp och väger tungt. Det är svårare för jag tycker ju alltid att det borde fixa sig, jag löser det, hur svårt kan det vara, men hallå, nu är nu osv. Acceptans måste tränas och stress motas i dörren.
Att sitta med ångest för julklappar nu när jag för två veckor sen var kolugn är så himla onödigt. Varför göra detta mot sig själv... nu ska jag sniffa på lilleman och smygäta en chokladbit. Och skicka en virtuell kram till er alla.
♥ mother mary
lördag 16 november 2013
Don't judge a book by its cover
Nä, gör helt enkelt så att ni bortser från den hiskligt dåliga omslagsbilden till pocketboken "Himlen börjar här". Även titeln är fånig. Mycket bättre på engelska. Dömande boktips det här. Författare är Jandy Nelson och boken var en av de bättre jag läst på sistone. Ha näsduken redo. Bli förälskad. Bra var den minsann och jag har alltid tyckt om att försvinna in i böcker och ryckas med av känslorna.
♥ mother mary
♥ mother mary
måndag 11 november 2013
Tallrik
Sitter och grinar i soffan. Vad gjorde att det brast? Maken frågade hur det var....
Det föregicks av att han tappat en tallrik, den som lilleman äter på och som ingår i en serie av skålar "i varandra". Tror det är fyra totalt, i alla fall fanns det fyra när jag ärvde dem från min farmor. Den minsta var den som gick sönder. Och som gjorde att jag krackelerade.
Kan ju tyckas som en småsak, men jag saknar min farmor, har blivit så orolig på sistone att jag inte vågar gå ut på kvällen och peppar mig som en galning för att våga åka in till stan och träffa lite folk. Tycker det är jobbigt när maken åker iväg på kvällen och är så orolig att nåt ska hända. Det loopar liksom totalt och blir kaos.
Jag vill vara lugn, glad, framåt och njuta. Varför är det ångest, oro, sorg och orkeslöshet? Nu har jag ju allt jag nånsin önskat?
♥ mother mary
Det föregicks av att han tappat en tallrik, den som lilleman äter på och som ingår i en serie av skålar "i varandra". Tror det är fyra totalt, i alla fall fanns det fyra när jag ärvde dem från min farmor. Den minsta var den som gick sönder. Och som gjorde att jag krackelerade.
Kan ju tyckas som en småsak, men jag saknar min farmor, har blivit så orolig på sistone att jag inte vågar gå ut på kvällen och peppar mig som en galning för att våga åka in till stan och träffa lite folk. Tycker det är jobbigt när maken åker iväg på kvällen och är så orolig att nåt ska hända. Det loopar liksom totalt och blir kaos.
Jag vill vara lugn, glad, framåt och njuta. Varför är det ångest, oro, sorg och orkeslöshet? Nu har jag ju allt jag nånsin önskat?
♥ mother mary
fredag 8 november 2013
Mamma
Likaväl som lilleman hela tiden försäkrar sig om att maten, pottan, blöjan, kalsongen, tallriken, nallen, osv är hans så måste jag försäkra mig om att jag är hans mamma. Undrar när dagen kommer när jag inte reflekterar över det längre? När det genomsyrar hela mig och inte är "men va, jag har ju en liten son!"? Han somnar och sover bra på kvällen. Det gör att vi kan sitta i soffan, maken och jag, och då får jag verkligen påminna mig om att jag är mor. Mitt i något program så kommer jag på det: men lilleman är ju här! Dagtid är han synnerligen närvarande.
Kärleken växer. Lugnet likaså. Det är ju det alla säger och som gäller i alla situationer, men som likväl är så svårt att ta in. Men nu händer det alltså. Det går framåt, uppåt, inåt. Vi knyter an som bara den. Lilleman testar olika saker, vem som ska byta blöja, följa med någonstans eller bada. Kvällsrutinen är ALLTID densamma, vilket ger stor trygghet. Med tecken och tal gås den igenom under dagen. Vi ritar alla nya saker, som när vi ska till läkaren tex. Att vara förberedd är guld för vår lilleman, vet han om att det är en pojkdoktor som ska använda stetoskop och klämma på magen samt vill ta av honom tröjan så funkar det superbra. Är han inte förberedd är det otroligt läskigt att ta av sig byxorna i sjukhusmiljö. Sunda reaktioner och jag är glad för att han är så tydlig och vågar visa när han inte vill eller känner sig otrygg.
Eftersom vi har så många läkar-och sjukhusbesök i kalendern så tänkte jag att det skulle vara bra att highlighta lite för att hålla isär dem från andra saker i kalendern. Vet inte vad det säger om mig som ansvarsfull vuxen, men det jag strök över i knallgult blev festerna.
♥ mother mary
Kärleken växer. Lugnet likaså. Det är ju det alla säger och som gäller i alla situationer, men som likväl är så svårt att ta in. Men nu händer det alltså. Det går framåt, uppåt, inåt. Vi knyter an som bara den. Lilleman testar olika saker, vem som ska byta blöja, följa med någonstans eller bada. Kvällsrutinen är ALLTID densamma, vilket ger stor trygghet. Med tecken och tal gås den igenom under dagen. Vi ritar alla nya saker, som när vi ska till läkaren tex. Att vara förberedd är guld för vår lilleman, vet han om att det är en pojkdoktor som ska använda stetoskop och klämma på magen samt vill ta av honom tröjan så funkar det superbra. Är han inte förberedd är det otroligt läskigt att ta av sig byxorna i sjukhusmiljö. Sunda reaktioner och jag är glad för att han är så tydlig och vågar visa när han inte vill eller känner sig otrygg.
Eftersom vi har så många läkar-och sjukhusbesök i kalendern så tänkte jag att det skulle vara bra att highlighta lite för att hålla isär dem från andra saker i kalendern. Vet inte vad det säger om mig som ansvarsfull vuxen, men det jag strök över i knallgult blev festerna.
♥ mother mary
söndag 27 oktober 2013
Kom igen nu
Sedan flera nätter är det svårt att sova. Lilleman gnyr, roterar och vaknar varje timme. Inte konstigt att man vid uppstigning får en sur blick. Någon gång förra veckan svarade han med ett kvittrande hej. Oj, vad härligt det var.
Men idag. Gny, gnäll, bläng. Inget är rätt. Allt är fel. Till slut sitter jag och grinar bakom lekstugan där maken upptäcker mig. Tröst och puss och påt igen. När humöret vänder (utan synbar orsak) kommer vår lille pojke fram. Kvitter. Prat. Skratt. Han är dock vääääääldigt skör. Vänner kommer på fika och oj vad jag längtat. Lilleman stortrivs, gosar med oss, leker och mår bra. Vännen berättade om andra som har kaos. Så skönt, hon lyssnar, dömer inte, tröstar och peppar. När besöket gått kurar han ihop sig i min famn och somnar. Denna gång utan bläng och gnissel. En nöjd pojke hos en nöjdare och gladare mamma.
Fram tills halva kvällsmaten går det som på räls. Sen en nästan-katastrof. Den bryter inte ut, men det tar ca 10 min att desarmera bomben. Under dessa minuter hinner jag se det stora feta molnet i periferin, det som ju lämnat oss för några timmar sen, åh nej, låt det bli en harmonisk kväll. Det blev det till slut och jag ska orka ännu en dag.
Undrar vad han varit med om på barnhemmet. Barnhemmet som lärt honom äta så fint, att borsta tänderna, tacka och säga hej, skrika av skräck när han blir väckt och få panik när han spiller*? Varje dag försäkrar han sig om att pyjamasen är hans, att några leksaker är hans och att maten är hans. Han delar med sig till besöket, men propsar tyst på rättvisa och ber mig om hjälp när han behöver det (en nästan tvååring med dagisvana på besök skulle nog egentligen inte vara någon match för ett treårigt barnhemsbarn, men han är mild och en fin kompis).
När vi nattat och sjungit var det tyst en stund. Sen kom "jag älskar dig" på språket. Denna gången grinar jag av glädje. Lille fisen! <3
♥ mother mary
*borttränat med rollspel samt att vi spiller ibland. Funkar på mindre spill. :-)
Men idag. Gny, gnäll, bläng. Inget är rätt. Allt är fel. Till slut sitter jag och grinar bakom lekstugan där maken upptäcker mig. Tröst och puss och påt igen. När humöret vänder (utan synbar orsak) kommer vår lille pojke fram. Kvitter. Prat. Skratt. Han är dock vääääääldigt skör. Vänner kommer på fika och oj vad jag längtat. Lilleman stortrivs, gosar med oss, leker och mår bra. Vännen berättade om andra som har kaos. Så skönt, hon lyssnar, dömer inte, tröstar och peppar. När besöket gått kurar han ihop sig i min famn och somnar. Denna gång utan bläng och gnissel. En nöjd pojke hos en nöjdare och gladare mamma.
