miss mary tar tag

Jo faktiskt, idag så fick det vara nog. Jag säger ofta till, men ibland känns det vanskligt och jag gör det inte fast jag vet att jag borde. om inte för mig själv, så för någon annan. Att ta tag i saker är så mycket svårare än att skjuta upp dem.

För ca ett år sedan fick vi ett brev från kyrkan vi vigt oss i. Vet inte om jag skrev om det här. Genom ett utskick blev alla nygifta inbjudna till en romantisk middag i skenet av levande ljus (kl16 eller nåt) i församlingsgården. Say what? De förtydligade hjälpsamt att det var för att vi nygifta skulle få egentid och chans att äntligen umgås utan krävande barn som detta anordnades. Jag bröt ihop och ville bara leta upp prästpuckot som stod som avsändare. Hade, när jag lugnat mig, även kunnat tänka mig att hjälpa honom att författa något mycket schysstare... Men jag deppade över barnlöshet och allmän misär och orkade inte.

Så idag (wait for it....) kom det återigen ett brev från kyrkan. Denna gång en vikt A4 med en muffins på och rubriken "På 1-årsdagen av dopet". Jag blev så glad! Mitt dop var stort för mig och jag har under året fått nya insikter och glatts över mitt dop-beslut. Jag öppnar foldern och (tadaaaaa) möts återigen av en text som är helt fel för mig. Denna gång riktar den sig till alla föräldrar som döpt sitt barn och man får tips och råd. Ska jag skicka vidare till min mamma och pappa tro?

Sorgen och ilskan över det första utskickat väcktes återigen och jag satte mig ner och mailade ett trevligt, utförligt och personligt brev till kyrkan. Inte anklagande. Inte surt eller argt. Utan förstående för att alla kan göra misstag och med förhoppningen att alla även vill lära sig av sina misstag. Skrev och skrev om tills det var tydligt och lagom långt, avslutade med en sommarhälsning.

Nu hoppas jag på ett svar från rätt människor där borta bland info-mailen, men mest är jag lättad över att jag skrev. Kanske hjälper det något annat par att inte känna sig onormala, att slippa känna sig ledsna. Kanske får nästa vuxen som döper sig också ett muffinskort fast med riktigt schyssta vuxentips? Boktips? Moderna radband? Bibelkunskap för nybörjare?

♥ miss mary

Japp

Tog mod till mig igår (vill ju inte vara till besvär, ähem) och mailade till adoptionsorganisationen. Nu har vi ju väääääääntat jättelänge på resebesked, kan vi ha missat nåt?
Efter några timmar kom ett trevligt och lugnande svar. Datasystemet till vårt land har gjorts om vilket medför förseningar. Vi har inte missat nåt. Efter det glädjande beskedet tillät jag mig att sura en stund: kunde de inte meddelat detta om förseningen? Nåväl, semestertider och underbemanning drabbar alla företag...

Min guddotter har verkligen knutit an till mig. Eller så vet hon att jag gör allt för henne. ;-) Skiner upp som en sol när hon ser mig och kommer och vill gosa och bli buren. Tyr sig till mig om inte mamma och pappa är i närheten. Sötfis. Snart 1,5 år, tänk vad tiden går. OM min första ivf hade lyckats hade min knodd varit lika gammal som hon. Nu kommer min lilleman och rusar in på förstaplats - honom drömde jag mig till!

♥ miss mary

Berg- och dalbana

All väntan är olika och väntan på resebesked är olidlig. Fast på ett smygande sätt. Jag som är lite av ett kontrollfreak gillar inte att inte veta när vi ska åka. Vill kunna säga till min arbetsgivare när jag ska vara borta, exakt hur länge mm. Nu har jag pushat mannen till att vi ska göra en plan för ett BCS (best case scenario) och säga detta till alla som frågar. Vi ska vara hemma så här länge och på detta vis. Basta.

