Ända sen lilleman var yttepytte har han varit bäbis med oss i perioder. Suveränt, sa terapeuten. Vi kunde bara hålla med när han först ålade, sen krälade och kröp osv. Sen var det en period när han var i min mage. Då knölade vi in honom under min tröja och myste. Han är alltid välkommen in i famnen på ett sätt som barn i hans ålder kanske inte är. Vi bär, gosar och myser så otroligt mycket. Sluta bära säger sjukgymnasten strängt till mig. Men du är ju stor, säger omgivningen till honom. Vi fortsätter som vi tycker är bäst! ;-)
I perioder är sorgen över föräldrarna stor. Vi följer honom - vill han prata så gör vi det. Säger han att han inte vill det så gör vi inte det. Det är stora känslor för en liten kille.
Igår muttrade han ledset och argt att han minsann också ville vara född i Sverige. Jaha, tyckte jag, varför det då? Han ville ha legat i min mage och det var minsann orättvist att "alla andra" hade haft en mamma hela tiden! Samtalet kom när vi befann oss i trappan innan maten. Bara att sätta sig mitt i trappan, skopa upp lilleman i famnen och prata. Jag hade sovit borta en natt. Då bubblar det upp massa saker och jag är tacksam över att jag är bra på att bemöta dem.
Orken med bloggen är inte stor under sjukskrivningen. Det är ok. Jag hör inte av mig till människor jag skulle vilja höra av mig till. Det är också ok. Jag finns här för mitt barn. Det är som det ska vara.
♥ mother mary