Fram tills halva kvällsmaten går det som på räls. Sen en nästan-katastrof. Den bryter inte ut, men det tar ca 10 min att desarmera bomben. Under dessa minuter hinner jag se det stora feta molnet i periferin, det som ju lämnat oss för några timmar sen, åh nej, låt det bli en harmonisk kväll. Det blev det till slut och jag ska orka ännu en dag.
Undrar vad han varit med om på barnhemmet. Barnhemmet som lärt honom äta så fint, att borsta tänderna, tacka och säga hej, skrika av skräck när han blir väckt och få panik när han spiller*? Varje dag försäkrar han sig om att pyjamasen är hans, att några leksaker är hans och att maten är hans. Han delar med sig till besöket, men propsar tyst på rättvisa och ber mig om hjälp när han behöver det (en nästan tvååring med dagisvana på besök skulle nog egentligen inte vara någon match för ett treårigt barnhemsbarn, men han är mild och en fin kompis).
När vi nattat och sjungit var det tyst en stund. Sen kom "jag älskar dig" på språket. Denna gången grinar jag av glädje. Lille fisen! <3
♥ mother mary
*borttränat med rollspel samt att vi spiller ibland. Funkar på mindre spill. :-)
söndag 20 oktober 2013
mother mary has left the building
I alla fall en gång. Vilken grej. En veckas planering, funderande och massa tankar. Sen så vågade jag mig ut, helt själv, för första gången sen lilleman. En kollega hade frågat om jag ville komma på en liten grej efter jobbet. Hon förstod om jag inte kunde, men de saknade mig så. Jag började grina bara av att få mailet. De tänkte på mig!!!
Som den bästa agenten planerade jag min outing. Exakta tågtider, koll på lillemans schema, avstämning med maken. Jag sprang till stationen efter fikat och var tillbaka precis efter kvällsmat, lagom till bad. Att få prata med andra vuxna och känna sig värdefull toppades bara av två saker: mms från maken featuring lilleman samt en jublande lilleman som i hallen skrek av förtjusning när den förrymda mamman återkom.
Tålamodet tryter. Jag får skuldkänslor. Sömnen har börjat bli lite lidande av närhetssökande minimissil med attackfötter. Känslor av orättvisa lurar här och där. Offerkoftan har varit på en sväng. Jag omvärderar, peppar mig själv och försöker att blidka och vara förstående mot den där sjuka perfektionisten som alltid ska ha rätt, ha koll på allt och låter vissa saker bli lidande för det. Ja, hon är sjukt jobbig ibland och borde slappna av. Hon skulle må bra av att släppa lite måsten, våga njuta och framförallt inte låta den där svarta filten ta för mycket plats. Känn lugnet miss mary, förihelvete! Relalalaxa liksom. Chilla. Softa.
♥ mother mary
PS För att lilleman ska lära sig svenska (eller?) har vi lyssnat och dansat och sjungit följande: Mamma är lik sin mamma, Stan är full av vatten, Tuffa tider, YMCA samt Bakom mina solglasögon. Toppat med minions-versionen av I swear. Han kan nu alla, vilket visar sig i att han börjar sjunga valfri låt när han känner att det är läge. :-D YMCA passar tillexempel i badet. Tuffa tider funkar när man rider på pappas axlar och I swear när man åker pulka i hög hastighet. DS
Som den bästa agenten planerade jag min outing. Exakta tågtider, koll på lillemans schema, avstämning med maken. Jag sprang till stationen efter fikat och var tillbaka precis efter kvällsmat, lagom till bad. Att få prata med andra vuxna och känna sig värdefull toppades bara av två saker: mms från maken featuring lilleman samt en jublande lilleman som i hallen skrek av förtjusning när den förrymda mamman återkom.
Tålamodet tryter. Jag får skuldkänslor. Sömnen har börjat bli lite lidande av närhetssökande minimissil med attackfötter. Känslor av orättvisa lurar här och där. Offerkoftan har varit på en sväng. Jag omvärderar, peppar mig själv och försöker att blidka och vara förstående mot den där sjuka perfektionisten som alltid ska ha rätt, ha koll på allt och låter vissa saker bli lidande för det. Ja, hon är sjukt jobbig ibland och borde slappna av. Hon skulle må bra av att släppa lite måsten, våga njuta och framförallt inte låta den där svarta filten ta för mycket plats. Känn lugnet miss mary, förihelvete! Relalalaxa liksom. Chilla. Softa.
♥ mother mary
PS För att lilleman ska lära sig svenska (eller?) har vi lyssnat och dansat och sjungit följande: Mamma är lik sin mamma, Stan är full av vatten, Tuffa tider, YMCA samt Bakom mina solglasögon. Toppat med minions-versionen av I swear. Han kan nu alla, vilket visar sig i att han börjar sjunga valfri låt när han känner att det är läge. :-D YMCA passar tillexempel i badet. Tuffa tider funkar när man rider på pappas axlar och I swear när man åker pulka i hög hastighet. DS
tisdag 15 oktober 2013
Ett sammelsurium och lite anknytning
Dagsformen på psyket hänger (tyvärr) ihop med dagsformen på lilleman. Till största del håller jag nollan, men ibland går det inte. Gråt i bilen. Gråt i köket. Gråt i tvättstugan när lilleman bitit mig i armen så det syns två små perfekta tandrader.
Vi var på besök hos vänner. Egentligen går vi inte in hos folk ännu, men vi tog ett snabbt (och oöverlagt) beslut och gick in på en spontanfika. Det ena ledde till det andra, lilleman blev rädd över en bagatell (i våra ögon) och kakan for all världens väg. Jag lyfte bort, pratade lugnt, höll lagom hårt, väjde för slag, kände ett lugn och efter ett tag så kom vi fram till att vi kanske ska tillbaka till fikabordet. När lillen väl kommit ur den första okontaktbara fasen finns det rum för kommunikation och detta utnyttjar vi. Vill inte kränka honom. Vi satte oss igen. Jag "gick på toa" och stortjöt i vännernas vardagsrum för att lätta på trycket. Väninnan är psykolog och tog mig åt sidan och nämde teorier och namn, men det fastnade inte. Det som fastnade var att hon sa att det jag gjorde var bra. Att jag inte var en dålig mamma som misshandlade mitt barn. Utan att jag med mitt lugna sätt gjorde det enda rätta och lugnade och tröstade.
Idag vaknade lillfisen och var snorig. Detta ledde till att han tillät sig lite mer kontakt i sängen på morgonen och att jag fick trösta. Idag blev ändå en dag full av skratt, lek, prat, sång, resonerande och segrar! Inga utbrott! Vi berättar och återberättar vad som händer. Den minsta lilla sak är stor för vår lille. Att maken var borta någon timme, men ringde hem för att prata med lilleman var gigantisk. Att samme make (tillsammans med miss mary) lyckades tyda att lilleman ville ha en specifik sak ur ett specifikt skåp från översta hyllan bara med hjälp av pip och arga "nej" på språket var en historia som också den berättades flera gånger för både mig och maken.
Vi knyter an. Han knyter an. Han tyr sig till oss. Jag njöt när jag i morse fick ligga nära och gosa, trösta och hålla. Vi ser ett tydligt mönster i hans beteende. Kanske är det vanligt, jag vet inte. Här är det i alla fall med ett exempel hur det gick när min vän S kom på besök, ett av de första vi tillät i hemmet (förutom soc. och farmor/farfar):
En tydlig charmknapp på. Skrattgropar, vinkningar och små käcka "hej" och leenden under lugg. Vi får hålla honom tillbaka så att han inte går fram och är social, tar på besöket, kramas (om han ser oss kramas, vill han såklart också kramas). Han pratar, far runt, är lite extra högljudd och flamsig. Det finns inget lugn, utan bara en tilltvingad charmighet och stress. Det ser på inget sätt ornormalt ut om man inte känner honom. Vi ser att han har lagt in överväxeln. När besöket (enligt våra anvisningar) håller sig lugn, inte tar på honom, inte ger för mycket ögonkontakt och inte ger honom för mycket uppmärksamhet, så lugnar sig lilleman efter ca 10-20 minuter. Han backar in i våra famnar, håller någon av oss i handen och börjar att på riktigt se besöket. Kanske börjar han lite lätt att prata med besöket i dialogform. Kanske ignorerar han besöket medan han funderar på fortsatt drag. Han har hela tiden koll på maken och mig. Mycket ögonkontakt med oss. Han kollar hur vi beter oss mot besökaren. I Ss fall så hade vi innan talat om att S skulle komma. När allt lugnat sig presenterade vi henne igen och de hälsade. Jag räknar nämligen kallt med att de där första 10-20 minutrarna inte räknas/koms ihåg/är verkliga. De pratade, lilleman berättar saker för henne (vi översätter) och hon delar med sig till honom. Tränar på hennes namn. Kollar leksaker ihop. Hela tiden med oss i ögonvrån.