Under tiden samlar jag kommentarer. Vet inte varför jag snöar in så på detta och antagligen är det inte bra för den mentala hälsan heller att fokusera på allt dumt folk slänger ut sig. Men, men, jag får se det som en studie i folks dumhet och lära mig av det. För lär mig av det, det gör jag! ;-)

På bussen häromdagen anförtrodde mig en kollega att hon fått cancer. Jag höll tillbaka tårarna och lyssnade. Hörde som i en dokumentär vad jag skulle sagt om jag varit okänslig (åh, en kompis till mig har också cancer) eller tanklös (fast det där botas snabbt nuförtiden). Hörde även det så vanliga tyckandet (tycker att du borde ta ledigt.../tycker att du ser jättefräsch ut ändå) och Lassie-historierna (min faster strålades också på det sjukhuset och hon bla bla). Det var otroligt skönt att veta att jag i alla fall anstränger mig för att bemöta människor så som jag själv vill bli bemött, även om det kanske innebär att andas, tänka efter och reflektera vem det är som är viktig situationen.

Jag har varit orolig för detta med hur jag bemöter andra en längre tid nu. Min man har sagt att jag inte ska oroa mig, mina vänner likaså. Men i och med den ilska, sorg och vanmakt som får mig i sitt grepp när jag inte blir bemött som jag önskar så har jag varit orolig för att jag ska agera lika tanklöst som andra, fast gällande ett annat ämne. Nu känner jag mig lite lugnare. Och kan väl börja oroa mig för om jag ska klara av att göra "rätt" med barnledighet, försäkringskassa, pengar... miss mary needs vacation! :-) And her baby!

♥ miss mary

Delad glädje

Jag är en blödig person. Empatisk och inkännande så till den milda grad att jag ibland vill dra ner visiret (se inlägg om skörstark). Men jag vill inte vara utan mina känslor. Känslor som gör att man å någon annans vägnar kan sitta och spritta en hel dag! Jag tror att många som jag berättat om lilleman för har känt likadant. Det smittar liksom av sig.

Likadant är det med sorg. Då får jag bita mig i läppen för att inte reagera för mycket. Jag blir även väldigt arg å andras vägnar.

Nu när jag skriver detta inser jag att jag vill dämpa vissa bitar av min empati lite. Lilleman ska inte ha en arg mamma i tid och otid. Mina föräldrar var ofta uppe i varv/irriterade över saker och det kändes aldrig bra i magen när de var så. Spelade inte någon roll att de inte var mig de var arga på. Det gjorde mig olustig  till mods. Tänk vad fint med en terapiblogg där insikterna trillar över en! Det tackar jag glädjebeskedet i första stycket för! :-)

♥ miss mary

Jamenvafanihelvete då eller Omstärksam

Åh, superforskare håller föredrag om sin nydanande ivf-forskning. Jag läser på, förundras över hur vissa människor hinner med allt (hon har själv 4 barn, bestiger berg, forskar på flera olika ställen och är banbrytande) och tänker att "wow, jag måste gå och lyssna".

Att få vara på olika ivf-kliniker och bli relativt mjukt tilltalad, varsamt förberedd på varje grepp och få fina broschyrer som lugnar, skiljer sig mot en föreläsning från forskarperspektiv. Det är kallt, avigt och konstaterande. Redan på första powepointbilden finns där ägg. I en bisats förklaras ut de tas ut vaginalt (med något finare ord såklart) och processen slår mig med ett knytnävsslag i magen där jag sitter i en sal med 50 andra. Hon fortsätter att berätta om forskningen som ju är så bra för dem som inte kan "åstadkomma det finaste som finns hemma i sovrummet" och bla bla bla. Ujuj, här börjar jag akut känna att det inte går. Jag ligger utfläkt i operationssalen, jag plockas på ägg, jag tar massa hormoner, jag får tillbaka ägg, jag lider av biverkningar, jag känner symptom och jag blöder. Allt på en gång och jag tar beslutet att resa på mig och gå därifrån.

Min chef (!) följer efter mig, och eftersom jag så snart jag kommit utanför dörren exploderar i gråt, tar han mig lite tafatt på axeln och frågar om jag vill vara själv. Jag snyftar fram frågan: Ville du ha hjälp med något? (serviceminded ut i fingerspetsarna) innan jag smiter iväg.

Nu känner jag mig omskakad, har ont i skallen och allt känns så onödigt och pinsamt. Fick höra (kollega kom till mitt kontor) att flera hoppat av föreläsningen när de fått höra innehållet och inte alls gått dit. Klokare kvinnor än jag. Jag tror ju att jag är så himla stark. Det är jag ju, men jag lovar mig härmed att vara lite mindre stark och mer eftertänksam på detta område. Omstärksam om mig själv.

