Nu är det inte många dagar kvar tills allt ställs på ända. Huset i kaos, känslorna i uppror hos både mig och maken. Jag kan gå till reflexologen, han kan krama mig. Båda är nöjda, men lite rufsiga i kanten. Jag landade precis från en hysterisk kväll framför datorn med mailande i högt tempo med andra som ska åka till vårt land. Betalade resan och kände mig helt matt. Nollade ett sparkonto vilket genast fick mig att bli lite mindre kaxig vad gäller vår stabila ekonomi. Hatar när jag inte har koll. Några dagar kvar där jag kan sortera vidare bland alla papper. Att det ska vara så himla mycket. (detta stycke känns som om det är skrivet i ett enda andetag)
Mannen försvann någonstans i min hysteri. Kom just på det och kilade och pussade på honom. Han sov. Borde jag också göra. ;-) Men under tiden som föregick stycke ett tröck jag i mig två nävar m&m så nu är miss mary on a sugar high.
Har gett mig själv ett förbud: jag får inte läsa massa amerikanska adoptionsbloggar. Dels så är det för många (skenheliga och helt osvenska) bibelcitat överallt, dels känner jag hur en sur boll växer i magen av hur det går till over there. Jag missunnar dem inte att adoptera tre ungar i stöten så att de nu är åtta personer i familjen, jag blir bara så bekymrad över barnens hälsa. Oftast är det inte syskon, utan helt främmande små som skyfflas ihop. Efter endast några månader uttrycker många förvåning över problemen de har i skolan eller förskolan. Really?
Mitt läseförbud gäller alla dessa* för jag vill inte känna mig bitter (över att de som redan har så många barn får massa flera), sur (för att jag inte har en sån liten familjeklan), missunsam (vem är jag att döma?) och framförallt avundsjuk (hade jag börjat "skaffa" barn när min första kille ville vid 25 års ålder hade jag kanske haft fler. Eller inte.). Nej. Nope. Nein. Nix. Känslor bearbetade och lagda åt sidan. Beslut taget om att inte vältra mig i dessa bloggar.
Fortfarande hög på socker är jag nöjd. Och glad åt min enda lille söte lilleman! Fast jag kan fortfarande inte riktigt förstå att jag ska få bli en mamma. (Återkommer när det sjunkit in. Och lovar att sluta med paranteser, de är ju sjukt jobbiga.)
♥ miss mary
* Förutom en speciell blogg som jag hittade, den bara måste jag fortsätta läsa, för trots den kyrkliga framtoningen så har mamma-bloggaren en galen humor och en fantastisk kämpaglöd för sina barn. Eftersom jag häromnatten tog mig igenom deras liv i superfart och nu "känner" dem vill jag veta hur det går för alla i familjen. Deras barn är så fina!
måndag 26 augusti 2013
fredag 23 augusti 2013
Väntrum, en roman om ofrivillig barnlöshet
Det finns tre sorters typer som borde läsa den här boken har jag kommit fram till (efter ytterligare några klantiga kommentarer).
Typ ett är såna som jag. Ofrivilligt barnlösa som blir lite lagom paffa när livet ber dem vända även andra kinden till. Såna som kämpar med ivf. Brottas med alla tankar kring barnlösheten och som inte kan formulera, ens för sig själva, vad som händer och hur det känns. Såna som behöver igenkänning, bekräftelse och förståelse för att förstå att de inte är ensamma i sin sorg och förtvivlan.
Typ två är såna som mina föräldrar eller släkt eller nära vänner. De som så gärna vill förstå, men som man inte orkar blotta sig för av rädsla att de ska rygga tillbaka över den hudlösa sorgen i min röst. De som kan läsa boken, nicka och sedan inte prata så mycket mer om det än att de nu förstår. Är det så för dig? Ja! Åh...
Typ tre är de klantiga och tanklösa som alltid poppar upp i ens närhet. De som kan vara underbara kollegor, släktingar eller bara bekanta, men som kläcker ur sig saker som sårar så att det känns som ett slag i magen.
Typ tre kan det vara svårt att få att läsa Cecilia Ekhems bok. De andra kan man ge den till. Och tvinga dem att läsa genom att säga att man gärna vill veta vad de tycker. Eller att de då får veta hur man känner.
