lördag 25 maj 2013

Ofrivilligt barnlösas dag

När jag vaknade i morse kollade jag Facebook. Såg vad Cecilia från Ekhemmanet lagt upp och tog ett djupt andetag. Sen klickade jag på "share", skrev dit en egen kommentar och outade mig för alla mina Facebook-bekanta.

Minst en har delat min status, många har klickat på gilla och en har kommenterat min status på ett otroligt sätt. Stort. Mannen är stolt över mig. Jag äger frågan, jag stod upp för mig och andra barnlösa och jag var redo att göra det. Om jag inte hade lilleman väntades? Kanske hade jag vågat ändå.

Tack Cecilia för din statusuppdatering!

 ♥ miss mary

torsdag 23 maj 2013

Foton och energi

Vi har nu tagit lite foton till lillemans album. Så snart vi har skrivit på ett papper så "får" vi skicka något till barnhemmet. Efter råd så har vi valt kläder, nojat (jag), tagit det lugnt (min man) och fotat säng, docka + dockvagn, trehjuling, mamma framför huset, pappa framför huset samt mamma och pappa hållandes foto av lilleman. Pust. Nu ska jag bara ta ett kort av en tröja vi ska ta med, sen är vi (jag) färdiga.

Konstigt nog (eller inte?) är jag helt slut, har ångest och är trött. Har rett ut missförstånden med mina två vänner och efter mycket gråt och prat är allt bara bra nu. Jag har lärt mig att vara ärlig och tydlig från första sekund, annars blir alla inblandade lidande. Mina två vänner var jätteglada att jag sa till, samt jätteledna över hur ledsen de gjort mig.

Mitt i allt detta orkar man kanske inte med ytterligare en aktivitet med nya människor. Fast jag gav mig iväg ändå... Jag träffade en tjej och vi pratade nonstop i två timmar om barnlöshet, folks konstiga kommentarer och oförstående, design, företagande, känslor, virkning och barn. Hon är gravid via ivf. Jag svävade hem efter detta oväntade, men så underbara möte. Tror hon kände lite likadant. 

♥ miss mary

fredag 17 maj 2013

Två röda och en gul

På väg till jobbet såg jag idag två röda tulpaner tätt ihop. Någon decimeter bort en liten, liten gul tulpan. Sen bara gräsmatta... Tog genast foto och skickade till maken: det är ju vår familj ju! Snart kommer den lilla gula tulpanen ännu närmare sina två stora röda tulpaner. Längtar...

 ♥ miss mary

tisdag 14 maj 2013

Intima saker

Springan hette det i min familj när jag var liten. Slida fick jag lära mig sen. Mus gjorde sitt intåg. Snippa blev jag varse i vuxen ålder (passar fint på barn). Fitta har jag aldrig sagt. Men funderar på att börja...

Jag har upptäckt en blogg som jag efter grundlig genomläsning gillar skarpt. Kanske är jag lite i äldsta laget, men saken är den att jag förra veckan var tvungen att stanna hemma från jobbet för "Kliet från helvetet". Jag visste varken ut eller in, inget verkade hjälpa och jag googlade som besatt och fastnade på sagda blogg, fick en rejäl dos med råg i ryggen och ringde närmaste gyn. Idag var jag på min bokade gyn-tid och visste precis vad jag ville ha och fick det också. Genom den coola bloggen och även gynekologen fick jag bekräftat det som länge befarats: har du svamp så använd för allt i världen inte apotekets receptfria salvor och vaggisar - de sabbar din springa, slida, mus, snippa och fitta!

Bloggen heter Fitt for fight och bli nu inte avskräckta av bilden i bannern.

Efter år av ivf-försök känns mitt underliv rätt så offentligt och det krävdes verkligen en djup inandning för att ringa och boka den där gyn-tiden. Kan även erkänna att jag googlade läkaren innan för att jag helt plötsligt fick panik ifråga om kön och ålder. (Det var en han och han var äldre än jag. Puh.)

♥ miss mary

måndag 6 maj 2013

"Du kommer snart att bli gravid..."

Men vad är det med folk? Hög som låg, nära vän, granne eller bekant. Alla tycker de att det är ok att komma med denna floskel. Senast för en stund sen av min favoritkollega och jag orkade inte säga något. Bytte bara ämne och andades.

Var hos reflexologen förra veckan och det var så skönt både med behandling och att få prata lite. Hon peppade ytterligare att vi skulle lita på vår magkänsla och ta tid på oss som trio innan vi möter massa andra. På min darriga fråga om vi inte skulle känna oss som bovar när vi kommer till Arlanda och alla andra möts av familjer, ballonger mm så sa hon bara: "Ni är de som tar det bästa beslutet för er son!" Så ljuvligt att höra. Jag lugnade ner mig ordenligt efter mitt möte med henne.