När S gått (vi vinkar hejdå, inga kramar) så pratar vi en stund om besöket. Vi letar upp hennes bild på facebook och pratar lite till samt övar på hennes namn. Två dagar senare så dyker namnet upp i en historia.
Vi har snart varit hemma i en månad, men detta tillåter vi fortfarande inte:
- att någon annan matar, byter, lyfter eller hjälper honom
- att någon annan kramar, pussar honom (om han inte själv i ett lugnt läge tar initiativet och det är en nära familjemedlem)
- att någon tar hans hand (om han inte själv tar initiativet och det är en vän)
- att vi går in i någon annans hus (hrm, undantag, se ovan)
- besök på platser med mycket folk/turer till stan/fler utflykter per dag (ingen regel utan undantag, men har vi haft en dag med mycket aktivitet så ser vi till att det blir minst en lugn dag efteråt)
- att någon annan kör vagnen
- vi är aldrig borta från honom i mer än 2 timmar (testade idag då maken var borta ett tag)
Vi gör alltid detta:
- äter alla mål tillsammans vid bordet, undantaget är fika, då är vi utomhus för det mesta
- lägger oss tillsammans alla tre
- sjunger
- lyssnar på honom, läser av signaler, försöker tyda hans signaler
- berättar vad vi ska göra så att han vet vad som står på schemat, typ först frukost, sen borsta tänderna, klä på oss, ut och leka
- använder tecken för att underlätta kommunikationen
- leker på hans nivå, dvs mestadels golvet
- låter honom vara delaktig i allt från matlagning till städning
- håller vad vi lovar (även i de mest fåniga situationer: ja, mamma ska hämta mer mat till dig, men först måste mamma nysa färdigt)
- använder bilder, videos mm för att förtydliga
- upprepar, upprepar, upprepar
- pratar och är övertydliga (här får du den röda muggen till ditt vatten)
Han har från första början gett ögonkontakt och efter ett tag visade han att han visste hur man gjorde vid turtagning och dialog. Han kan ge och ta. Han förstår en kompromiss. Han kan säga nej (han säger det bara på språket) och visar tydligt om det är något han inte vill. De gånger det går fel så hittar jag för det mesta orsaken hos mig eller mannen. Vi har felat. Sen är han ju nästan tre år och testar lite egna påhitt såklart. Det finns några fasta gränser, och så fyller vi på med tydliga och logiska regler. Igår hörde jag ett upprört "koooorna" (skorna) när jag sprungit in med skor för att hämta mobilen. Barnet stod snällt kvar i hallen och pekade anklagande på mina skor. Ähem. Sen är det klart att det tog mer än en dag att lära in att skor har man utomhus och i hallen. Men ändå - man blir ju kär.
Får inte tid (tar mig inte tid?) att blogga så ofta som jag skulle vilja och behöva. Ville ju skriva ett långt inlägg om anknytning (får bli senare), men det blev ett sammelsurium. Nåväl, blogginlägget speglar ju mig. Ett sammelsurium.
♥miss mother mary
PS Ack, dessa paranteser. DS
Vi var på besök hos vänner. Egentligen går vi inte in hos folk ännu, men vi tog ett snabbt (och oöverlagt) beslut och gick in på en spontanfika. Det ena ledde till det andra, lilleman blev rädd över en bagatell (i våra ögon) och kakan for all världens väg. Jag lyfte bort, pratade lugnt, höll lagom hårt, väjde för slag, kände ett lugn och efter ett tag så kom vi fram till att vi kanske ska tillbaka till fikabordet. När lillen väl kommit ur den första okontaktbara fasen finns det rum för kommunikation och detta utnyttjar vi. Vill inte kränka honom. Vi satte oss igen. Jag "gick på toa" och stortjöt i vännernas vardagsrum för att lätta på trycket. Väninnan är psykolog och tog mig åt sidan och nämde teorier och namn, men det fastnade inte. Det som fastnade var att hon sa att det jag gjorde var bra. Att jag inte var en dålig mamma som misshandlade mitt barn. Utan att jag med mitt lugna sätt gjorde det enda rätta och lugnade och tröstade.
Idag vaknade lillfisen och var snorig. Detta ledde till att han tillät sig lite mer kontakt i sängen på morgonen och att jag fick trösta. Idag blev ändå en dag full av skratt, lek, prat, sång, resonerande och segrar! Inga utbrott! Vi berättar och återberättar vad som händer. Den minsta lilla sak är stor för vår lille. Att maken var borta någon timme, men ringde hem för att prata med lilleman var gigantisk. Att samme make (tillsammans med miss mary) lyckades tyda att lilleman ville ha en specifik sak ur ett specifikt skåp från översta hyllan bara med hjälp av pip och arga "nej" på språket var en historia som också den berättades flera gånger för både mig och maken.
Vi knyter an. Han knyter an. Han tyr sig till oss. Jag njöt när jag i morse fick ligga nära och gosa, trösta och hålla. Vi ser ett tydligt mönster i hans beteende. Kanske är det vanligt, jag vet inte. Här är det i alla fall med ett exempel hur det gick när min vän S kom på besök, ett av de första vi tillät i hemmet (förutom soc. och farmor/farfar):
En tydlig charmknapp på. Skrattgropar, vinkningar och små käcka "hej" och leenden under lugg. Vi får hålla honom tillbaka så att han inte går fram och är social, tar på besöket, kramas (om han ser oss kramas, vill han såklart också kramas). Han pratar, far runt, är lite extra högljudd och flamsig. Det finns inget lugn, utan bara en tilltvingad charmighet och stress. Det ser på inget sätt ornormalt ut om man inte känner honom. Vi ser att han har lagt in överväxeln. När besöket (enligt våra anvisningar) håller sig lugn, inte tar på honom, inte ger för mycket ögonkontakt och inte ger honom för mycket uppmärksamhet, så lugnar sig lilleman efter ca 10-20 minuter. Han backar in i våra famnar, håller någon av oss i handen och börjar att på riktigt se besöket. Kanske börjar han lite lätt att prata med besöket i dialogform. Kanske ignorerar han besöket medan han funderar på fortsatt drag. Han har hela tiden koll på maken och mig. Mycket ögonkontakt med oss. Han kollar hur vi beter oss mot besökaren. I Ss fall så hade vi innan talat om att S skulle komma. När allt lugnat sig presenterade vi henne igen och de hälsade. Jag räknar nämligen kallt med att de där första 10-20 minutrarna inte räknas/koms ihåg/är verkliga. De pratade, lilleman berättar saker för henne (vi översätter) och hon delar med sig till honom. Tränar på hennes namn. Kollar leksaker ihop. Hela tiden med oss i ögonvrån.
När S gått (vi vinkar hejdå, inga kramar) så pratar vi en stund om besöket. Vi letar upp hennes bild på facebook och pratar lite till samt övar på hennes namn. Två dagar senare så dyker namnet upp i en historia.
Vi har snart varit hemma i en månad, men detta tillåter vi fortfarande inte:
- att någon annan matar, byter, lyfter eller hjälper honom
- att någon annan kramar, pussar honom (om han inte själv i ett lugnt läge tar initiativet och det är en nära familjemedlem)
- att någon tar hans hand (om han inte själv tar initiativet och det är en vän)
- att vi går in i någon annans hus (hrm, undantag, se ovan)
- besök på platser med mycket folk/turer till stan/fler utflykter per dag (ingen regel utan undantag, men har vi haft en dag med mycket aktivitet så ser vi till att det blir minst en lugn dag efteråt)
- att någon annan kör vagnen
- vi är aldrig borta från honom i mer än 2 timmar (testade idag då maken var borta ett tag)
Vi gör alltid detta:
- äter alla mål tillsammans vid bordet, undantaget är fika, då är vi utomhus för det mesta
- lägger oss tillsammans alla tre
- sjunger
- lyssnar på honom, läser av signaler, försöker tyda hans signaler
- berättar vad vi ska göra så att han vet vad som står på schemat, typ först frukost, sen borsta tänderna, klä på oss, ut och leka
- använder tecken för att underlätta kommunikationen
- leker på hans nivå, dvs mestadels golvet
- låter honom vara delaktig i allt från matlagning till städning
- håller vad vi lovar (även i de mest fåniga situationer: ja, mamma ska hämta mer mat till dig, men först måste mamma nysa färdigt)
- använder bilder, videos mm för att förtydliga
- upprepar, upprepar, upprepar
- pratar och är övertydliga (här får du den röda muggen till ditt vatten)
Han har från första början gett ögonkontakt och efter ett tag visade han att han visste hur man gjorde vid turtagning och dialog. Han kan ge och ta. Han förstår en kompromiss. Han kan säga nej (han säger det bara på språket) och visar tydligt om det är något han inte vill. De gånger det går fel så hittar jag för det mesta orsaken hos mig eller mannen. Vi har felat. Sen är han ju nästan tre år och testar lite egna påhitt såklart. Det finns några fasta gränser, och så fyller vi på med tydliga och logiska regler. Igår hörde jag ett upprört "koooorna" (skorna) när jag sprungit in med skor för att hämta mobilen. Barnet stod snällt kvar i hallen och pekade anklagande på mina skor. Ähem. Sen är det klart att det tog mer än en dag att lära in att skor har man utomhus och i hallen. Men ändå - man blir ju kär.
