Jag har tur...

...som på både lördag och söndag fick träffa starka, vackra, kärleksfulla kvinnor. Och dessutom får kalla dem båda för vänner. Jag har verkligen tur.

♥ mother mary

Att förstå

Sen jag blev mamma genom adoption har jag lärt mig massor, både om mig själv, om processen, om rasism och anknytning, om vithet och trauma. När man väl förstått något, eller rättare sagt, tagit det till sig vare sig man förstår eller inte - vissa saker behöver man inte förstå, bara man gör det rätta. Typ det här med anknytning - merparten av vårt umgänge förstod inte, men gjorde ändå som vi sa. Vi förstod ju inte heller i början när vi gick utbildningen, men incitamentet till att lära sig var ju större för oss.

Såååå.... många vet ju kanske då också om vår resa. Om hur tufft det varit innan vi visste att det skulle bli lilleman som blev vårt barn. Jag undrar hur mycket det påverkat vår omgivning?
Två exempel: en bekant som vi umgås med familjevis får barn. Barnet föds och vi ses inte de första veckorna. Stor förståelse för detta från min sida, inte bara för sjukdomar utan även för anknytning. Sen ses vi och jag tassar lite försiktigt runt bäbisen och uppför mig som jag inte kan låta bli att uppföra mig runt bäbisar. Med den enda skillnaden att jag inte ber om att få hålla. Jag blir heller inte erbjudan att hålla. Inte ens i komiska situationer då mamman hellre lägger ner barnet på golvet än ber mig hålla. (jag erbjöd mig till och med) Jag börjar bli fundersam. Gör mamman detta för att skona mig på något sätt? Eller verkar jag avvisande genom att jag själv inte tar första steget?

Till saken hör att vi en dag satt i soffan i en salig röra av barn och vuxna, maken klämmer in sig och sträcker sig genast efter bäbisen. Han frågar inte utan utgår helt enkelt ifrån att det är ok. Gullar och har sig och jag sitter på helspänn och försöker smygkika på mamman för att se om hon misstycker. Verkar inte så. Intrigen tätnar. ;-)

Exempel nummer två. Nu är det en nära vän som fått bäbis. Sedvanligt bäbis-beteende. Efter en stund frågan min kompis om jag vill hålla. Jag försöker att inte slita bäbisen ur händerna på henne. En lång stund senare erbjuder hon mig att lägga ner bäbisen och jag kollar om det är ok att fortsätta hålla. Hon frågar om det är ok, eller rättare sagt om det KÄNNS ok. Fin vän! (Det kändes jättefint att hålla bäbisen.)

Åter till grannen: hon kanske tror att jag kommer att bryta ihop om hon ber mig hålla. Att lilleman ska misstycka. Eller så har hon tagit till sig allt mitt tjat om anknytning. Kanske så vill hon bara inte att jag ska hålla. Och det är också ok.

♥ mother mary

PS Är det förresten någon som undrar något som rör adoption om som jag kan hjälpa till med genom att skriva om det?