High-five

Nu har vi just eftermiddagsfikat och jag fick en tillsägelse av mannen att ta tag i saker och inte "gnälla". Vad gnäller jag över? Att jag saknar mina vänner. Jag vet, helt ego. Men jag vill ju träffa dem med lilleman, umgås, hänga och prata. Det går inte än. Mannen påpekade dock att lilleman inte dött av att han åkt och handlat några gånger så jag kunde gott ta och ringa en vän och ta en promenad. Hmm, såklart han har rätt. Jag kravlade mig upp till kontoret och satte mig vid datorn. Det var länge sen jag skrev på ett riktigt tangentbord. Nu kom lilleman upp och sitter i mitt knä... vi kikade på några foton, upprepade vad alla heter och vipps är han på väg på nya äventyr med pappa i vardagsrummet.

Varför ringer jag inte min nära vän som bor relativt inom avstånd? Hon som i all välmening sa att jag också självklart skulle vilja sälja min unge på blocket ibland? Jo, för att jag ju tog strid för detta, att det skulle jag minsann inte alls. Och nu är jag så trött, så trött att om jag ringer henne så börjar jag gråta. (får svälja nu) För några dagar sen trodde jag på fullt allvar att jag fått en förlossningsdepression. Alla år av längtan, sorg, kamp och kontroll. Och nu så sitter jag är med en familj. Allt jag någonsin önskat. Jag grät och undrade vad livet hade för mening. Det var mörkt och skamligt och jag bet ihop. Berättade för maken. Kämpade på.

Nu har det gått några dagar och vi börjar få rutin. Lilleman är ljuvlig och ibland jobbig. Som alla treåringar antar jag. Han kämpar som bara den för att lära sig, för att förstå, äter, leker och blir så himla glad för saker vi tar för givna, t ex en banan, gummistövlar, att få hålla i en glasljusstake, äta en bulle i parken och gunga. Mannen och jag somnar inte längre vid nattning utan kravlar oss upp till tv-soffan. Tassar in och kollar ibland så han andas (jag) och röjer undan leksaker så att han inte ska bli överstimulerad (maken). Vi är ett sjukt bra team!

Jag kämpar. Lär mig saker varje dag och växer som människa (aningens klyschigt). När det kändes som jobbigast så tänkte jag att inte kan det väl vara så att jag ska gå under i detta? Nu, när min dröm är uppfylld? När jag läser det jag skrivit undrar jag om mina känslor verkligen var så starka på så kort tid. Ja, det var de. Det har varit fullkomligt omvälvande år och framförallt månader och veckor här på slutet. Inte konstigt att en skörstark mary blir helt tagen. Jag ger mig cred för att jag trots det är full av glädje i stunden med lilleman, har kraft och jäklar anamma och om någon ens andas nåt om min unge så reser jag ragg och försvarar honom. Det är en cool känsla, att få försvara min son! (Har han lite dålig balans? NEJ, det har han inte, men där han kommer ifrån har de shorts och sandaler och inte tre lager underställ, galonbyxor och stövlar. Ähem.)

Maken och jag high-fivade vid fikat att det idag var andra dagen utan ett mega-utbrott med små knytnävar inblandade. Skulle inte gjort det. Men vissa saker får man helt enkelt inte göra. Han är smart och förstår, men det innebär ju inte att han inte blir arg såklart. Jättearg.

♥ miss mother mary

Somnade

När vi igår nattade lilleman runt halv nio måste jag ha somnat. Hoppsan! Vaknade klockan fem, tog en dusch, virkade lite, vaknade till och nu så äntligen sitter jag med paddan!

De första dagarna i landet var himmel och helvete. Vi var så nervösa. Vi såg fantastiska saker. Vi mötte underbara människor. Alla, både de inhemska och de andra familjerna på resan, var supertrevliga. Man har liksom ett gemensamt mål... Som den värsta sorterns charterturist vallas man runt, hotellfrukostar, sevärdheter, planerade middagar. Skönt. Efter några dagar bör det av till den delen av landet där lilleman finns.

Vi stiger av planet rätt in i ett blöt handduk som legat i en varm bastu. Oj. Vad. Varmt. :-) Även här bra hotell, stora bufféer, trevlig guide. Utmanar oss själva genom att ta en cykeltur i 16-miljonersstaden och 36 grader med en luftfuktighet som närmar sig 100.

