Alltsomoftast glömmer jag i min vånda bort det viktigaste: att andas. Idag när molnet lyft litet så kom jag på det! Letade upp en mindfulness-video på Youtube och satte mig mitt i lillemans lego. Han är supernervös inför förskolan, att vara ensam med mig hemma, att rutinerna ändrats osv och jag har ett litet plåster. Max 1 meter, annars blir det jobbigt. Han sitter alltså kloss intill och jag trycker igång videon.
Videon börjar bra, jag andas och tårarna rinner (alltid vid yoga och meditation). Ett stycke in i videon inser jag att det här var lite annorlunda... Jag färdas i ljus mot Sirius, får en aura, möter ljusvarelser, möter mig själv och får råd. Att inte döma är ju det jag tränar på så jag fortsätter hela meditationen. Fascinerande och rogivande. Känns inte som om jag har råd att vara skeptisk när det känns som hela ens existens hänger på att en får lite lugn. Får se vad det blir nästa gång...
Lilleman och jag pratar om tårarna och sen är det hans tur att leka med paddan och jag får sitta bredvid och vara tyst. Så gärna så.
Och ja, starka smärtstillande hjälper mot förlamande huvudvärk och bara det gör ju varandet lite lättare.
♥ mother mary
onsdag 29 juli 2015
lördag 25 juli 2015
Jamen det var då fasen också
Hmm, har jag sagt så? Lilleman upprepar. Oj, mother mary får nog ta sig lite i akt. Projekt "lugna ner mother mary" får startas. När han dessutom spelar upp ett av de senaste utbrotten med sig som Kanin så hör jag att det inte heller låter så bra. Jäkla skit. Fast det får jag ju inte säga. Just det.
Bråken med lilleman suger musten ur mig. Hemma går det ok. (nåja) Borta är det tuffare. Jag måste hantera mitt tonårstrotsiga jag som poppar upp när mina föräldrar behandlar mig som en tioåring. Jag måste hantera mitt vuxna jag i samma situation. Jag måste hantera lilleman och till viss del även maken. Jag brusar upp vid en middag med svärisar på besök och finner mig stå skrikande i köket med dem. Jag har aldrig betett mig så här. Mina föräldrar sopar det under mattan. Svärisarna måste få prata ut med maken som medlare. Jag vill bara gå.
Jag tycker hela tiden att jag inser att jag måste ta det lugnare, men så skriker lilleman och sopar till maken och så är det i full gång. Mother mary måste rycka ut och fixa. Nu är jag så förbannad på dem båda (mest maken förstås) att jag lät helt okaraktäristiskt lät bli att engagera mig i bekantas felsägningar och fördomar på förmiddagsfikat. Jag orkar inte.
Jag som senast i morse kände att - nu har jag fattat - en dag i taget - jag fixar det här! Varje strid lämnar mig som en blöt fläck. Jag kan inte ens uttrycka riktigt varför. När maken lyfte iväg lilleman utom räckhåll på (i mitt tycke) ett lite hårt sätt vill jag i min tur knuffa undan maken. Han ska ju vara den vuxna! Varför ska alltid jag vara den vuxna? (säger hon som själv står och gormar) Varför måste jag alltid alltid alltid finnas inom hörhåll, räckhåll, hjälphåll, stödhåll och allmänt räddningshåll? Alltid med alla sinnen på helspänn? Inte bara för en normal lilleman-dag, utan också för att jag ska behöva rycka ut och rädda situationen vid vid eventuella meningsskiljaktligheter när han är med maken, mor- eller farföräldrar*.
♥ mother mary
* Och nej, det hjälper inte att ignorera, att gå därifrån eller nåt annat tjusigt tips, inget hjälper ju utom försöka hålla sig lugn, att ligga 20 steg före och en fantasi och inlevelse som det tydligen inte är helt lätt att ha om man inte är jag. Jävla skittrauma, jävla skitsjukdom, jävla skitpolitik i lillemans födelseland, jävla ... ähem. Rackarns då, menar jag ju.
PS Alla är sams nu kl 19.43. Det är bra. DS
Bråken med lilleman suger musten ur mig. Hemma går det ok. (nåja) Borta är det tuffare. Jag måste hantera mitt tonårstrotsiga jag som poppar upp när mina föräldrar behandlar mig som en tioåring. Jag måste hantera mitt vuxna jag i samma situation. Jag måste hantera lilleman och till viss del även maken. Jag brusar upp vid en middag med svärisar på besök och finner mig stå skrikande i köket med dem. Jag har aldrig betett mig så här. Mina föräldrar sopar det under mattan. Svärisarna måste få prata ut med maken som medlare. Jag vill bara gå.
Jag tycker hela tiden att jag inser att jag måste ta det lugnare, men så skriker lilleman och sopar till maken och så är det i full gång. Mother mary måste rycka ut och fixa. Nu är jag så förbannad på dem båda (mest maken förstås) att jag lät helt okaraktäristiskt lät bli att engagera mig i bekantas felsägningar och fördomar på förmiddagsfikat. Jag orkar inte.
Jag som senast i morse kände att - nu har jag fattat - en dag i taget - jag fixar det här! Varje strid lämnar mig som en blöt fläck. Jag kan inte ens uttrycka riktigt varför. När maken lyfte iväg lilleman utom räckhåll på (i mitt tycke) ett lite hårt sätt vill jag i min tur knuffa undan maken. Han ska ju vara den vuxna! Varför ska alltid jag vara den vuxna? (säger hon som själv står och gormar) Varför måste jag alltid alltid alltid finnas inom hörhåll, räckhåll, hjälphåll, stödhåll och allmänt räddningshåll? Alltid med alla sinnen på helspänn? Inte bara för en normal lilleman-dag, utan också för att jag ska behöva rycka ut och rädda situationen vid vid eventuella meningsskiljaktligheter när han är med maken, mor- eller farföräldrar*.