Får inte tid (tar mig inte tid?) att blogga så ofta som jag skulle vilja och behöva. Ville ju skriva ett långt inlägg om anknytning (får bli senare), men det blev ett sammelsurium. Nåväl, blogginlägget speglar ju mig. Ett sammelsurium.
♥
PS Ack, dessa paranteser. DS
onsdag 9 oktober 2013
Insikter
Han är sjukt charmig. Han vet hur man manipulerar och är väldigt duktig på det. Att egen vilja och manipulation börjar visa sig tar jag som ett gott tecken: han börjar känna sig tryggare. Ska skriva ett längre inlägg om anknytning och beteende när jag sitter vid ett riktigt tangentbord. Det är fascinerande!
Insiktsfullt av miss mary är att ställa krav på maken. Jag vill att vi preppar frukost så långt det går kvällen innan. Fixar kök mm. Jag är en zombie på morgonen har det visat sig. Maken också. Sonen med. För mig, förklarade jag för maken, krävs det mycket ork och mod att ens fundera på att kliva ur sängen. Tanken på kökskaos gör det inte lättare. Efter en stunds prat förstod han.
Vi ska även (miss mary måste leda och ställa krav samt just do it) äntligen köpa en klocka/ljuslampa till sovrummet. Har snålat fast jag ju vet att jag behöver den för att komma upp när det är mörkt ute. Lilleman är fortfarande så blyg när han vaknar att han inte tar i oss eller väcker oss. ;-) Det ändrar sig nog, men idag kom vi inte upp förrän tjugo över åtta och det är för sent. (Maken frågade om jag trodde allt skulle rämna och barka åt skogen för att vi tog sovmorgon då och då. Jag snäste. Han sa till mig. Jag grinade i tvättstugan och funderade över mitt behov av kontroll. Vi familjekramades.)
Nu laddar vi för lekpark. Tjoho, finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Det blir bättre varje dag. Tänk att vi fick lilleman, den sötaste ungen i hela landet! ♥
♥ miss mary
Insiktsfullt av miss mary är att ställa krav på maken. Jag vill att vi preppar frukost så långt det går kvällen innan. Fixar kök mm. Jag är en zombie på morgonen har det visat sig. Maken också. Sonen med. För mig, förklarade jag för maken, krävs det mycket ork och mod att ens fundera på att kliva ur sängen. Tanken på kökskaos gör det inte lättare. Efter en stunds prat förstod han.
Vi ska även (miss mary måste leda och ställa krav samt just do it) äntligen köpa en klocka/ljuslampa till sovrummet. Har snålat fast jag ju vet att jag behöver den för att komma upp när det är mörkt ute. Lilleman är fortfarande så blyg när han vaknar att han inte tar i oss eller väcker oss. ;-) Det ändrar sig nog, men idag kom vi inte upp förrän tjugo över åtta och det är för sent. (Maken frågade om jag trodde allt skulle rämna och barka åt skogen för att vi tog sovmorgon då och då. Jag snäste. Han sa till mig. Jag grinade i tvättstugan och funderade över mitt behov av kontroll. Vi familjekramades.)
Nu laddar vi för lekpark. Tjoho, finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Det blir bättre varje dag. Tänk att vi fick lilleman, den sötaste ungen i hela landet! ♥
♥ miss mary
fredag 4 oktober 2013
På't igen
Först och främst vill jag tacka er som kommenterat min förra inlägg: tack! Tack för att ni inte dömer, utan förstår, peppar, delar med er av egna historier, är ärliga och ger mig styrka och synlighet. Jag grät när jag skrev inlägget och jag grät när jag läste era kommentarer.
Det snurrar mycket. Som grädde på moset har vi fått ett extra SN och en förälder ligger på sjukhus för stroke. Då märks det att man inte har så himla hög tröskel som vanligt.
Utbrotten minskar. Vi lär oss parera. Lilleman växer, leker och är så charmig att både maken och jag under perioder totalt glömmer omvärlden och bara "är". Det är en bra känsla. Den håller vi fast.
Det där med kärlek. Jag har längtat så länge. Mannen med. Vi varje ivf har kärleken legat där, redo att välla fram. Lite lät man den sippra fram vid barnbesked, med ett foto att klamra sig fast vid. Uppdatering och fantasier. Vi möts. Vi blir kära! Men vi vet inte i vem...det är som kärlek vid första ögonkastet, man vet att man ska vara ihop, men man känner inte personen. Alls! Det är jobbigt när personen är jobbig/arg/otrevlig och man inte vet hur man ska lösa det. Framförallt så vill man ju inget annat än att lösa problemet. Och den lilla personen genomgår ju värsta traumat. Utbrott och elakheter tär. Det är lättare att älska när det är lite lugnare. Lugnet infinner sig allt oftare och vi tycker så mycket om vår lille kis.
Det där med slag. Om en person på gatan ger mig ett tjuvnyp skulle iaf jag vråla och försvara mig, rent instinktivt. Det kan man inte göra när ens son biter en i låret. Då måste man på en millisekund ta sig samman och agera vuxet. Andas. Det blir lättare när man vet att man kan förvänta sig bett. ;-)
Det där med kärlek. Igen. Den smyger sig på. Den visar sig när jag behöver beskydda honom, när han slår sig, när han kommunicerar med mig, när han får mig att skratta, när han får mig att glömma omvärlden, när han får mig att vilja göra en poster att hänga på huset för att skryta. Jag tycker väldigt mycket om. Men gråter. Är ledsen. Orolig. Vi har ju bara varit hemma i tre veckor. Tröstar jag mig med.
Jag har ringt min väninna. Hon föreslog promenad. Jag ska samla kraft till att föreslå dag.
Jag har även virkat en liten grej. Och sytt på etiketter. Samt en applikation på lillemans mössa. Stor glädjeyra utbröt över detta.
Än en gång, tack ni fina läsare!
♥ miss mary
Det snurrar mycket. Som grädde på moset har vi fått ett extra SN och en förälder ligger på sjukhus för stroke. Då märks det att man inte har så himla hög tröskel som vanligt.
Utbrotten minskar. Vi lär oss parera. Lilleman växer, leker och är så charmig att både maken och jag under perioder totalt glömmer omvärlden och bara "är". Det är en bra känsla. Den håller vi fast.
Det där med kärlek. Jag har längtat så länge. Mannen med. Vi varje ivf har kärleken legat där, redo att välla fram. Lite lät man den sippra fram vid barnbesked, med ett foto att klamra sig fast vid. Uppdatering och fantasier. Vi möts. Vi blir kära! Men vi vet inte i vem...det är som kärlek vid första ögonkastet, man vet att man ska vara ihop, men man känner inte personen. Alls! Det är jobbigt när personen är jobbig/arg/otrevlig och man inte vet hur man ska lösa det. Framförallt så vill man ju inget annat än att lösa problemet. Och den lilla personen genomgår ju värsta traumat. Utbrott och elakheter tär. Det är lättare att älska när det är lite lugnare. Lugnet infinner sig allt oftare och vi tycker så mycket om vår lille kis.
Det där med slag. Om en person på gatan ger mig ett tjuvnyp skulle iaf jag vråla och försvara mig, rent instinktivt. Det kan man inte göra när ens son biter en i låret. Då måste man på en millisekund ta sig samman och agera vuxet. Andas. Det blir lättare när man vet att man kan förvänta sig bett. ;-)
Det där med kärlek. Igen. Den smyger sig på. Den visar sig när jag behöver beskydda honom, när han slår sig, när han kommunicerar med mig, när han får mig att skratta, när han får mig att glömma omvärlden, när han får mig att vilja göra en poster att hänga på huset för att skryta. Jag tycker väldigt mycket om. Men gråter. Är ledsen. Orolig. Vi har ju bara varit hemma i tre veckor. Tröstar jag mig med.
