lördag 26 april 2014

Berusning

Efter en lång dag i solen med värsta sortens M (dvs det i PMS), allergi, vill-inte-utbrott, dåligt valda strider och en del bra stunder (vi delade på allt utom M:et) så landade vi hemma och fortsatte att tjura à la treåring. Jag ringde till slut en vän som har en sån skön laissez-faire-attityd till livet och bad om råd. Vad ska jag göra? Jag vill inte vara den sura, snäsiga mamman, hur illa lilleman än beter sig. Hur mycket han än vrålar så alla vänder sig om och tittar på en som om man snott honom. Hur mycket han än tjatar, tjatar och tjatar om något jag sagt nej till. Jag vill inte tappa humöret. Visst vill jag att han ska se att jag ibland blir arg, ledsen, besviken eller sur, men jag vill inte reagera instinktivt med att snäsa, skälla eller säga nej. Dels skickar det fel signaler, dels är det inte rättvist mot honom. Min vän berättade genast en story om en annan bekant + treåring som gjorde att jag inom loppet av 2 minuter kände mig mycket bättre. Överpresterande mother mary hade för en stund glömt bort mantrat "let it be". Inte så konstigt om man känner till vår vardag, det har tillkommit en del jobbigheter på hemmaplan sen alla sjukhusbesök.

Maken slängde på lax på grillen, lilleman började med gnällig röst kräva att vi skulle äta ute. Där och då såg jag min chans till att starta dagen på nytt. Ok, sa jag, vi tar fram dynorna och sätter på oss mer kläder. Jag gjorde det till ett äventyr, struntade i björken som står och dammar så jag knappt får luft och vips kändes allt bättre. Vill du ha vin, undrade maken. Kvar i dagens mood muttrade jag lite småsurt att i så fall vill jag bara ha skumpa. Ja men öppna inget billigt skit, sa maken, den här laxen är god! I den andan fortsatte sen kvällen i solnedgången. En riktigt schysst skumpa (tror minsann vi hade Mary att tacka för den), sol, god mat, varmt mms, en lilleman som skyfflade in lax och sedan sprang runt och lekte. Jag sa till maken att nu är det minsann vi som inte pratar om lilleman, diagnoser, allergier, operationer, problem eller chefer! Han började genast berätta om ett problem han stött på in sin hobby och hur han löst det. Skumpan hjälpte att göra det fascinerande, jag såg mannen jag är kär i, han såg mig, jag fick ha mina kalla fötter under hans tröja och lilleman la till ett "snälla" varje gång han hojtade om assistans i något viktigt ärende (ex flytta lekstugan, flytta grillen, hämta "bilen", kolla på mig). Vilken fantastiskt kväll. Jag påminde mig om mig själv utan padda, groda, oro, sorg och pms. Jag var jag utan skalet. Den lilla sköra löken dök fram och allt blev så mycket lättare. Vi borde verkligen dricka en halv flaska årgångschampagne varje kväll. Och ja, även inlägget påverkas av berusningen. Mer champagne åt folket! Skål för att för en stund glömma orosmolnen och fokusera på ljus och kärlek.*

♥ mother mary

* jag har varit ihop med en alkoholist i flera år och vet precis hur farligt alkohol är. Jag dricker sällan. Hela ivf-karusellen och längtan innan dess har gjort sitt. Jag har ett enastående ölsinne (kontrollbehov?) och blir aldrig (ok, någon gång kanske) riktigt full, jag håller mig på en låg nivå och även utan alkohol tror de flesta att jag druckit när jag varit ute och festat. miss mary (och definitivt mother mary) är billig i drift. Och inte någon av oss skulle dricka för mycket i närheten av lilleman, ifall någon nu skulle bli orolig för det.

tisdag 22 april 2014

Terapi

Om jag jämför mitt mående idag (räknar bort pms) med för några veckor och månader sedan så är det skillnad. På dagens terapitid kände jag det själv. Jag har kommit en bit på väg. Hon har hjälpt mig. Jag har hjälpt mig. Även om jag inte känner det så tydligt så har saker ändrats. Jag har fortfarande ingen ork till att göra inlägg på bloggar eller maila vänner. Jag orkar det minsta. Men jag gråter inte heller hela tiden! Paddan börjar sakta att bli en groda. Grodan kommer förhoppningsvis att skutta ut i en vacker sommarnatur allra senast vid midsommar.

Jag lägger min energi på det viktigaste jag har. Lilleman. Idag fick jag än en gång bekräftat att jag/vi gör rätt. Fick några tips. En liten diskret knuff och hejarop. Försiktiga frågor och ett hallalujah. (Samt att hon tappade masken och brast ut i gapskratt när jag återberättade en sjukhussituation.)

Många har frågat, peppat, tipsat om saker jag borde göra för mig själv för att få mer energi. Jag har nästan skämts lite över att behöva mumla att nej, det går inte, kan inte, vill inte och framförallt orkar inte. Igår natt i pms-ångor så googlade jag. Pms:en har nämligen blivit värre och värre under och efter åren med ivf. Jag tänkte att det hade med varandra att göra. Kanske. Det jag dock genast tog fasta på var att stress är en stor bidragande faktor till förvärrad pms. På liggande fot bestämde jag mig för att damma av mina mindfulness-filer och äntligen börja använda den där yoga-appen. Jag sätter inget datum, men jag lovar mig själv att göra det så snart jag får en lite extra kick med ork. Och inte skulle väl mother mary vara så låg att hon skyller på pollenallergi?

