Antal

Jag är inte den som räknat antalet graviditeter/befruktningar/ivf/utomkved eller missfall och funderar på vad som kunde blivit av just dem. Det blev inget och det gick så otroligt kort tid att det inte kom längre än till att fantisera om namn, födelsemånad och allmänt mammiga saker. Att tänka att det för så och så många månader sen skulle blivit si och så har det inte blivit.

Ikväll fick jag reda på att en vän firar en födelsedag i morgon. På inget sätt alls kommer jag ens i närheten av den smärta som hon känner. Ett fullgånget barn. Efter flera levande barn efteråt och väldigt många år är sorgen närvarande varje dag. Gripbar för oss i omgivningen. Inte dold. Foto står framme. Hen inkluderas i familjen, var ju färdig att börja sitt liv.

Maken och jag talade om detta en stund. Jag skulle kunna brista ut i gråt bara av att tänka på det. Inte så mycket innan mitt barnaskaffande började. Det är mycket värre nu. Tar jag hennes sorg som en ursäkt för att böla över mina förluster? Jo, det gör jag väl. Vi räknade graviditeter, maken och jag. Jag har effektivt förträngt antalet och vi grunnade tillsammans. Blä. Vi kom fram till att hur jobbiga våra förluster än varit så kan vi någonstans i det vara oändligt tacksamma för att det inte gick så långt att vi nu skulle ha årsdagar av förlust att fira.

Till alla er som firar årsdagar vill jag skicka en stor kram.

♥ mother mary

Ångest

Hej, jag heter mother mary och jag har ångest. Det är dags att erkänna det nu. Det är tydligen en sjukdom och eftersom jag hade ångest långt innan jag visste vad det var (ont i magen är det, hojtade miss mary till psykologen som ville skriva ut ångestdämpande, jag har ingen ångest, jag är INTE psykiskt sjuk) och det faktiskt inte upphört ännu, så gör jag en AA-grej. Med åren kan jag garva åt den envisa bruden som session efter session hävdade att hon minsann inte hade ångest. Depression, ja, det hade jag minsann läst om och jag visste (haha!) ju att jag inte var normal så allt det där köpte jag. Men ångest? Nä du.

Nu är jag ändå så gammal att jag vet att det går över. De där attackerna som dyker upp vid pms, överbelastning, stress och oro. Men när man väl står mitt i det och försöker andas, försöker att komma ihåg alla knep och tankar och sätt man lärt sig, då är man inte så kaxig. Då blir man (ok då, jag) mest panikslagen, vill ta enklaste vägen ut och förbannar psyket som inte ställer upp.

Att vara snäll mot sig själv och inte så kritisk är lättare sagt än gjort när ångesten är nära eller pågår. Då går det inte att tysta den elaka sidan av mig själv. Bra är väl antagligen att jag ser det tydligt, att jag står ut, att jag faktiskt vet att det går över (även om det under själva attacken inte känns så) och att det under åren som gått blivit så mycket mer sällsynt.

Det som triggar det nu är ju självklart pms, att jag ska börja jobba igen om en vecka och att jag är orolig för hur det ska gå. Lillemans SN-hantering har haltat lite och funkar inte alls med maken. Vi har en akuttid nästa vecka, men maken är allt annat än lugn över detta och jag är inte heller helt lugn. Nä, just det.

Det är antagligen heeeeeelt normalt att det ska kännas jobbigt att gå tillbaka till jobbet. Visst är det? Vad ska jag ha med till kontoret för att inte gå sönder och grina hela dagarna? Hur ofta får man ringa hem utan att vara en galen morsa? Om det känns så här för mig, hur känns det inte då för lilleman? Lugnande kommentarer emottages tacksamt.

♥ mother mary