tisdag 28 oktober 2014

Hur vi valde lilleman

Det där med att välja SN (Special Need) när man ska till att adoptera ett barn. Oj, oj. Extremt mycket surfande, sökande, läsande. Till slut såg jag bara sjukdomar och diagnoser och inte ett eventuellt barn. Vitsen med att välja är att det kan komma så mycket andra problem med ditt (adoptiv)barn att du måste försöka räkna ut hur mycket du som förälder mäktar med. Biobarn kan du inte välja, men de har oftast inte heller en massa trauman/separationer/etc med sig i bagaget att ta hänsyn till. 

Jag har länge tänkt skriva om detta. Några läsare har frågat och här är ett försök till att förklara. Självklart är det ok att fråga mera.

Vår organisation hade ingen färdig lista att kryssa i, jag kom ihåg att jag var lite bitter över det eftersom vi var tvungna att göra all research från början. När jag sansat mig efter mitt hejdlösa googlande och hade högvis med anteckningar ringade vi in diagnoserna lite, diskuterade hit och dit och hade till slut ett tiotal SN kvar. Det vi diskuterade kunde vara om det var viktigt för oss som familj att vårt barn hade fötter/armar/händer/fingrar mm. Då försökte vi tänka på om vi skulle känna oss begränsade av det. Hur ett särskilt behov skulle passa in hos oss. Var utseende viktigt för oss? Var smittorisk ok? Osv i det oändliga. Det var ett bra sätt att ringa in det på. Att tänka på de saker vi gör (inte så ovanliga direkt, vi är inte någon extrem-äventyrs-familj) och försöka se ett litet barn med oss.

För de SN som vi var mest osäkra på försökte vi få tag i läkare som kunde ge lite råd. Inte helt lätt eftersom man behöver knipa en läkare som både orkar lyssna och sen dessutom är villig att komma med spekulationer.
Vissa saker valde vi helt bort. Det var väldigt jobbigt att "välja bort" barn och jag önskade länge att beslutet skulle tas åt mig på något sätt. Vi valde, förutom att lista de SN vi var öppna för, att skriva att vi även var öppna för andra diagnoser (det finns ju så otroligt många som man inte ens vet om) och det är mitt absolut bästa tips! 
Nu är ju det ironiska att lillemans SN är värre än det såg ut att vara och faktiskt faller under kategorin av SN som vi helt valde bort. Ibland blir jag helt kall av skräck. Tänk om vi ovetandes hade bytt bort lilleman? Fasa!

Jag jobbar fortfarande på att acceptera lillemans SN fullt ut, inte för att det är jobbigt för mig, utan för att jag är så orolig för hur han ska få det. Jag är vuxen och kan tackla det mesta. Han är ett barn, en glad, charmig, öppen och så himla snäll liten kille. Jag är så rädd för elaka kommentarer, mobbing och utanförskap. Men, som den kloke maken säger, tänk inte på det, kolla på vårt underbara barn i stället. (I det här fallet visar han sig från sin allra enkelspårigaste och manligaste sida, haha!)
I efterhand tänker jag att vi skulle stått på oss mot organisationen och krävt ytterligare läkarunderlag. Vi visste inte riktigt att vi kunde kräva det och kände oss stressade över att ta ett snabbt beslut. Hade vi varit bättre förberedda med mer underlag? Eller hade det kanske inte spelat något roll? Kanske visste inte landet om hur illa det var heller. Barnhem är ju inte direkt högprioriterade...

Även det mest oanade kan bli normalt. Det oväntande kan bli en sorts vardag. Vi har varit familj i drygt ett år, lärt känna så mycket sjukhus-, habiliterings- och vårdpersonal så det räcker för flera år. Nu har besöken tillfälligt lugnat sig och det är då vi får chansen att verkligen vara familj. Inte en familj som stressar runt med tider att passa, saker att lära sig (syftar på medicinska sådana), apparatur att handha eller strider att ta. Nej, ibland så är vi bara en ovanligt vanlig familj med ett barn som råkar ha ett speciellt behov. Inga konstigheter. mother mary, maken och prinsen liksom.
 
♥ mother mary

måndag 20 oktober 2014

Defekt

Jo, det ordet kan man tydligen också använda när man refererar till barn med SN. I detta fall lilleman.  "Visste ni att han var defekt?"

Sen så var det den här diskussionen också. Om rätten att kalla chokladboll för nåt annat: "Men de kallar faktiskt oss för svennar!" Ja, det är ju onekligen upprörande att bli kallad för ett sånt extremt kränkande ord som svenne.

Jag har börjat en kurs för att kunna andas och för att kunna lugna ner mig. Första tillfället var förra veckan och var speciellt, men sååååå skönt. Det ska jag tänka på nu. För nu ska jag ta mitt perfekta barn med chokladfärgade ögon och mysa.

♥ mother mary

tisdag 14 oktober 2014

Jobbigt att jobba

Efter ordentligt med pre-ångest, pep-talk och förberedelser så skildes jag och lilleman åt och gick på nya äventyr. När jag kom hem med huvudvärk, tunnelseende, andnöd och yrsel efter min första jobbdag hade lilleman fått välja leksak i leksaksaffären, hälsa på en kompis och baka. Jag grinade när jag kom innanför dörren; av längtan, lättnad och hållen anda. Lilleman var glad, men vaksam. Kan man lita på att morsan kommer tillbaka?

Efter ytterligare några jobbdagar har jag börjat få (ett litet) grepp om min nya värld, och så även lilleman. Istället för att testa och vara lite avvisande så sprang* han mig till mötes när jag klev av bussen i förrgår! Jag sprang också! Hela bussen vinkade, bilar saktade in. Det som saknades var sol, stråkar och slow motion. ♥

Jag har varit rädd att skada anknytningen. Den lilla varma kroppen som trycks tätt intill min tidiga mornar är en skatt jag tar med mig hela dagen. Han vinkar av mig vid dörren i famnen på den sovande maken och trots att han nästan varje dag undrar om han inte kan få följa med, går det bra när jag går. Ibland ringer de mig på jobbet, ljuvligt med liten kvittrande stämma som undrar vem jag jobbar med, vad jag fikat, och vad jag ska göra sen.

Lilleman mår alltså ok och anpassar sig. Maken också. mother mary då? Hon försöker att dämpa sig, andas, äta, komma ihåg att gå på toa och dessutom att hejda sig för att spara på krafterna. Jobbet är av uppslukande karaktär. Som nygammal i gemet finns ingen intro, ingen uppvärmningstid, nej, pang i bygget, kör så det ryker. Men alla nya system som kommit som jag inte kan. Va, kan du inte? Eh, nej.

Andas. Skriver brev i tankarna till alla som jag borde mailat. Tänker på dem jag borde messat för att träffas. Skriver to-do-listor för att inte glömma något måste. Skiter i allt och dötittar på någon serie istället tills jag stupar i säng.

♥ mother mary


*Anna, du anade det!