fredag 29 januari 2016

Min kropp är min kropp

Vi lär lilleman att han kan säga ifrån. Förskolan gör det också för plötslig säger lilleman STOPP och sätter upp en bestämd liten hand. Det är ju jättebra, men ibland kan man hålla sig för skratt när stoppet gäller toabesök, att ta på sig överdragsbyxor eller att äta kvällsmat. Well well.

Häromdagen på mitt jobb hjälpte jag en besökare och fick lite charmigt beröm för hur trevliga alla och då speciellt jag var på min arbetsplats. (Jag är ju inte trevlig egentligen, service faller sig bara naturligt för mig.) Uppmuntrad (?) av mitt trevliga sätt fortsätter besökaren med att ta ett kliv närmare och börjar berätta hur snygg jag är. Superhet liksom. Fortfarande trevlig tackar jag (eller inte, kommer inte ihåg faktiskt), säger åt besökaren var han kan vänta och går på darrande ben in till mina kollegor för debriefing. Det var så länge sen någon klev in i min personliga sfär på det här oinbjudna och obehagsframkallande sättet så jag hade nästan glömt alla dessa mansgrisar som tror sig vara charmörer. Urk. Nu har jag googlat på rätt ord (refrain) och skrivit ner vad jag tänker säga om det händer igen. För personen ifråga jobbar (!) på min arbetsplats, dock inte där jag sitter.

Möjligen gör jag först en lilleman och hojtar STOPP nästa gång han sätter igång.

♥ mother mary

PS Och eftersom jag misstänker att någon kanske tänker att det där var väl inte så farligt, en komplimang liksom, skärp dig mother mary, så vill jag förtydliga att nej, det var det inte. Det var obehagligt och jobbigt och jag kände mig mest äcklad och vill inte gå i närheten av hans kontor. DS

fredag 15 januari 2016

Missförstånd

Jag kör till förskolan med en glatt sjungande lilleman i baksätet. Han sjunger på engelska. Det låter helt bedårande eftersom han ju härmar det han hört utan att veta vad det betyder. Hela vägen sjunger han. Upp i falsett i sticket, refrängen med tonartshöjning och så glad. Snön gnistrade och jag fick tanken om hur vansinnigt kort, men ändå lång, tid det gått sen jag var den förtvivlade miss mary. Nu är jag en relativt pigg och glad mother mary och att få köra sitt barn till förskolan och bara vara i nuet för en stund är belöningen för allt annat. Känns det som.

Häromdagen hämtade både maken och jag. Väl hemma så utlöste en liten enkel fråga ett argt utbrott, det slogs (väldigt lätt, men ändå), kastades och skreks otrevliga saker. Han var helt ifrån sig och jag höll lugnet i ca en timme. Även maken. Vi fattade inte vad som gått fel. Någonting med hämtningen måste det ju varit. Att vi var där båda? Det var oplanerat. Hmm.

Till slut kom jag på att jag skojat lite med lilleman och han kompisar samt pedagog vid hämtning. Han var superupptagen med att rita så jag satte mig och väntade. Nej, jag har inte tid att gå hem mamma. Ok, skämtade jag, då får jag kanske ta ett annat barn... Nej, protesterade de andra ungarna. Ok, sa jag, men pedagogen då, får jag ta hem henne? Och så höll vi på en stund.

Alla lillemans värsta farhågor besannades! Vi ville ha ett annat barn! Han skulle behöva flytta! Vi tycker inte om honom! Jag har nog aldrig bett om ursäkt, sagt förlåt och kramats så mycket och så länge för något i hela mitt liv. Hur kunde jag vara så tanklös? Jag som vet att man tex aldrig får säga saker i stil med att "kommer inte du nu så går jag". Och så skojade jag om det där. Usch. Vi pratade massor om det. Och sa förlåt på tusen olika sätt. Till slut så lekte vi kram-fängelse för lilleman blir så rädd och sårad och ledsen att han inte vågar visa sina riktiga känslor. Då leker vi så att vi får de där kramarna, skratten och tårarna så allt kan läka.

Men det sitter ju kvar. "Jag längtar efter dig redan" hojtade jag till maken i morse varpå lilleman bryter ihop. En halvtimme senare av kram, mys, försäkran om att jag längtar lika mycket efter honom och visst tycker om honom är han på g igen. Och sjunger och studsar...

♥ mother mary

fredag 1 januari 2016

Gott nytt år

Det har ju inte hänt nåt bra det här året, utbrister jag teatralisk vid nyårsmiddagen till maken.
Har det inte gått framåt med lilleman? frågar maken.
Jo, det har det ju. Ibland blir man bara så himla trött att man inte orkar se det minsta lilla positiva. Det går framåt, det gör det. Och så backar det nåt enormt, tex vid lov då rutiner bryts, då börjar vi från början igen. Frågorna som kommer är bla om han ska sluta förskolan (say what?),  aldrig får träffa sina kompisar mer (stackarn), måste börja skolan (det är han redan nu orolig för), inte ska få julklappar (jodu), att tomten ska vara en tjuv och ta paket istället för att lämna... Och inget sägs rakt ut. Nä då, agenterna mother och make (mest mother faktiskt) jobbar dygnet runt för att lägga pusslet till lilleman. Dessutom är han i denna förändringstid livrädd för att jag eller maken ska försvinna och vi är tillbaka på ruta ett med vårt lilla plåster. Fast vi tränar upp en superbra grej: så länge man håller ögonkontakt så kan det funka! Lilleman backar ut från mig och sitt rum ända bort till soffan där xyz befinner sig. Hämtar och rusar antingen tillbaka eller går hyfsat lugnt med ögonkontakt!
Utifrån ovanstående så känns ju lilleman helt oförberedd på sitt jullov. Jag undrar hur det skulle sett ut utan de ca 5 timmarna med förberedande samtal, teckningar och kalenderförklaringar. Hehe...
Jo, nog har det hänt saker under 2015. :-) Detta år ska jag träna ännu lite mer på att lyssna till mina känslor. Sen så ska jag även stressa mindre, för stressen är det som är värst för mig. Jag blir liksom inte mitt bästa jag då. Ähem.

♥ mother mary