söndag 29 juni 2014

Lik

Detta är en gammal text som jag aldrig publicerade. Tror att jag skrev den i sista virrvarret innan vi fick barnbesked.

"Ingen kommer att vara lik mig eller min man. Det är en sorg.

Jag har velat ha barn sen jag var liten. Det är det enda som någonsin varit självklart för mig.

Jag har aldrig behövt vänja mig vid adoptionstanken. Den har känts logisk och önskvärd och är det enda jag vill just nu. Det jag inte tänkt på är att jag sörjer barnet som skulle varit likt mig och mr mary.

Jag frågade min man om han inte kunde tänka sig att bli spermadonator så det i alla fall skulle finnas någon som var lika fin som honom där ute. Eftersom denna önskan framfördes storgråtandes tog han den inte på allvar vilket kanske var lika bra. Mitt nästa förslag var att han skulle hitta en ny fru. Eller bara göra någon gravid, så där lätt som det är för folk som inte vill ha barn, typ ett fullt one night stand. Inte heller detta förslag togs på allvar. Märkligt. Tur."

Jag är så glad att jag sparat texten. Beviset på att vissa tankar behöver man sörja och sen är de oviktiga. Varje dag smeker jag över de mjukaste kinder, lenaste panna och slätaste armar. Varje dag håller jag små fötter i mina händer och förundras över små tår. Hur ser biomammans och biopappans tår ut? Mina är en mix av mina föräldrars nämligen. Jag ser på hårfästet, de små fjunen. Jag klämmer på ben, axlar, flätar samman fingrar och pussar på den allra ljuvligaste lilla haka. Drar upp byxor över en liten rumpa, ser på den framväxande solbrännan, klipper naglar och hår, krämar in och bär. Känner honom luta sig in mot mig, gräva sig en grop, sätta sig tillrätta, växa ihop med mig. Ser munnen röra sig i sömnen, ser egenheter som bara är hans. Ser grimaser, gester och skämt som är mina och makens. Kan inte fatta att jag fått ett eget barn att älska. Kan inte tro att nakenfisen som asgarvandes kutar omkring med sina gosedjur är här för att stanna. Han har samma humor som oss. Han liknar mig till utseendet. Han går som maken. Han är egensinnig, han är söt, han är klok, smart och omtänksam. Han är lik oss. Han är lik.

♥ miss mary

måndag 23 juni 2014

Pärla

Jag har sagt det förr, det är svårt att inte samla på sig konstiga kommentarer. Även om jag absolut inte tar åt mig i samma utsträckning som förr så både hör jag dem och grunnar jag på dem. Och undrar vad det är som gör att de måste sägas... är det utfyllnad? Är det sånt som bara slinker ur en? Är det menat som en konversations-startare?

"Och du har ju till och med klippt dig i en asiatisk/afrikansk frisyr!"  Ursäkta?

"Men visst är det så, så här på sommaren blir man ju sugen på en till?" Detta i sällskap av mammorna till ett ivf-barn samt lilleman. Ok, du som är så himla normalfertil, gå och midsommargöka en liten till du... vi andra ska bara spara pengar, ansöka, ta sprutor och padda oss lite först.

"Men nu ser man ju att han är helt trygg!" Det finns inget som stör mig så som påståenden som dessa, tvärsäkert levererade och helt utan verkligt intresse. Jag vill verkligen se personen djupt i ögonen och fråga om hen skulle vara helt trygg i en iransk bergsby efter ett drygt halvår utan tolk.


Nu känner jag mig faktiskt väldigt glad. Jag hade gått och grunnat lite över det här med kommentarer och nu när jag äntligen får lite datortid så kommer jag bara på tre, hyfsat harmlösa, kommentarer. Det är ju toppen!

Kan komplettera med en lilleman-kommentar. Vi är lite inne på snopp, snippa osv för tillfället och jag gick lite överstyr i förklarandet och la till pung och ollon. Kan, för att roa maken som fanns i närheten, ha lagt till klitoris i ordströmmen. Ähem. En dag senare letar lilleman efter ordet som han vet hör ihop med snippa och jag får tänka snabbt. Pärla, säger jag och hoppas jag tar rätt beslut. "Farmor har pärla?" är lillemans nästa fråga och jag är väldigt nöjd med min snabbtänkthet.