Min illustratörsådra vaknar, likaså min administrativa längtan efter att förpacka saker på lättförståeliga sätt. Skulle vilja göra en pixie-bok som ett litet kondensat av Väntrum. I den skulle även några hoppdroppar och tröstande dikter få plats.
Ni som inte läst boken och som kämpar, läs den. (Inlägget är inte sponsrat. Kommer flera boktips snart.)
♥ miss mary
Här kan du läsa mer om boken: http://ekhemmanet.se/vantrum.html
Typ ett är såna som jag. Ofrivilligt barnlösa som blir lite lagom paffa när livet ber dem vända även andra kinden till. Såna som kämpar med ivf. Brottas med alla tankar kring barnlösheten och som inte kan formulera, ens för sig själva, vad som händer och hur det känns. Såna som behöver igenkänning, bekräftelse och förståelse för att förstå att de inte är ensamma i sin sorg och förtvivlan.
Typ två är såna som mina föräldrar eller släkt eller nära vänner. De som så gärna vill förstå, men som man inte orkar blotta sig för av rädsla att de ska rygga tillbaka över den hudlösa sorgen i min röst. De som kan läsa boken, nicka och sedan inte prata så mycket mer om det än att de nu förstår. Är det så för dig? Ja! Åh...
Typ tre är de klantiga och tanklösa som alltid poppar upp i ens närhet. De som kan vara underbara kollegor, släktingar eller bara bekanta, men som kläcker ur sig saker som sårar så att det känns som ett slag i magen.
Typ tre kan det vara svårt att få att läsa Cecilia Ekhems bok. De andra kan man ge den till. Och tvinga dem att läsa genom att säga att man gärna vill veta vad de tycker. Eller att de då får veta hur man känner.
Min illustratörsådra vaknar, likaså min administrativa längtan efter att förpacka saker på lättförståeliga sätt. Skulle vilja göra en pixie-bok som ett litet kondensat av Väntrum. I den skulle även några hoppdroppar och tröstande dikter få plats.
Ni som inte läst boken och som kämpar, läs den. (Inlägget är inte sponsrat. Kommer flera boktips snart.)
♥ miss mary
Här kan du läsa mer om boken: http://ekhemmanet.se/vantrum.html
tisdag 20 augusti 2013
Möte
Idag är det 20 dagar tills vi ska möta den lilla person som sedan ska vara vår så länge vi lever. Det känns helt ofattbart. Det hjälper att se bilder på vissa facebook-flöden där adoptivföräldrar fotar sina barn i varierande ålder och konstellationer, med varandra, ensamma eller i proper familjebild. Snart så får jag också fota lilleman med oss!
Igår mötte jag en bloggvän IRL. Så fantastiskt roligt, givande, spännande och alldeles, alldeles... underbart! :-) Jag var helt slut när jag kom hem. Skörstark är ordet. Min man visste hur mycket jag sett fram emot mötet och undrade vid kvällsmackan hur det var fatt, varpå jag började gråta över min ostsmörgås. Tyst och stark kram på det och sen "Var det härligt att få prata med någon som verkligen vet hur det är?" Min man han är klok han! Och Cecilia, hon är finfin!
♥ miss mary
Igår mötte jag en bloggvän IRL. Så fantastiskt roligt, givande, spännande och alldeles, alldeles... underbart! :-) Jag var helt slut när jag kom hem. Skörstark är ordet. Min man visste hur mycket jag sett fram emot mötet och undrade vid kvällsmackan hur det var fatt, varpå jag började gråta över min ostsmörgås. Tyst och stark kram på det och sen "Var det härligt att få prata med någon som verkligen vet hur det är?" Min man han är klok han! Och Cecilia, hon är finfin!
♥ miss mary
tisdag 13 augusti 2013
Foton
Idag kom ett mail från vår handläggare på adoptionsorganisationen med massa bilder på lilleman! Han är så allvarlig, tittar storögt in i kameran och det är bara på det sista fotot som man kan ana en möjlig antydan till ett litet leende i mungipan. Min lilla sötnos. Snart hoppas jag du kan slappna av och le och skratta med oss!