Dagen vi ska få lilleman. Vi åker till en oansenlig byggnad med skräpig hiss och kommer in i ett stort rum med massa folk. Barn. Föräldrar. Väntande. Skrik, gråt, skratt. Vi blir tillsagda att sitta. Guiden går iväg. Plötsligt ser jag en kvinna med ett barn komma mot oss, stanna och prata med barnet. Jag hojtar: det är vår! till maken och vi bara tittar. Det är nannyn som på eget bevåg smugit sig ut med lilleman. Wow.

När det riktiga överlämnandet ska ske är det jobbigt. Sjukt jobbigt. Ledsen och rädd liten kille. Chockade men lugna föräldrar. Otroligt traumatiskt. Till slut sitter maken med lilleman i famnen och jag frågar föreståndaren saker om barnhemmet. Lilleman gråter efter nanny, men pekar ut mamma och pappa i den lilla bok vi skickat och som han fått. Vi ger dricka, försöker distrahera och hålla samman. Tar med oss en liten trasa till pojke därifrån.

På hotellet piggnar han till. Får riskaka. Leker med saker han hittar. Springer runt. Maken och jag bara tittar på varandra. Hur gick det här till? Några dagar följer där vi börjar lära känna varandra. Guiden är till stor hjälp. Vår kille är 2 år och 9 månader och väldigt verbal och framåt. Vi lär oss massa på språket, vi börjar förstå varandra. Hans käraste ägodel blir tandborsten. Sen en plastburk och som god trea kommer keps och gympaskor.

Nattningarna är jobbiga innan vi får förklaring av guiden. De får flaska och en leksak i sin säng, sen leker de tills de somnar. Aha. Vi sjunger ändå. Men håller inte i, det får vi inte. Efter några dagar vill han inte ha välling längre. Gissar på att all den goda hotellmaten konkurrerat ut lite. Men flaskan, den vill man leka med. Ofta och länge.

Oroligt att packa väskor. Katastrof när bellboy hämtar dem. Går lite bättre gången efter på hotellet i huvudstaden. Det finns så mycket att berätta och jag var så frustrerar över att jag inte kom åt min blogg där i landet. Han ger ögonkontakt, fattar turtagning, lär sig saker varje dag, älskar banan, blir tokledsen (och då menar jag tokledsen!) om han blir upprörd över något, förvägras något eller om det skett en orättvisa. Det har blivit lite bättre, och nu ser vi signalerna vääääääldigt tydligt. Han stelnar till, spottar ut det som finns i munnen, släpper det han har i händerna och (om vi är sena) sopar han rent. Väldigt jobbigt för oss alla tre, och vi duckar för slagen. Andas, pratar lugnt, förklarar och håller.

Lilleman är en supersöt kille. Älskar att sjunga och dansa. Kan "sjunga" med i Blinka lilla stjärna, Bä bä vita lamm, Prästens lilla kråka och Trollmor. Skrattar pärlande. Vill leka ute. Pratar, pratar, pratar. Har gungat, åkt rutschkana och lekt i sandlåda. Älskar banan, kiwi och ris.  Hojtar " mamma" så miss mary blir tårögd. Ger pussar. Följer efter pappan som en liten hund. Är frågvis. Vill veta vad allt är. Älskar sin Pippi-docka. Börjar nog vakna snart.

Hur gick det till? Är jag mamma nu? Är det verkligen sant?

♥ miss mary

Hemma igen

Åååååååå så härligt! Äntligen hemma igen! Återkommer med rapport. <3

 ♥ miss mary

Sänkt

Klockan är nu halv två på natten och jag tassar upp på toa. I mörker. Famlar efter toapappret och hittar det inte. Hittar inte ens toapappershållaren. Tänder lyset. Ser hållare plus papper ca en halvmeter längre ner än vanligt på väggen. Sänkt. Av mannen som mumlar "måste ju passa lilleman ju". Vilken man jag har! (Och snygg är han också, fasiken vad miss mary är lucky. Och little mr mary för den delen.)

♥ miss mary

Gnäll

Att adoptera är inte samma sak som att föda barn. Får jag höra det en gång till så ....

Hatar att packa och står hör mitt uppe i värsta tvångspackningen. Det som maler i skallen är: proper, snygg, varmt så in i h-e, representativ, proper, snygg, ösregn. Baddräkt. Check. Paraply. Check. Blusar, trosor, skor, tusen saker till lilleman (JAG VILL HA MITT BARN, varför måste jag göra en ångestresa?) Check. PMS. Check.

Söker inte medlidande. Får ingen sömn. Vill åka nu. Min man är vääääääldigt tålmodig. (Kär. Check.)

♥ miss mary