♥ mother mary

måndag 9 juni 2014

Anknytning deluxe

Det går framåt. Lilleman pussas och kramas inte frivilligt, men han smyger sig tätt intill, kindgnuggar och vill ibland somna på sin mamma. Sitta knä, bli buren och finnas väldigt nära är viktigt. Och så fejkkramas han otroligt gulligt. Klapp klapp på ryggen. ;-)

Som de flesta adoptivföräldrar jublade vi när lilleman började ta sig ton, både genom att trotsa och att våga höja volymen på sig själv. Vi försöker prata bort slåendet genom att i lugna stunder gå igenom vad man får och inte får göra när man blir arg. Vi rollspelar med mjukisdjuren och jag har hört lilleman läxa upp sin nalle. Man får minsann inte slåss och knuffas. Det går bättre, men våra dagliga möten med det oundvikliga sjukvårdandet är jobbiga nu. Han måste vara still och det är ju jobbigt. Det testas och testas och suras och lackas ur. I morse, då såklart både min och hans blodsockernivå var låga urartade det och jag fick en örfil. Maken menade på att det ju nu är en ny fas. Jo jag tackar. Sista två veckorna har varit extra besvärliga. Mother mary är inte så stolt över sig själv när hon sjunker till en treårings nivå och kastar en näve växelmynt tvärs över vardagsrummet. Men vi är duktiga på att förklara eventuell ilska och alla säger förlåt. Inget ouppklarat här inte!

Det är dock så att han behöver ladda ur med jämna mellanrum. Han provocerar fram en fight eller hittar på något som han hakar upp sig på. Det är väldigt tydligt och när jag bollade med terapeuten sa hon att, javisst är det så. Gråten och sorgen måste komma ut!

Vi har pratat mycket om att en viss liten dam i bekantskapskretsen fick pyjamas och välling när vi var där på besök. Det ville lilleman också ha! Pyjamasen åkte av efter en kvart men med lite vatten i nappflaskan var han nöjd. Dock nämnde jag att han i landet också druckit välling och då börjar han gråta som ett spädbarn. Dessa gråtningar kommer då och då och han säger det till och med själv: nu bäbis!!! Och så faller han ihop, vill bli hållen och kramad och extra gullad med. Vi letade fram bilderna från landet när vi precis fått varandra och välling fortfarande var gott.

Han är samarbetsvillig, tålmodig, samvetsgrann och så himla söt och genuint trevlig! Glad som en lärka, bryter ihop av skratt tills han tappar andan och bekymrar sig för allt möjligt. Har koll på alla vi träffar, vad de gör och vilken bil de har. Vill hela tiden veta vad hans växande bekantskapskrets har för sig och vi går igenom allt från grannar och kollegor till släkt och vänner. Han har min kiss- och bajshumor. Han vågade gå iväg 20 meter från oss häromdagen. Han satt klistrad i mitt knä för att en fågel bajsat på soptunnan. Skulle kunna fortsätta i en evighet... jag kan fortfarande inte fatta att jag kan kalla honom "min".

De jobbiga sakerna är när han blir arg. Han blir ju så himla arg. Ibland har vi inte förberett tillräckligt, ibland är han bara dryga tre år. Ibland är han jätteadopterad och jag är ständigt på helspänn. För även om han kaxigt kliver iväg från mig så kan han få panik av något och bli jätterädd. Ibland kan jag gå och hämta något i köket, för det mesta måste han följa med och vi får lämna matbordet båda två.

Men argheten. Ja, den är riktigt högljudd och han blir modigare och modigare när han känner sig felaktigt behandlad eller bara är tjurig. Tidigare har jag mest duckat för (de inte så starka) slagen och små puttningarna. I morse föste jag faktiskt bort hans händer eftersom det var av största vikt att han satt stilla. Det jag vill göra är ju att resa mig och gå, men det går ju inte. Skräcken lyser om honom när jag någon gång försöker, han blir desperat och jag stannar såklart kvar. Beteendet är inte så ovanligt, men det kostar enormt med energi för mig. Lilleman verkar närmast "rensad" när en fight är avklarad och färdigutredd.

I morgon ska jag testa en ny grej och helt tandläkarvidrigt ha en liten ask med russin (typ fem stycken) bredvid sängen. I med dem innan morgonrutinen så hoppas jag att humöret är bättre... Borde kanske ha en chokladkaka till mig själv också?

...och så blir man ju helt tårögd när han kommer gåendes över gräsmattan och hojtar "lillemans mamma!!!". Ja, det är jag det!!!

♥ mother mary