Somnade

När vi igår nattade lilleman runt halv nio måste jag ha somnat. Hoppsan! Vaknade klockan fem, tog en dusch, virkade lite, vaknade till och nu så äntligen sitter jag med paddan!

De första dagarna i landet var himmel och helvete. Vi var så nervösa. Vi såg fantastiska saker. Vi mötte underbara människor. Alla, både de inhemska och de andra familjerna på resan, var supertrevliga. Man har liksom ett gemensamt mål... Som den värsta sorterns charterturist vallas man runt, hotellfrukostar, sevärdheter, planerade middagar. Skönt. Efter några dagar bör det av till den delen av landet där lilleman finns.

Vi stiger av planet rätt in i ett blöt handduk som legat i en varm bastu. Oj. Vad. Varmt. :-) Även här bra hotell, stora bufféer, trevlig guide. Utmanar oss själva genom att ta en cykeltur i 16-miljonersstaden och 36 grader med en luftfuktighet som närmar sig 100.

Dagen vi ska få lilleman. Vi åker till en oansenlig byggnad med skräpig hiss och kommer in i ett stort rum med massa folk. Barn. Föräldrar. Väntande. Skrik, gråt, skratt. Vi blir tillsagda att sitta. Guiden går iväg. Plötsligt ser jag en kvinna med ett barn komma mot oss, stanna och prata med barnet. Jag hojtar: det är vår! till maken och vi bara tittar. Det är nannyn som på eget bevåg smugit sig ut med lilleman. Wow.

När det riktiga överlämnandet ska ske är det jobbigt. Sjukt jobbigt. Ledsen och rädd liten kille. Chockade men lugna föräldrar. Otroligt traumatiskt. Till slut sitter maken med lilleman i famnen och jag frågar föreståndaren saker om barnhemmet. Lilleman gråter efter nanny, men pekar ut mamma och pappa i den lilla bok vi skickat och som han fått. Vi ger dricka, försöker distrahera och hålla samman. Tar med oss en liten trasa till pojke därifrån.

På hotellet piggnar han till. Får riskaka. Leker med saker han hittar. Springer runt. Maken och jag bara tittar på varandra. Hur gick det här till? Några dagar följer där vi börjar lära känna varandra. Guiden är till stor hjälp. Vår kille är 2 år och 9 månader och väldigt verbal och framåt. Vi lär oss massa på språket, vi börjar förstå varandra. Hans käraste ägodel blir tandborsten. Sen en plastburk och som god trea kommer keps och gympaskor.

Nattningarna är jobbiga innan vi får förklaring av guiden. De får flaska och en leksak i sin säng, sen leker de tills de somnar. Aha. Vi sjunger ändå. Men håller inte i, det får vi inte. Efter några dagar vill han inte ha välling längre. Gissar på att all den goda hotellmaten konkurrerat ut lite. Men flaskan, den vill man leka med. Ofta och länge.

Oroligt att packa väskor. Katastrof när bellboy hämtar dem. Går lite bättre gången efter på hotellet i huvudstaden. Det finns så mycket att berätta och jag var så frustrerar över att jag inte kom åt min blogg där i landet. Han ger ögonkontakt, fattar turtagning, lär sig saker varje dag, älskar banan, blir tokledsen (och då menar jag tokledsen!) om han blir upprörd över något, förvägras något eller om det skett en orättvisa. Det har blivit lite bättre, och nu ser vi signalerna vääääääldigt tydligt. Han stelnar till, spottar ut det som finns i munnen, släpper det han har i händerna och (om vi är sena) sopar han rent. Väldigt jobbigt för oss alla tre, och vi duckar för slagen. Andas, pratar lugnt, förklarar och håller.

Lilleman är en supersöt kille. Älskar att sjunga och dansa. Kan "sjunga" med i Blinka lilla stjärna, Bä bä vita lamm, Prästens lilla kråka och Trollmor. Skrattar pärlande. Vill leka ute. Pratar, pratar, pratar. Har gungat, åkt rutschkana och lekt i sandlåda. Älskar banan, kiwi och ris.  Hojtar " mamma" så miss mary blir tårögd. Ger pussar. Följer efter pappan som en liten hund. Är frågvis. Vill veta vad allt är. Älskar sin Pippi-docka. Börjar nog vakna snart.

Hur gick det till? Är jag mamma nu? Är det verkligen sant?

♥ miss mary