♥ miss mary
♥ miss mary
söndag 11 augusti 2013
miss mary wants a break
Har ju lovat mig att sluta gnälla, men jag tror att jag blir galen på allt pappersarbete. Sitter gråtfärdig och gör visumansökan, förbi fladdrar försäkringspapper, maken fyller i fel, vi sparar och får inte ändra, jag har gett ett papper som vi ska behålla till adoptionsorganisationen och igår låg jag hela dagen med feber av ren utmattning. I morgon ska vi ringa akut till försäkringsbolaget samt hemutredningspersonen och måste vänta tills tisdag med att söka visum. Jag blir galen. Jävla skitbarnlöshet. Fortsätter det så här är jag (och maken, för honom skäller jag minsann på när det blir fel) ett vrak när vi kommer till Kina.
Nu har jag inte den minsta lust att åka och köpa roliga saker till resan, är bara så trött och ledsen. Tror jag får leta upp maken och be om en kram.
♥ miss mary
Tillägg: en timme senare har jag grinat, maken somnat och jag klippt gräset och pratat med grannen. Duschar när brandlarmet tjuter igång. Väcker maken och tänker övertyga honom att vi ska åka och fika. Det är vi värda!
Nu har jag inte den minsta lust att åka och köpa roliga saker till resan, är bara så trött och ledsen. Tror jag får leta upp maken och be om en kram.
♥ miss mary
Tillägg: en timme senare har jag grinat, maken somnat och jag klippt gräset och pratat med grannen. Duschar när brandlarmet tjuter igång. Väcker maken och tänker övertyga honom att vi ska åka och fika. Det är vi värda!
torsdag 8 augusti 2013
Vår kamp
Och med "vår" syftar jag på alla adoptivföräldrars kamp. Och säkerligen massa andras. Men just idag vaknade kamplusten av ado-anledning.
För tredje dagen i rad försöker jag få en telefontid till en "läkarundersökning av nyhemkomna adoptivbarn" , dvs den undersökning som brukar kallas för "tropikundersökning". Barnet ska inom två veckor efter hemkomst undersökas så att det inte bär på en massa farliga smittor. Idag kommer jag fram och en liten tant ringer upp mig.
Tanten: Nej, det där gör de på BVC!
miss mary: Nej, det gör det inte.
T: Jo, du behöver remiss.
mm: Nej, det behöver jag inte. Förklaring om varför.
T: Nähä. Vad har barnet för personnummer då? Utan personnummer kan jag inte boka in något.
mm: Jo, det kan du. Och du måste. Åter förklarar jag.
T: Jaha, jag får väl leta upp någon och kolla. Vänta.
miss mary väntar i 10 minuter (!)
T: Jo, hallå? Jag frågade alla och ingen visste, men till slut visade det sig att sekreteraren visste.
mm: Åh så bra! (extra glättigt)
T: Ja du förstår, barnet får ett "reservnummer". Och det är faktiskt inte alls så bråttom som du sa. Läkaren sa att det verkligen inte var någon stress. Alla tror det, men det är det inte.
mm: JO, det är det. Förklarar varför.
T: Hmm, ja, men han får en kallelse, fast jag tror inte man behöver ha så bråttom.
mm: JO, det behöver man. Specificerar närmare vilken vecka jag vill komma dit.
T: (vagt) Jaaa, det kommer en kallelse sen då...
mm: Tack, då kanske vi ses då. Nämner veckan jag specificerat för att ytterligare trycka på.
T: Äh, nä, alltså det tror jag inte. Jag jobbar inte här så ofta.
mm: (tänker) No shit Sherlock!
♥ miss mary
För tredje dagen i rad försöker jag få en telefontid till en "läkarundersökning av nyhemkomna adoptivbarn" , dvs den undersökning som brukar kallas för "tropikundersökning". Barnet ska inom två veckor efter hemkomst undersökas så att det inte bär på en massa farliga smittor. Idag kommer jag fram och en liten tant ringer upp mig.
Tanten: Nej, det där gör de på BVC!
miss mary: Nej, det gör det inte.
T: Jo, du behöver remiss.
mm: Nej, det behöver jag inte. Förklaring om varför.