♥ mother mary

Tillägg: Jag gjorde det! Tjugo minuters yogapass med en gratisapp. Queen mary!!!




torsdag 17 april 2014

Påsk

Och där var fastan förbi! Jag som just kommit igång på allvar med min egen fasta. Jag fortsätter nog ett tag till. Råkar ju säga för mycket ibland och då känns det verkligen i magen. Det blir liksom ännu tydligare när jag annars varit lite mer musslig.

Det har varit tröga veckor och dagar. Orken är inte på topp rent psykiskt och med i snitt två sjukhusbesök i veckan och massa nya rutiner så har jag märkt hur jag nästan tappat intresset för det mesta. Jag läser bra blogginlägg och vill kommentera, för att i nästa stund tappa sugen. På sin höjd har jag kommenterat nåt på fejan. När vi är på läkarbesök är det alltid minst två andra där, allt från sköterskor och läkare till st-läkare och experter. Häromdagen var det fem personer förutom oss. Besöken tar tid. Vi tar prov. Skriver kom-i-håg-listor och jäktar. Varje besök på sjukhuset verkar ge ytterligare två besök. Idag slog vi rekord med nästan fem kommande besök, undersökningar, sövningar och eventuella operationer. Säg till oss om xxx händer. Jaha, varför det? undrar frågvis mother mary. Öh, ja, det är ju bra att vi vet. Men varför, envisas mother mary. And on it goes...

Lilleman håller modet upp (utom vid provtagning) och är för det mesta en riktig liten solstråle. Tur är väl det. Vi tankar energi så ofta vi kan i form av mellis, sol, lek. Det är där jag lägger min energi nu. Till att packa fika och dra till lekparken. Favorit-öppna-förskolan eller veckohandling. Lugn och lek med lilleman. Avslappnad  träff med en annan mamma i solen. Det behöver inte hända massa saker hela tiden, allt är fortfarande nytt och spännande. Att få se världen genom hans ögon måste vara i fokus nu.

Försöker njuta av alla stunder då jag kan. PAD kommer ge med sig, men det hade såklart varit lättare om vi inte haft zillioner sjukhusbesök och oro. Och sen så blir man ju trött av att sitta på helspänn och försöka lyssna mellan raderna, ställa rätt frågor, lugna lilleman och sig själv.

Kroppskontakt är viktigt nu. På nätterna är det ofta via fötterna som lilleman skapar kontakt. En liten fot över halsen och den andra på bröstet. Flyttar jag dem varsamt så kommer de strax tillbaka och "trampar" på olika kroppsdelar, oviktigt vilka, bara det är bar hud!

Trots det tunga så finns det mycket bra. Vi skrattar och leker, busar och knyter an. Läser och bygger lego och sjunger. Njuter av honom, den där halvhöga, söta lilla personen som vi på nåt sätt har fått till oss. Han som säger till sin mamma att hon borde ta på sig en jacka (jag sa att det var kallt och att jag ville gå in, haha), han som testar sin egen vilja, han som är så gullig att man smälter. Som ibland vågar sig flera meter från mig och som knyter egna band med människor han tycker om. Vissa  behöver han bara träffa en gång (och då inte ens verka särskilt förtjust) för att sedan inte prata om annat de närmsta två veckorna. ;-) Vissa träffar han många gånger men gillar dem fortfarande inte. Tittar artigt på dem, men svarar sällan och ryggar tillbaka när de ska ta på honom. Det är kategorin människor som inte låter honom vara. Dem pratar han aldrig om. Han låtsas tom glömma vad de heter. Humor har han, min pojke!

Glad påsk!

♥ mother mary

onsdag 9 april 2014

Gråt

Med tanke på hur många olyckliga människor, eller ledsna, det finns i världen är jag förvånad över hur lite det gråts offentligt. Det kan ju inte vara bra att stänga in det. Jag gråter ju också i duschen när jag inte vill att maken ska höra, eller när han sover. Eller i hans famn. Men jag har de sista veckorna slagit något slags rekord i offentlig gråt. Det har inte gått att stoppa.
- På vårdcentralen, servicen blev markant bättre.
- Inför soctant och praktikant. Soctant fick sig en rejäl tankeställare och ringde och bad om ursäkt.
- På sjukhusmöte (tre läkare, två syrror, man och barn närvarande). Alla utom lilleman och maken mycket förvånade.
- På sjukhusmöte (två syrror, man och barn närvarande). Tröst, förslag och bekymrade miner.
- I telefon med kommunen.
- På öppna förskolan. Fick då frågan om jag ringt bup... (?)

Jag har egentligen inga problem med att gråta så folk ser, dock är det jobbigt att sitta i möte med chefer eller folk man inte gillar och inte kunna hålla sig. Jag kan behärska mig, rösten hinner bara brytas, jag harklar mig och skärper till mig. Men i lägen som de fyra första ovan orkar jag inte stå emot eftersom det ändå verkar omöjligt att stoppa gråten. De jag pratar med är ju inblandade på ett sätt som varken kommuntant eller förskolepedagog är. Kanske behärskar jag mig inte med flit ibland? Kanske låter jag tårarna säga det jag har svårt att formulera i ord?

Gråten renar. Jag hör inte till dem som anser att man inte får bli bitter och tycka synd om sig en stund. När jag var yngre och inte så gråtvan tog jag ofta en bok eller film till hjälp. Då blev det ibland lite läskigt för det var så mycket gråt som skulle ut. Sen många år tillbaka gråter jag hellre när jag känner för det, sväljer inte lika mycket och även om jag ibland skäms efteråt så försöker jag att inte vara alltför hård mot mig själv. Jag är inte rädd när andra gråter. Fast när lilleman gråter vill hjärtat brista.

♥ mother mary