Jag kan förresten fylla på med några kommentarer från (håll i er) mina allra bästa vänner: "Ja, men du kommer att längta så efter egentid snart, det är så sjukt jobbigt, det kommer inte bli annorlunda för dig, du kommer också känna att du vill kasta ut honom genom fönstret någon dag." (Chockad tystnad från mig. Kan jag inte få leva lite i min drömbubbla, jag VET att det kommer bli tufft och jag längtar ju efter det. Hela kitet. Fick inte ur mig ett pip ens så överraskad blev jag.) "Men du ska veta att du verkligen inte behöver skämmas för det, det är helt normalt och jag finns här för dig." Nästa vän säger vänligt när jag berättat om anknytning och isolering för lilla kärnfamiljen: "Ta inte i för mycket så att du skjuter bort folk. De där teorierna är ju inte allt, jag har hört...." Jag känner mig grymt missförstådd, obekräftad och allmänt ledsen under hela vår samvaro, förstår inte alls vad som händer... Är jag superkänslig? Varför kan de inte bara bekräfta mig? Till råga på allt så kommer det fram att min ena vän är gravid. Där på restaurangen, pang. Jag håller tillbaka mina känslor för allt jag är värd. Det är hennes stund. När jag kommer hem så bryter jag ihop och grinar hela natten. Som tur var lider jag av pollenallergi så det är lätt att vifta undan ett svullet och rödmosigt ansikte på jobbet idag.

Hur många människor varnar alla gravida om hur hemskt livet som småbarnsförälder kommer att bli? Att det är de värsta åren då flest skiljer sig? Att man inte får sova, att ungen kommer vara förfärlig i trotsåldern och att man bara vill sälja den på blocket ibland? Är jag för öppen? Ska jag inte prata om det? Känner sig folk hotade på något sätt? Är jag för känslig? Jag är ju så glad och förväntansfull och vill dela min glädje. Ska nog försöka hålla det för mig själv lite mer, förutom här på bloggen och hemma tror jag.

Lilleman, snart kommer vi!!! :-D Mamma och pappa har fixat ditt rum i helgen! Trehjuling och dockvagn väntar! Och två öppna famnar!

♥ miss mary

Tillägg: Ska inte glömma alla de som inte kommer med kommentarer jag inte tar illa vid mig av. De är många de  med! Alldeles nyss en kollega som frågade så fint. 

torsdag 2 maj 2013

Olika fack

Jag önskar att jag kunde säga att oro och ängslan inte är närvarande just nu, men det är de. Den ofattbara lyckokänslan över att ha "fått" lilleman ligger i ett fack, oro och ängslan i facket bredvid. När vi väl har honom kanske fackens väggar blir svagare och blandas.

Just nu gör fack 1 (lyckan) att jag ler mer, känner mig förväntansfull och sitter och pratar med lillemans foto i mobilen. Fack 2 (oro och ängslan) ger mig ångest och gör att jag grubblar över hur jag ska lösa allting. Mest är jag orolig för att han inte ska bli tillräckligt förvarnad om oss och att vi inte ska hitta massa foton på hans barnhem. (Vilket i sin tur ska göra honom deprimerad och suicidal.)

Jag har även upptäckt en sida hos en del vänner/bekanta/kollegor som är lite speciell. Vissa har ett sätt att tala om för mig hur det kommer att bli som gör att jag får en klump i magen och myror i benen. Här kommer några exempel:
Ni behöver inte fixa hans rum nu, det kommer finnas tid till det när han är hemma. Han kommer prata inom ett par månader, det gör alla barn. Han kommer bara att vilja leka med bilar, så ni ska inte köpa dockor. Ni kanske inte ska dalta med honom så mycket, risken är att han blir bortskämd. Ni måste sätta fasta regler. Barn sover bäst i egen säng. Han måste ju lära sig svenska om han ska bo i Sverige. Bärsjal behöver ni inte, han är för stor, lita på mig. Man måste skapa egentid, annars funkar inget. Biologiska föräldrar är faktiskt också oroliga över allt det där och det löser sig ju.

Kankse är lite känslig nu. Har fått dela många adoptionshistorier och inte alla är bra. Och jag (vi) förbereder oss ju så mycket vi kan därför att vi vet att det inte alltid löser sig. Man måste faktiskt jobba hårt. Ibland, inte alltid. I fack 3 lägger jag förväntan med lite oro och mycket lycka - ett blandfack!

 ♥ miss mary