T: Nähä. Vad har barnet för personnummer då? Utan personnummer kan jag inte boka in något.
mm: Jo, det kan du. Och du måste. Åter förklarar jag.
T: Jaha, jag får väl leta upp någon och kolla. Vänta.
miss mary väntar i 10 minuter (!)
T: Jo, hallå? Jag frågade alla och ingen visste, men till slut visade det sig att sekreteraren visste.
mm: Åh så bra! (extra glättigt)
T: Ja du förstår, barnet får ett "reservnummer". Och det är faktiskt inte alls så bråttom som du sa. Läkaren sa att det verkligen inte var någon stress. Alla tror det, men det är det inte.
mm: JO, det är det. Förklarar varför.
T: Hmm, ja, men han får en kallelse, fast jag tror inte man behöver ha så bråttom.
mm: JO, det behöver man. Specificerar närmare vilken vecka jag vill komma dit.
T: (vagt) Jaaa, det kommer en kallelse sen då...
mm: Tack, då kanske vi ses då. Nämner veckan jag specificerat för att ytterligare trycka på.
T: Äh, nä, alltså det tror jag inte. Jag jobbar inte här så ofta.
mm: (tänker) No shit Sherlock!
♥ miss mary
onsdag 7 augusti 2013
Tom blick
Blir varm av alla kommentarer. Maken har också läst. Han är lugn som en filbunke på ytan och liksom jag en kokande kittel därunder.
Sitter på jobbet och har lyckats arbeta effektivt i totalt 2 timmar (snart är kl halv 12). Det går inte att fokusera utan jag sitter och gör något av följande:
♥ miss mary
Sitter på jobbet och har lyckats arbeta effektivt i totalt 2 timmar (snart är kl halv 12). Det går inte att fokusera utan jag sitter och gör något av följande:
- fånler
- tittar på lillemans foto
- kollar jobbmail
- kollar privatmail
- svarar på alla olika mail
- tittar ut över skrivbordet med tom blick
- går på toa
- öppnar ett dokument och glömmer sen bort vad jag skulle göra med det
- skriver på bloggen (ähem)
- kollar fejan
- antecknar massa saker på post-it-lappar (en hel skog har skövlats känns det som)
- dricker vatten
- stirrar på datorn med tom blick
- ...och sist men inte minst kom jag på mig med att stirra ut genom fönstret med tom blick
♥ miss mary
måndag 5 augusti 2013
Måndagsmirakel!!!
Klockan 11 har jag redan hunnit gråta två gånger på kontoret och smyger runt och undviker kollegor. Vill inte höra "har ni hört nåt?" eller "varför är du här?".
Vår handläggare hade lovat att skicka landsrepresentanten till landets kontor igen och jag har krampaktigt väntat på samtal hela morgonen. Halv ett ringer min man och småpratar lite. Sen undrar han om vi har något speciellt inplanerat den 2 september. Det är nämligen jag som brukar ha koll på sånt. Lite irriterad undrar jag hurså. "Jo, jag undrar om du vill åka en sväng till landet då?"
Ja, och så bröt jag ihop igen. Fast denna gång av glädje, lättnad och misstro. "De" (både här och i landet om jag ska vara ärlig) insåg väl sina misstag och har gjort sitt allrabästa för att reda upp det. Ett mirakel. Och den 2 september är dessutom Oas födelsedag. Hurra och tack för allt hopp som kommit min väg!
♥ miss mary
Vår handläggare hade lovat att skicka landsrepresentanten till landets kontor igen och jag har krampaktigt väntat på samtal hela morgonen. Halv ett ringer min man och småpratar lite. Sen undrar han om vi har något speciellt inplanerat den 2 september. Det är nämligen jag som brukar ha koll på sånt. Lite irriterad undrar jag hurså. "Jo, jag undrar om du vill åka en sväng till landet då?"
Ja, och så bröt jag ihop igen. Fast denna gång av glädje, lättnad och misstro. "De" (både här och i landet om jag ska vara ärlig) insåg väl sina misstag och har gjort sitt allrabästa för att reda upp det. Ett mirakel. Och den 2 september är dessutom Oas födelsedag. Hurra och tack för allt hopp som kommit min väg!
♥ miss mary
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)