♥ mother mary
* Och nej, det hjälper inte att ignorera, att gå därifrån eller nåt annat tjusigt tips, inget hjälper ju utom försöka hålla sig lugn, att ligga 20 steg före och en fantasi och inlevelse som det tydligen inte är helt lätt att ha om man inte är jag. Jävla skittrauma, jävla skitsjukdom, jävla skitpolitik i lillemans födelseland, jävla ... ähem. Rackarns då, menar jag ju.
PS Alla är sams nu kl 19.43. Det är bra. DS
måndag 6 juli 2015
Att komma i tid
"Nu måste vi skynda oss på toa, om fem minuter blir det middag!" Jag jäktar på lilleman som tydligen uppfattat att han skulle få kolla en grej på paddan innan de 50 metrarna till mormors och morfars stuga. För att minska striderna så säger jag ok till en Youtube-diggilo, men sen måste vi skynda oss. Hojtar inåt stugan till maken som inte svarar. Han skulle ju fixa sås! Men han har somnat... Fasiken, väcker maken, stressar ut lilleman i hallen. Det ska rotas i kylskåp (maken) och packas gosedjur (lilleman). Sen ska skorna spännas på särskilt sätt (börjar de bli för små?) och jag hojtar på dem att nu måste vi iväg, mormor blir ledsen annars. Maken muttrar, lilleman skuttar iväg.
Dörren öppnas och vi anländer 6 minuter för sent. "Ni är sena!" väser min mamma. "Eh, ja, vi var på toa." "Maten var klar PRECIS i tid" kontrar mormor och jag får andas djupt. Lilleman måste på toa igen och vi går dit och lämnar maken att smöra för sina svärföräldrar. När vi är klara på toa (jag hela tiden väsande åt lilleman att sluta pilla på papiliotter mm) går vi ut och tar skyndsamt mat. Lite stel stämning.
Det är gott och lilleman äter till allas förvåning massor. Mamma tar åter upp att vi var sena. Fast lilleman behövde gå på toa invänder jag fast jag vet att vi kunde varit i tid om bara jag tagit mer ansvar för det. "Då får man planera bättre!" kontrar min mamma och maken har äntligen fått nog. "Vår son bajsar tyvärr inte på beställning."
Släkten är helt enkelt bäst. Mysigt var ordet. Mamma vägrade sen gå med på kvällspromenad, hon skulle gå en egen. Ok. Pappa muttrar i köket att hon är lite sur just nu. På promenaden frågar jag mer. "Äh", säger han, "hon är lite rastlös och så är det för varmt väder."
Livet är ett lidande, är det vad buddhismen sa? Känns ju ibland inte så konstigt att jag ibland känner mig som ett ufo. Har jag vuxit upp i det här?
♥ mother mary
Dörren öppnas och vi anländer 6 minuter för sent. "Ni är sena!" väser min mamma. "Eh, ja, vi var på toa." "Maten var klar PRECIS i tid" kontrar mormor och jag får andas djupt. Lilleman måste på toa igen och vi går dit och lämnar maken att smöra för sina svärföräldrar. När vi är klara på toa (jag hela tiden väsande åt lilleman att sluta pilla på papiliotter mm) går vi ut och tar skyndsamt mat. Lite stel stämning.
Det är gott och lilleman äter till allas förvåning massor. Mamma tar åter upp att vi var sena. Fast lilleman behövde gå på toa invänder jag fast jag vet att vi kunde varit i tid om bara jag tagit mer ansvar för det. "Då får man planera bättre!" kontrar min mamma och maken har äntligen fått nog. "Vår son bajsar tyvärr inte på beställning."
Släkten är helt enkelt bäst. Mysigt var ordet. Mamma vägrade sen gå med på kvällspromenad, hon skulle gå en egen. Ok. Pappa muttrar i köket att hon är lite sur just nu. På promenaden frågar jag mer. "Äh", säger han, "hon är lite rastlös och så är det för varmt väder."
Livet är ett lidande, är det vad buddhismen sa? Känns ju ibland inte så konstigt att jag ibland känner mig som ett ufo. Har jag vuxit upp i det här?
♥ mother mary
torsdag 2 juli 2015
Bara bråk
Jag vet inte vad jag ska göra. Allt blir en strid. Varenda liten sak. Välja mina strider? Jag har sagt att han inte får ha strumpbyxor på stranden, men backat på precis allt annat och ändå så fortsätter det.
Om två dagar har det lugnat sig som det brukar, men just nu har jag slut på idéer på hur jag ska få det lite trevligare. Skitsommar.
♥ mother mary
Edit: en natt senare. Gråt och gnissel och en mirakulös vändning efter pannkakor till frukost. Nu spelar han spel med maken och jag sitter i köket och andas och lyssnar på min lilla familj. Kanske blir en bra sommar ändå?
Om två dagar har det lugnat sig som det brukar, men just nu har jag slut på idéer på hur jag ska få det lite trevligare. Skitsommar.
♥ mother mary
Edit: en natt senare. Gråt och gnissel och en mirakulös vändning efter pannkakor till frukost. Nu spelar han spel med maken och jag sitter i köket och andas och lyssnar på min lilla familj. Kanske blir en bra sommar ändå?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)