♥ miss mary

Lästips

Såg det här på Facebook alldeles nyss: http://fridagro.blogspot.se/2013/06/oppet-brev-till-dig-som-vill-bli-gravid.html.
Började nästan grina. Vågade inte dela. Tipsar här istället!

 ♥ miss mary

miss mary surar ur

Vaknar på hyfsat gott humör. Ser mig i spegeln på jobbet och känner mig ful. Och tjock efter kollegans kommentar om graviditeten igår.

Sätter igång och tokjobbar på ett nytt, jättestort och tidskrävande projekt. Blir avbruten för att fixa akuta saker åt min chef. Saker hen borde förvarnat om. Saker som är roliga, men som inte är korrekta, som kan leda till problem samt som tiden inte räcker till för. Jag frågar om ett annat alternativ är ok. Nä, det är det inte. Sen långt möte där chefen lite ironiskt tar på sig skulden för att hen är sen i tanken. En annan kollega skickar mig en länk. Jag kokar över detta. Jag kan också hitta länkar och förminska min arbetsinsats. När det gäller slutprodukten  verkar jag vara den enda som tänkt till angående tillstånd, placering, utseende mm. Jag sitter där som en surkart, på vippen att brista ut i gråt och tänker att jag vill agera. Sura ur och bara resa mig och gå.

Mannen berättade igår om en bekant som adopterat en halvåring. Båda föräldrar hade tagit ledigt och planerat gemensam, lång föräldraledighet (som vi). Barnet ville bara ha den ena, kunde liksom inte ta in båda två. Pappan gick tillbaka till jobbet efter två veckor hemma. Jag fick panik. Där, i vardagsrumssoffan, slog det mig att om det händer och han bara vill vara med mannen så måste jag tillbaka till jobbet. Kankse därför jag mår extra dåligt idag när mitt jobb visar sig från sin allra soligaste sida. Följande planer finns om akutläget uppstår: långresa till Thailand, vara hemma ändå, skidsemester, gömma mig hos syster söderut. För jag tänker INTE GÅ TILLBAKA TILL JOBBET, det går bara inte. Då surar jag ur på riktigt.

 ♥ miss mary

En annan du

"Har ni hört nåt än?" Nä, det har vi inte. Men vi säger till. Jag lovar. ;-)

"När kommer du tillbaka?" Vad sa du? Är det verkligen det viktigaste du har att säga? Den frågan får min chef ställa, inte någon random kollega som på ett sneaky sätt är intresserad av min tjänst. Du borde gratulera mig.

"Barn är ju det naturligaste som finns!" Detta som motpåstående till mitt uttalande om att jag inte vet riktigt hur länge jag ska vara mammaledig. Vi ska utvärdera. Det viktigaste är ju hur lilleman mår. Så vi får se. Jobbet har inte första prio nu.

"Vet du vad det är?" (med en blick på min mage) Ja, det är en pojke. Han är rätt stor faktiskt. (Och jag är inte tjock, men har lite tjejmage som jag i hela livet fått kommentarer om.)

"Livet stannar inte för att du får barn." Va? Är det sant? Varför har ingen sagt nåt???

"Vet du,vi som är gravida och föder barn är också lika oroliga. Det är inte bara för att du ska adoptera." Suck.

"Är du intresserad av kläder eller leksaker?" Hurra, både och! Tack!

"Är det ok med en röd overall?" Jaaaaaaa!

"Jag får rysningar när jag tänker på att ni ska få bli föräldrar!" Härligt!

"Nu måste jag nog börja gråta för det är så härligt...." Snyft, jag med.


Kommentarer där jag säkert glömt en del fina och positiva, men (tyvärr) kommer ihåg de som gjorde mig ledsen. De positiva och glad sugs liksom in i systemet på en gång och går upp i allmänt välbefinnande. De negativa sugs in, men studsar runt, taggiga och hårda. Därför stannar de lite längre också.


Jag snubblade in på en fantastisk blogg häromdagen. Därifrån kommer också rubriken "en annan du".

♥ miss mary