Jag har ringt min väninna. Hon föreslog promenad. Jag ska samla kraft till att föreslå dag.
Jag har även virkat en liten grej. Och sytt på etiketter. Samt en applikation på lillemans mössa. Stor glädjeyra utbröt över detta.
Än en gång, tack ni fina läsare!
♥ miss mary
lördag 28 september 2013
High-five
Nu har vi just eftermiddagsfikat och jag fick en tillsägelse av mannen att ta tag i saker och inte "gnälla". Vad gnäller jag över? Att jag saknar mina vänner. Jag vet, helt ego. Men jag vill ju träffa dem med lilleman, umgås, hänga och prata. Det går inte än. Mannen påpekade dock att lilleman inte dött av att han åkt och handlat några gånger så jag kunde gott ta och ringa en vän och ta en promenad. Hmm, såklart han har rätt. Jag kravlade mig upp till kontoret och satte mig vid datorn. Det var länge sen jag skrev på ett riktigt tangentbord. Nu kom lilleman upp och sitter i mitt knä... vi kikade på några foton, upprepade vad alla heter och vipps är han på väg på nya äventyr med pappa i vardagsrummet.
Varför ringer jag inte min nära vän som bor relativt inom avstånd? Hon som i all välmening sa att jag också självklart skulle vilja sälja min unge på blocket ibland? Jo, för att jag ju tog strid för detta, att det skulle jag minsann inte alls. Och nu är jag så trött, så trött att om jag ringer henne så börjar jag gråta. (får svälja nu) För några dagar sen trodde jag på fullt allvar att jag fått en förlossningsdepression. Alla år av längtan, sorg, kamp och kontroll. Och nu så sitter jag är med en familj. Allt jag någonsin önskat. Jag grät och undrade vad livet hade för mening. Det var mörkt och skamligt och jag bet ihop. Berättade för maken. Kämpade på.
Nu har det gått några dagar och vi börjar få rutin. Lilleman är ljuvlig och ibland jobbig. Som alla treåringar antar jag. Han kämpar som bara den för att lära sig, för att förstå, äter, leker och blir så himla glad för saker vi tar för givna, t ex en banan, gummistövlar, att få hålla i en glasljusstake, äta en bulle i parken och gunga. Mannen och jag somnar inte längre vid nattning utan kravlar oss upp till tv-soffan. Tassar in och kollar ibland så han andas (jag) och röjer undan leksaker så att han inte ska bli överstimulerad (maken). Vi är ett sjukt bra team!
Jag kämpar. Lär mig saker varje dag och växer som människa (aningens klyschigt). När det kändes som jobbigast så tänkte jag att inte kan det väl vara så att jag ska gå under i detta? Nu, när min dröm är uppfylld? När jag läser det jag skrivit undrar jag om mina känslor verkligen var så starka på så kort tid. Ja, det var de. Det har varit fullkomligt omvälvande år och framförallt månader och veckor här på slutet. Inte konstigt att en skörstark mary blir helt tagen. Jag ger mig cred för att jag trots det är full av glädje i stunden med lilleman, har kraft och jäklar anamma och om någon ens andas nåt om min unge så reser jag ragg och försvarar honom. Det är en cool känsla, att få försvara min son! (Har han lite dålig balans? NEJ, det har han inte, men där han kommer ifrån har de shorts och sandaler och inte tre lager underställ, galonbyxor och stövlar. Ähem.)
Maken och jag high-fivade vid fikat att det idag var andra dagen utan ett mega-utbrott med små knytnävar inblandade. Skulle inte gjort det. Men vissa saker får man helt enkelt inte göra. Han är smart och förstår, men det innebär ju inte att han inte blir arg såklart. Jättearg.
♥miss mother mary
Varför ringer jag inte min nära vän som bor relativt inom avstånd? Hon som i all välmening sa att jag också självklart skulle vilja sälja min unge på blocket ibland? Jo, för att jag ju tog strid för detta, att det skulle jag minsann inte alls. Och nu är jag så trött, så trött att om jag ringer henne så börjar jag gråta. (får svälja nu) För några dagar sen trodde jag på fullt allvar att jag fått en förlossningsdepression. Alla år av längtan, sorg, kamp och kontroll. Och nu så sitter jag är med en familj. Allt jag någonsin önskat. Jag grät och undrade vad livet hade för mening. Det var mörkt och skamligt och jag bet ihop. Berättade för maken. Kämpade på.
Nu har det gått några dagar och vi börjar få rutin. Lilleman är ljuvlig och ibland jobbig. Som alla treåringar antar jag. Han kämpar som bara den för att lära sig, för att förstå, äter, leker och blir så himla glad för saker vi tar för givna, t ex en banan, gummistövlar, att få hålla i en glasljusstake, äta en bulle i parken och gunga. Mannen och jag somnar inte längre vid nattning utan kravlar oss upp till tv-soffan. Tassar in och kollar ibland så han andas (jag) och röjer undan leksaker så att han inte ska bli överstimulerad (maken). Vi är ett sjukt bra team!
Jag kämpar. Lär mig saker varje dag och växer som människa (aningens klyschigt). När det kändes som jobbigast så tänkte jag att inte kan det väl vara så att jag ska gå under i detta? Nu, när min dröm är uppfylld? När jag läser det jag skrivit undrar jag om mina känslor verkligen var så starka på så kort tid. Ja, det var de. Det har varit fullkomligt omvälvande år och framförallt månader och veckor här på slutet. Inte konstigt att en skörstark mary blir helt tagen. Jag ger mig cred för att jag trots det är full av glädje i stunden med lilleman, har kraft och jäklar anamma och om någon ens andas nåt om min unge så reser jag ragg och försvarar honom. Det är en cool känsla, att få försvara min son! (Har han lite dålig balans? NEJ, det har han inte, men där han kommer ifrån har de shorts och sandaler och inte tre lager underställ, galonbyxor och stövlar. Ähem.)
Maken och jag high-fivade vid fikat att det idag var andra dagen utan ett mega-utbrott med små knytnävar inblandade. Skulle inte gjort det. Men vissa saker får man helt enkelt inte göra. Han är smart och förstår, men det innebär ju inte att han inte blir arg såklart. Jättearg.
♥
fredag 20 september 2013
Somnade
När vi igår nattade lilleman runt halv nio måste jag ha somnat. Hoppsan! Vaknade klockan fem, tog en dusch, virkade lite, vaknade till och nu så äntligen sitter jag med paddan!
De första dagarna i landet var himmel och helvete. Vi var så nervösa. Vi såg fantastiska saker. Vi mötte underbara människor. Alla, både de inhemska och de andra familjerna på resan, var supertrevliga. Man har liksom ett gemensamt mål... Som den värsta sorterns charterturist vallas man runt, hotellfrukostar, sevärdheter, planerade middagar. Skönt. Efter några dagar bör det av till den delen av landet där lilleman finns.
Vi stiger av planet rätt in i ett blöt handduk som legat i en varm bastu. Oj. Vad. Varmt. :-) Även här bra hotell, stora bufféer, trevlig guide. Utmanar oss själva genom att ta en cykeltur i 16-miljonersstaden och 36 grader med en luftfuktighet som närmar sig 100.
Dagen vi ska få lilleman. Vi åker till en oansenlig byggnad med skräpig hiss och kommer in i ett stort rum med massa folk. Barn. Föräldrar. Väntande. Skrik, gråt, skratt. Vi blir tillsagda att sitta. Guiden går iväg. Plötsligt ser jag en kvinna med ett barn komma mot oss, stanna och prata med barnet. Jag hojtar: det är vår! till maken och vi bara tittar. Det är nannyn som på eget bevåg smugit sig ut med lilleman. Wow.
När det riktiga överlämnandet ska ske är det jobbigt. Sjukt jobbigt. Ledsen och rädd liten kille. Chockade men lugna föräldrar. Otroligt traumatiskt. Till slut sitter maken med lilleman i famnen och jag frågar föreståndaren saker om barnhemmet. Lilleman gråter efter nanny, men pekar ut mamma och pappa i den lilla bok vi skickat och som han fått. Vi ger dricka, försöker distrahera och hålla samman. Tar med oss en liten trasa till pojke därifrån.
På hotellet piggnar han till. Får riskaka. Leker med saker han hittar. Springer runt. Maken och jag bara tittar på varandra. Hur gick det här till? Några dagar följer där vi börjar lära känna varandra. Guiden är till stor hjälp. Vår kille är 2 år och 9 månader och väldigt verbal och framåt. Vi lär oss massa på språket, vi börjar förstå varandra. Hans käraste ägodel blir tandborsten. Sen en plastburk och som god trea kommer keps och gympaskor.
