Hur var helgen?

Jo, så där. Helt ok.

För en gångs skull parade jag inte det jag ska med ett stort smile, jag vill ju vanligtvis inte göra folk obekväma, le kvinna! Nä, nu var jag lite neutral. Tänkte jag skulle testa. Testa att inte släta över allt, att inte lägga energi på att smila upp mig. Det blev skrattretande. Personen som frågade började skruva på sig och gick väldigt fort. Så himla konstigt. Jag satt lite paff och tänkte.

På jobbet ska man kanske inte dela allt det svåra. Det gör jag inte heller. Men man måste väl för fanken inte må jättetoppenbra hela tiden?

Nästa kollega. Skam den som ger sig. Jag testade nytt upplägg. Jo, helgen var bra. Men vi har en familjemedlem som inte tål rutinändringar så bra så det var lite jobbigt. Men annars så var det ok. Hon gick inte. Hon pratade vidare. Hon hade varit på tre fester i fredags, en i lördags och druckit vin igår. Och här stod hon lite rufsig och satte sig in i sin ca 20 år äldre kollegas separationsångest-helg. jag blev varm i hjärtat.

Lilleman är fantastisk. Jag försöker leva i nuet. Han vet att jag är borta en kväll i veckan och den våndas han över. Med allt jag läst om trauma så kan man nöta bort det onda och ersätta det med gott. Vi fortsätter nöta. Mamma kommer tillbaka. Varje gång. Ipaden har en film (starring mother mary och badleksakerna) som han kan kika på. Det är mycket man övervinner för att vara den bästa mamman för sitt barn. Jag drar gränsen vid att skypa från yogan.... (här vill jag infoga en "skratta så jag gråter-emoji")

♥ mother mary

Barndom

Jag kommer framåt. Med stormsteg skulle jag kunna säga. Remisser skickas, förfrågningar görs. Allt är väl utrett och klart om ett år. Om jag ens får bli utredd. Jag tillhör ju tydligen de högfungerandes skara, de som kommer i vettiga kläder (terapeutens ord), har jobb, boende och ok ekonomi och trots det ett enormt högt lidande (terapeutens ord igen).

I ett försök att nysta lite mer i min barndom har jag närmat mig mina föräldrar med frågor. På darriga ben. Svaren är fantastiska i sin enkelhet och nästan helt utan analys. "Kanske skulle vi pratat lite mer om känslor? Kanske fick du medla lite mycket i bråk? Kanske du borde åka på retreat? Med säkerhet valde du fel utbildning och är nu olycklig på ditt jobb. Vi stöttar dig och älskar dig." Jag läser med förvåning deras brev. Mammas text normal, pappas text kursiv. Så att jag kan hålla isär vad de svarar. Ja, för det skulle verkligen varit otroligt svårt annars. (ironi)

En vän får också några frågor. Och jag är tacksam över att hon tar sig tid att svara och minnas. En del hade jag glömt, på riktigt förträngt. Det bubblar ur mig i terapin tillsammans med allt från mina föräldrar plus massa annat som jag absolut inte hade tänkt berätta. På inga villkor. Terapeuten ser lite matt ut. Oj, det var mycket nytt. Förlåt säger jag.

♥ mother mary

Att vara lik

Nu börjar det.

Lilleman: Vet ni (till mig och maken), E på förskolan, han är lik sin familj!
mother mary: Jaha, hur tänker du då? Menar du på kläder eller färg på huden kanske?
L: Ja och i ansiktet. De ser ut som varandra.
mm: Det är för att E kommit ur sin mammas mage. Du är nog lik din födelsemamma… jag tror att ni kanske har samma hårfärg och samma fina mörka ögon.
L: Men… jag vet!
mm: Vad då?
L: Jag kan klä ut mig så jag blir lik er.
(mother mary gråter inombords.)
mm: Det är en bra idé, men det kan vara svårt att bli lik på samma sätt som E är lik sina föräldrar. Vi i vår familj är ju lika fast på andra sätt.
L: Vad har du för ögonfärg pappa?
(de tittar och jämför, Lilleman lämnar bordet, vi tittar oroligt på varandra, han återkommer)

L: Men sen då? Hur är vi lika?
mm+make: Ja, vi skrattar ju åt samma saker. Tycker om likadana saker. Klär oss ibland i likadana saker, vi blir liksom lite lika för vi hör ihop som familj...

I morse hade jag radat upp lillemans badleksaker i badrummet och ordnat dem efter färg. Rosa flodhästen stod med rosa Nezerilflaskan, gröna penntrollet hängde med gröna nagelborsten och gröna krabban och gröna badankan osv.
Vad gör de? undrar Lilleman.
mm: De har varit uppe hela natten och pratat om det vi pratade om igår kväll. Det där om hur man kan höra ihop och vara familj fast man inte liknar varandra.
Lilleman funderar och vi pratar vilka som skulle kunna vara vi och vi känner oss nog rätt nöjda allihopa.
Efter en lång stund pekar han på den bruna badankan och den gröna badankan och säger: De är lika fast ändå inte.

mother mary gråter inombords igen. Han är en liten tänkare, precis som jag. Jag önskar att hans födelseföräldrar kunde ta del av glädjen han ger oss. Jag önskar att världen vore en plats utan krig och brott, där adoption inte skulle behövas (eller i alla fall gå lagligt till och skötas på barnets villkor), där sjukvård var gratis och där vi alla skulle acceptera varandra. (Vi kan väl backa till Adam och Eva och göra om och göra rätt, va?!))

♥ mother mary