Nattningarna är jobbiga innan vi får förklaring av guiden. De får flaska och en leksak i sin säng, sen leker de tills de somnar. Aha. Vi sjunger ändå. Men håller inte i, det får vi inte. Efter några dagar vill han inte ha välling längre. Gissar på att all den goda hotellmaten konkurrerat ut lite. Men flaskan, den vill man leka med. Ofta och länge.
Oroligt att packa väskor. Katastrof när bellboy hämtar dem. Går lite bättre gången efter på hotellet i huvudstaden. Det finns så mycket att berätta och jag var så frustrerar över att jag inte kom åt min blogg där i landet. Han ger ögonkontakt, fattar turtagning, lär sig saker varje dag, älskar banan, blir tokledsen (och då menar jag tokledsen!) om han blir upprörd över något, förvägras något eller om det skett en orättvisa. Det har blivit lite bättre, och nu ser vi signalerna vääääääldigt tydligt. Han stelnar till, spottar ut det som finns i munnen, släpper det han har i händerna och (om vi är sena) sopar han rent. Väldigt jobbigt för oss alla tre, och vi duckar för slagen. Andas, pratar lugnt, förklarar och håller.
Lilleman är en supersöt kille. Älskar att sjunga och dansa. Kan "sjunga" med i Blinka lilla stjärna, Bä bä vita lamm, Prästens lilla kråka och Trollmor. Skrattar pärlande. Vill leka ute. Pratar, pratar, pratar. Har gungat, åkt rutschkana och lekt i sandlåda. Älskar banan, kiwi och ris. Hojtar " mamma" så miss mary blir tårögd. Ger pussar. Följer efter pappan som en liten hund. Är frågvis. Vill veta vad allt är. Älskar sin Pippi-docka. Börjar nog vakna snart.
Hur gick det till? Är jag mamma nu? Är det verkligen sant?
♥ miss mary
De första dagarna i landet var himmel och helvete. Vi var så nervösa. Vi såg fantastiska saker. Vi mötte underbara människor. Alla, både de inhemska och de andra familjerna på resan, var supertrevliga. Man har liksom ett gemensamt mål... Som den värsta sorterns charterturist vallas man runt, hotellfrukostar, sevärdheter, planerade middagar. Skönt. Efter några dagar bör det av till den delen av landet där lilleman finns.
Vi stiger av planet rätt in i ett blöt handduk som legat i en varm bastu. Oj. Vad. Varmt. :-) Även här bra hotell, stora bufféer, trevlig guide. Utmanar oss själva genom att ta en cykeltur i 16-miljonersstaden och 36 grader med en luftfuktighet som närmar sig 100.
Dagen vi ska få lilleman. Vi åker till en oansenlig byggnad med skräpig hiss och kommer in i ett stort rum med massa folk. Barn. Föräldrar. Väntande. Skrik, gråt, skratt. Vi blir tillsagda att sitta. Guiden går iväg. Plötsligt ser jag en kvinna med ett barn komma mot oss, stanna och prata med barnet. Jag hojtar: det är vår! till maken och vi bara tittar. Det är nannyn som på eget bevåg smugit sig ut med lilleman. Wow.
När det riktiga överlämnandet ska ske är det jobbigt. Sjukt jobbigt. Ledsen och rädd liten kille. Chockade men lugna föräldrar. Otroligt traumatiskt. Till slut sitter maken med lilleman i famnen och jag frågar föreståndaren saker om barnhemmet. Lilleman gråter efter nanny, men pekar ut mamma och pappa i den lilla bok vi skickat och som han fått. Vi ger dricka, försöker distrahera och hålla samman. Tar med oss en liten trasa till pojke därifrån.
På hotellet piggnar han till. Får riskaka. Leker med saker han hittar. Springer runt. Maken och jag bara tittar på varandra. Hur gick det här till? Några dagar följer där vi börjar lära känna varandra. Guiden är till stor hjälp. Vår kille är 2 år och 9 månader och väldigt verbal och framåt. Vi lär oss massa på språket, vi börjar förstå varandra. Hans käraste ägodel blir tandborsten. Sen en plastburk och som god trea kommer keps och gympaskor.
Nattningarna är jobbiga innan vi får förklaring av guiden. De får flaska och en leksak i sin säng, sen leker de tills de somnar. Aha. Vi sjunger ändå. Men håller inte i, det får vi inte. Efter några dagar vill han inte ha välling längre. Gissar på att all den goda hotellmaten konkurrerat ut lite. Men flaskan, den vill man leka med. Ofta och länge.
Oroligt att packa väskor. Katastrof när bellboy hämtar dem. Går lite bättre gången efter på hotellet i huvudstaden. Det finns så mycket att berätta och jag var så frustrerar över att jag inte kom åt min blogg där i landet. Han ger ögonkontakt, fattar turtagning, lär sig saker varje dag, älskar banan, blir tokledsen (och då menar jag tokledsen!) om han blir upprörd över något, förvägras något eller om det skett en orättvisa. Det har blivit lite bättre, och nu ser vi signalerna vääääääldigt tydligt. Han stelnar till, spottar ut det som finns i munnen, släpper det han har i händerna och (om vi är sena) sopar han rent. Väldigt jobbigt för oss alla tre, och vi duckar för slagen. Andas, pratar lugnt, förklarar och håller.
Lilleman är en supersöt kille. Älskar att sjunga och dansa. Kan "sjunga" med i Blinka lilla stjärna, Bä bä vita lamm, Prästens lilla kråka och Trollmor. Skrattar pärlande. Vill leka ute. Pratar, pratar, pratar. Har gungat, åkt rutschkana och lekt i sandlåda. Älskar banan, kiwi och ris. Hojtar " mamma" så miss mary blir tårögd. Ger pussar. Följer efter pappan som en liten hund. Är frågvis. Vill veta vad allt är. Älskar sin Pippi-docka. Börjar nog vakna snart.
Hur gick det till? Är jag mamma nu? Är det verkligen sant?
♥ miss mary
torsdag 19 september 2013
måndag 2 september 2013
Sänkt
Klockan är nu halv två på natten och jag tassar upp på toa. I mörker. Famlar efter toapappret och hittar det inte. Hittar inte ens toapappershållaren. Tänder lyset. Ser hållare plus papper ca en halvmeter längre ner än vanligt på väggen. Sänkt. Av mannen som mumlar "måste ju passa lilleman ju". Vilken man jag har! (Och snygg är han också, fasiken vad miss mary är lucky. Och little mr mary för den delen.)
♥ miss mary
♥ miss mary
söndag 1 september 2013
Gnäll
Att adoptera är inte samma sak som att föda barn. Får jag höra det en gång till så ....
Hatar att packa och står hör mitt uppe i värsta tvångspackningen. Det som maler i skallen är: proper, snygg, varmt så in i h-e, representativ, proper, snygg, ösregn. Baddräkt. Check. Paraply. Check. Blusar, trosor, skor, tusen saker till lilleman (JAG VILL HA MITT BARN, varför måste jag göra en ångestresa?) Check. PMS. Check.
Söker inte medlidande. Får ingen sömn. Vill åka nu. Min man är vääääääldigt tålmodig. (Kär. Check.)
♥ miss mary
Hatar att packa och står hör mitt uppe i värsta tvångspackningen. Det som maler i skallen är: proper, snygg, varmt så in i h-e, representativ, proper, snygg, ösregn. Baddräkt. Check. Paraply. Check. Blusar, trosor, skor, tusen saker till lilleman (JAG VILL HA MITT BARN, varför måste jag göra en ångestresa?) Check. PMS. Check.
Söker inte medlidande. Får ingen sömn. Vill åka nu. Min man är vääääääldigt tålmodig. (Kär. Check.)
♥ miss mary
måndag 26 augusti 2013
Kaos och förbud
Nu är det inte många dagar kvar tills allt ställs på ända. Huset i kaos, känslorna i uppror hos både mig och maken. Jag kan gå till reflexologen, han kan krama mig. Båda är nöjda, men lite rufsiga i kanten. Jag landade precis från en hysterisk kväll framför datorn med mailande i högt tempo med andra som ska åka till vårt land. Betalade resan och kände mig helt matt. Nollade ett sparkonto vilket genast fick mig att bli lite mindre kaxig vad gäller vår stabila ekonomi. Hatar när jag inte har koll. Några dagar kvar där jag kan sortera vidare bland alla papper. Att det ska vara så himla mycket. (detta stycke känns som om det är skrivet i ett enda andetag)
Mannen försvann någonstans i min hysteri. Kom just på det och kilade och pussade på honom. Han sov. Borde jag också göra. ;-) Men under tiden som föregick stycke ett tröck jag i mig två nävar m&m så nu är miss mary on a sugar high.
Har gett mig själv ett förbud: jag får inte läsa massa amerikanska adoptionsbloggar. Dels så är det för många (skenheliga och helt osvenska) bibelcitat överallt, dels känner jag hur en sur boll växer i magen av hur det går till over there. Jag missunnar dem inte att adoptera tre ungar i stöten så att de nu är åtta personer i familjen, jag blir bara så bekymrad över barnens hälsa. Oftast är det inte syskon, utan helt främmande små som skyfflas ihop. Efter endast några månader uttrycker många förvåning över problemen de har i skolan eller förskolan. Really?
Mitt läseförbud gäller alla dessa* för jag vill inte känna mig bitter (över att de som redan har så många barn får massa flera), sur (för att jag inte har en sån liten familjeklan), missunsam (vem är jag att döma?) och framförallt avundsjuk (hade jag börjat "skaffa" barn när min första kille ville vid 25 års ålder hade jag kanske haft fler. Eller inte.). Nej. Nope. Nein. Nix. Känslor bearbetade och lagda åt sidan. Beslut taget om att inte vältra mig i dessa bloggar.
Fortfarande hög på socker är jag nöjd. Och glad åt min enda lille söte lilleman! Fast jag kan fortfarande inte riktigt förstå att jag ska få bli en mamma. (Återkommer när det sjunkit in. Och lovar att sluta med paranteser, de är ju sjukt jobbiga.)
♥ miss mary
* Förutom en speciell blogg som jag hittade, den bara måste jag fortsätta läsa, för trots den kyrkliga framtoningen så har mamma-bloggaren en galen humor och en fantastisk kämpaglöd för sina barn. Eftersom jag häromnatten tog mig igenom deras liv i superfart och nu "känner" dem vill jag veta hur det går för alla i familjen. Deras barn är så fina!
Mannen försvann någonstans i min hysteri. Kom just på det och kilade och pussade på honom. Han sov. Borde jag också göra. ;-) Men under tiden som föregick stycke ett tröck jag i mig två nävar m&m så nu är miss mary on a sugar high.
Har gett mig själv ett förbud: jag får inte läsa massa amerikanska adoptionsbloggar. Dels så är det för många (skenheliga och helt osvenska) bibelcitat överallt, dels känner jag hur en sur boll växer i magen av hur det går till over there. Jag missunnar dem inte att adoptera tre ungar i stöten så att de nu är åtta personer i familjen, jag blir bara så bekymrad över barnens hälsa. Oftast är det inte syskon, utan helt främmande små som skyfflas ihop. Efter endast några månader uttrycker många förvåning över problemen de har i skolan eller förskolan. Really?
Mitt läseförbud gäller alla dessa* för jag vill inte känna mig bitter (över att de som redan har så många barn får massa flera), sur (för att jag inte har en sån liten familjeklan), missunsam (vem är jag att döma?) och framförallt avundsjuk (hade jag börjat "skaffa" barn när min första kille ville vid 25 års ålder hade jag kanske haft fler. Eller inte.). Nej. Nope. Nein. Nix. Känslor bearbetade och lagda åt sidan. Beslut taget om att inte vältra mig i dessa bloggar.
Fortfarande hög på socker är jag nöjd. Och glad åt min enda lille söte lilleman! Fast jag kan fortfarande inte riktigt förstå att jag ska få bli en mamma. (Återkommer när det sjunkit in. Och lovar att sluta med paranteser, de är ju sjukt jobbiga.)
♥ miss mary
* Förutom en speciell blogg som jag hittade, den bara måste jag fortsätta läsa, för trots den kyrkliga framtoningen så har mamma-bloggaren en galen humor och en fantastisk kämpaglöd för sina barn. Eftersom jag häromnatten tog mig igenom deras liv i superfart och nu "känner" dem vill jag veta hur det går för alla i familjen. Deras barn är så fina!
fredag 23 augusti 2013
Väntrum, en roman om ofrivillig barnlöshet
Det finns tre sorters typer som borde läsa den här boken har jag kommit fram till (efter ytterligare några klantiga kommentarer).
Typ ett är såna som jag. Ofrivilligt barnlösa som blir lite lagom paffa när livet ber dem vända även andra kinden till. Såna som kämpar med ivf. Brottas med alla tankar kring barnlösheten och som inte kan formulera, ens för sig själva, vad som händer och hur det känns. Såna som behöver igenkänning, bekräftelse och förståelse för att förstå att de inte är ensamma i sin sorg och förtvivlan.
Typ två är såna som mina föräldrar eller släkt eller nära vänner. De som så gärna vill förstå, men som man inte orkar blotta sig för av rädsla att de ska rygga tillbaka över den hudlösa sorgen i min röst. De som kan läsa boken, nicka och sedan inte prata så mycket mer om det än att de nu förstår. Är det så för dig? Ja! Åh...
Typ tre är de klantiga och tanklösa som alltid poppar upp i ens närhet. De som kan vara underbara kollegor, släktingar eller bara bekanta, men som kläcker ur sig saker som sårar så att det känns som ett slag i magen.
Typ tre kan det vara svårt att få att läsa Cecilia Ekhems bok. De andra kan man ge den till. Och tvinga dem att läsa genom att säga att man gärna vill veta vad de tycker. Eller att de då får veta hur man känner.
Min illustratörsådra vaknar, likaså min administrativa längtan efter att förpacka saker på lättförståeliga sätt. Skulle vilja göra en pixie-bok som ett litet kondensat av Väntrum. I den skulle även några hoppdroppar och tröstande dikter få plats.
Ni som inte läst boken och som kämpar, läs den. (Inlägget är inte sponsrat. Kommer flera boktips snart.)
♥ miss mary
Här kan du läsa mer om boken: http://ekhemmanet.se/vantrum.html
Typ ett är såna som jag. Ofrivilligt barnlösa som blir lite lagom paffa när livet ber dem vända även andra kinden till. Såna som kämpar med ivf. Brottas med alla tankar kring barnlösheten och som inte kan formulera, ens för sig själva, vad som händer och hur det känns. Såna som behöver igenkänning, bekräftelse och förståelse för att förstå att de inte är ensamma i sin sorg och förtvivlan.
Typ två är såna som mina föräldrar eller släkt eller nära vänner. De som så gärna vill förstå, men som man inte orkar blotta sig för av rädsla att de ska rygga tillbaka över den hudlösa sorgen i min röst. De som kan läsa boken, nicka och sedan inte prata så mycket mer om det än att de nu förstår. Är det så för dig? Ja! Åh...
Typ tre är de klantiga och tanklösa som alltid poppar upp i ens närhet. De som kan vara underbara kollegor, släktingar eller bara bekanta, men som kläcker ur sig saker som sårar så att det känns som ett slag i magen.
Typ tre kan det vara svårt att få att läsa Cecilia Ekhems bok. De andra kan man ge den till. Och tvinga dem att läsa genom att säga att man gärna vill veta vad de tycker. Eller att de då får veta hur man känner.
Min illustratörsådra vaknar, likaså min administrativa längtan efter att förpacka saker på lättförståeliga sätt. Skulle vilja göra en pixie-bok som ett litet kondensat av Väntrum. I den skulle även några hoppdroppar och tröstande dikter få plats.
Ni som inte läst boken och som kämpar, läs den. (Inlägget är inte sponsrat. Kommer flera boktips snart.)
♥ miss mary
Här kan du läsa mer om boken: http://ekhemmanet.se/vantrum.html
tisdag 20 augusti 2013
Möte
Idag är det 20 dagar tills vi ska möta den lilla person som sedan ska vara vår så länge vi lever. Det känns helt ofattbart. Det hjälper att se bilder på vissa facebook-flöden där adoptivföräldrar fotar sina barn i varierande ålder och konstellationer, med varandra, ensamma eller i proper familjebild. Snart så får jag också fota lilleman med oss!
Igår mötte jag en bloggvän IRL. Så fantastiskt roligt, givande, spännande och alldeles, alldeles... underbart! :-) Jag var helt slut när jag kom hem. Skörstark är ordet. Min man visste hur mycket jag sett fram emot mötet och undrade vid kvällsmackan hur det var fatt, varpå jag började gråta över min ostsmörgås. Tyst och stark kram på det och sen "Var det härligt att få prata med någon som verkligen vet hur det är?" Min man han är klok han! Och Cecilia, hon är finfin!
♥ miss mary
Igår mötte jag en bloggvän IRL. Så fantastiskt roligt, givande, spännande och alldeles, alldeles... underbart! :-) Jag var helt slut när jag kom hem. Skörstark är ordet. Min man visste hur mycket jag sett fram emot mötet och undrade vid kvällsmackan hur det var fatt, varpå jag började gråta över min ostsmörgås. Tyst och stark kram på det och sen "Var det härligt att få prata med någon som verkligen vet hur det är?" Min man han är klok han! Och Cecilia, hon är finfin!
♥ miss mary
tisdag 13 augusti 2013
Foton
Idag kom ett mail från vår handläggare på adoptionsorganisationen med massa bilder på lilleman! Han är så allvarlig, tittar storögt in i kameran och det är bara på det sista fotot som man kan ana en möjlig antydan till ett litet leende i mungipan. Min lilla sötnos. Snart hoppas jag du kan slappna av och le och skratta med oss!
♥ miss mary
♥ miss mary
söndag 11 augusti 2013
miss mary wants a break
Har ju lovat mig att sluta gnälla, men jag tror att jag blir galen på allt pappersarbete. Sitter gråtfärdig och gör visumansökan, förbi fladdrar försäkringspapper, maken fyller i fel, vi sparar och får inte ändra, jag har gett ett papper som vi ska behålla till adoptionsorganisationen och igår låg jag hela dagen med feber av ren utmattning. I morgon ska vi ringa akut till försäkringsbolaget samt hemutredningspersonen och måste vänta tills tisdag med att söka visum. Jag blir galen. Jävla skitbarnlöshet. Fortsätter det så här är jag (och maken, för honom skäller jag minsann på när det blir fel) ett vrak när vi kommer till Kina.
Nu har jag inte den minsta lust att åka och köpa roliga saker till resan, är bara så trött och ledsen. Tror jag får leta upp maken och be om en kram.
♥ miss mary
Tillägg: en timme senare har jag grinat, maken somnat och jag klippt gräset och pratat med grannen. Duschar när brandlarmet tjuter igång. Väcker maken och tänker övertyga honom att vi ska åka och fika. Det är vi värda!
Nu har jag inte den minsta lust att åka och köpa roliga saker till resan, är bara så trött och ledsen. Tror jag får leta upp maken och be om en kram.
♥ miss mary
Tillägg: en timme senare har jag grinat, maken somnat och jag klippt gräset och pratat med grannen. Duschar när brandlarmet tjuter igång. Väcker maken och tänker övertyga honom att vi ska åka och fika. Det är vi värda!
torsdag 8 augusti 2013
Vår kamp
Och med "vår" syftar jag på alla adoptivföräldrars kamp. Och säkerligen massa andras. Men just idag vaknade kamplusten av ado-anledning.
För tredje dagen i rad försöker jag få en telefontid till en "läkarundersökning av nyhemkomna adoptivbarn" , dvs den undersökning som brukar kallas för "tropikundersökning". Barnet ska inom två veckor efter hemkomst undersökas så att det inte bär på en massa farliga smittor. Idag kommer jag fram och en liten tant ringer upp mig.
Tanten: Nej, det där gör de på BVC!
miss mary: Nej, det gör det inte.
T: Jo, du behöver remiss.
mm: Nej, det behöver jag inte. Förklaring om varför.
T: Nähä. Vad har barnet för personnummer då? Utan personnummer kan jag inte boka in något.
mm: Jo, det kan du. Och du måste. Åter förklarar jag.
T: Jaha, jag får väl leta upp någon och kolla. Vänta.
miss mary väntar i 10 minuter (!)
T: Jo, hallå? Jag frågade alla och ingen visste, men till slut visade det sig att sekreteraren visste.
mm: Åh så bra! (extra glättigt)
T: Ja du förstår, barnet får ett "reservnummer". Och det är faktiskt inte alls så bråttom som du sa. Läkaren sa att det verkligen inte var någon stress. Alla tror det, men det är det inte.
mm: JO, det är det. Förklarar varför.
T: Hmm, ja, men han får en kallelse, fast jag tror inte man behöver ha så bråttom.
mm: JO, det behöver man. Specificerar närmare vilken vecka jag vill komma dit.
T: (vagt) Jaaa, det kommer en kallelse sen då...
mm: Tack, då kanske vi ses då. Nämner veckan jag specificerat för att ytterligare trycka på.
T: Äh, nä, alltså det tror jag inte. Jag jobbar inte här så ofta.
mm: (tänker) No shit Sherlock!
♥ miss mary
För tredje dagen i rad försöker jag få en telefontid till en "läkarundersökning av nyhemkomna adoptivbarn" , dvs den undersökning som brukar kallas för "tropikundersökning". Barnet ska inom två veckor efter hemkomst undersökas så att det inte bär på en massa farliga smittor. Idag kommer jag fram och en liten tant ringer upp mig.
Tanten: Nej, det där gör de på BVC!
miss mary: Nej, det gör det inte.
T: Jo, du behöver remiss.
mm: Nej, det behöver jag inte. Förklaring om varför.
T: Nähä. Vad har barnet för personnummer då? Utan personnummer kan jag inte boka in något.
mm: Jo, det kan du. Och du måste. Åter förklarar jag.
T: Jaha, jag får väl leta upp någon och kolla. Vänta.
miss mary väntar i 10 minuter (!)
T: Jo, hallå? Jag frågade alla och ingen visste, men till slut visade det sig att sekreteraren visste.
mm: Åh så bra! (extra glättigt)
T: Ja du förstår, barnet får ett "reservnummer". Och det är faktiskt inte alls så bråttom som du sa. Läkaren sa att det verkligen inte var någon stress. Alla tror det, men det är det inte.
mm: JO, det är det. Förklarar varför.
T: Hmm, ja, men han får en kallelse, fast jag tror inte man behöver ha så bråttom.
mm: JO, det behöver man. Specificerar närmare vilken vecka jag vill komma dit.
T: (vagt) Jaaa, det kommer en kallelse sen då...
mm: Tack, då kanske vi ses då. Nämner veckan jag specificerat för att ytterligare trycka på.
T: Äh, nä, alltså det tror jag inte. Jag jobbar inte här så ofta.
mm: (tänker) No shit Sherlock!
♥ miss mary
onsdag 7 augusti 2013
Tom blick
Blir varm av alla kommentarer. Maken har också läst. Han är lugn som en filbunke på ytan och liksom jag en kokande kittel därunder.
Sitter på jobbet och har lyckats arbeta effektivt i totalt 2 timmar (snart är kl halv 12). Det går inte att fokusera utan jag sitter och gör något av följande:
♥ miss mary
Sitter på jobbet och har lyckats arbeta effektivt i totalt 2 timmar (snart är kl halv 12). Det går inte att fokusera utan jag sitter och gör något av följande:
- fånler
- tittar på lillemans foto
- kollar jobbmail
- kollar privatmail
- svarar på alla olika mail
- tittar ut över skrivbordet med tom blick
- går på toa
- öppnar ett dokument och glömmer sen bort vad jag skulle göra med det
- skriver på bloggen (ähem)
- kollar fejan
- antecknar massa saker på post-it-lappar (en hel skog har skövlats känns det som)
- dricker vatten
- stirrar på datorn med tom blick
- ...och sist men inte minst kom jag på mig med att stirra ut genom fönstret med tom blick
♥ miss mary
måndag 5 augusti 2013
Måndagsmirakel!!!
Klockan 11 har jag redan hunnit gråta två gånger på kontoret och smyger runt och undviker kollegor. Vill inte höra "har ni hört nåt?" eller "varför är du här?".
Vår handläggare hade lovat att skicka landsrepresentanten till landets kontor igen och jag har krampaktigt väntat på samtal hela morgonen. Halv ett ringer min man och småpratar lite. Sen undrar han om vi har något speciellt inplanerat den 2 september. Det är nämligen jag som brukar ha koll på sånt. Lite irriterad undrar jag hurså. "Jo, jag undrar om du vill åka en sväng till landet då?"
Ja, och så bröt jag ihop igen. Fast denna gång av glädje, lättnad och misstro. "De" (både här och i landet om jag ska vara ärlig) insåg väl sina misstag och har gjort sitt allrabästa för att reda upp det. Ett mirakel. Och den 2 september är dessutom Oas födelsedag. Hurra och tack för allt hopp som kommit min väg!
♥ miss mary
Vår handläggare hade lovat att skicka landsrepresentanten till landets kontor igen och jag har krampaktigt väntat på samtal hela morgonen. Halv ett ringer min man och småpratar lite. Sen undrar han om vi har något speciellt inplanerat den 2 september. Det är nämligen jag som brukar ha koll på sånt. Lite irriterad undrar jag hurså. "Jo, jag undrar om du vill åka en sväng till landet då?"
Ja, och så bröt jag ihop igen. Fast denna gång av glädje, lättnad och misstro. "De" (både här och i landet om jag ska vara ärlig) insåg väl sina misstag och har gjort sitt allrabästa för att reda upp det. Ett mirakel. Och den 2 september är dessutom Oas födelsedag. Hurra och tack för allt hopp som kommit min väg!
♥ miss mary
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)