Varför ringer jag inte min nära vän som bor relativt inom avstånd? Hon som i all välmening sa att jag också självklart skulle vilja sälja min unge på blocket ibland? Jo, för att jag ju tog strid för detta, att det skulle jag minsann inte alls. Och nu är jag så trött, så trött att om jag ringer henne så börjar jag gråta. (får svälja nu) För några dagar sen trodde jag på fullt allvar att jag fått en förlossningsdepression. Alla år av längtan, sorg, kamp och kontroll. Och nu så sitter jag är med en familj. Allt jag någonsin önskat. Jag grät och undrade vad livet hade för mening. Det var mörkt och skamligt och jag bet ihop. Berättade för maken. Kämpade på.
Nu har det gått några dagar och vi börjar få rutin. Lilleman är ljuvlig och ibland jobbig. Som alla treåringar antar jag. Han kämpar som bara den för att lära sig, för att förstå, äter, leker och blir så himla glad för saker vi tar för givna, t ex en banan, gummistövlar, att få hålla i en glasljusstake, äta en bulle i parken och gunga. Mannen och jag somnar inte längre vid nattning utan kravlar oss upp till tv-soffan. Tassar in och kollar ibland så han andas (jag) och röjer undan leksaker så att han inte ska bli överstimulerad (maken). Vi är ett sjukt bra team!
Jag kämpar. Lär mig saker varje dag och växer som människa (aningens klyschigt). När det kändes som jobbigast så tänkte jag att inte kan det väl vara så att jag ska gå under i detta? Nu, när min dröm är uppfylld? När jag läser det jag skrivit undrar jag om mina känslor verkligen var så starka på så kort tid. Ja, det var de. Det har varit fullkomligt omvälvande år och framförallt månader och veckor här på slutet. Inte konstigt att en skörstark mary blir helt tagen. Jag ger mig cred för att jag trots det är full av glädje i stunden med lilleman, har kraft och jäklar anamma och om någon ens andas nåt om min unge så reser jag ragg och försvarar honom. Det är en cool känsla, att få försvara min son! (Har han lite dålig balans? NEJ, det har han inte, men där han kommer ifrån har de shorts och sandaler och inte tre lager underställ, galonbyxor och stövlar. Ähem.)
Maken och jag high-fivade vid fikat att det idag var andra dagen utan ett mega-utbrott med små knytnävar inblandade. Skulle inte gjort det. Men vissa saker får man helt enkelt inte göra. Han är smart och förstår, men det innebär ju inte att han inte blir arg såklart. Jättearg.
♥
Åh du sätter fingret på saker som snurrar i min skalle redan och då har vi bara skickat våra papper till ett land. Tänk om jag/vi ångrar oss... om det blir för mycket! Och jag har svårare frågor än så inför vår adoption... tänk om jag inte tycker om mitt barn?! Men så försöker jag vända på det och tänka att det måste finnas gott om biologiska föräldrar som tänker, tycker och funderar precis så! :)
SvaraRaderatack för din ärlighet Mary! Det vore konstigt om du inte saknade dina vänner, om du inte tyckte att det blivit omvälvande att hela livet förändrats så totalt som det faktiskt har gjort. Det är nog också lätt att känna dåligt samvete för att man inte älskar varje minut av det man längtat efter sååå länge!! Stor Kram ekke
SvaraRaderaskörstark var ett bra ord. det är ju väldans stort att få barn och man kan vara ledsen, glad, trött, stark, uttråkad, lycklig och massa mer samtidigt. vad skönt det måste vara för er att båda föräldrarna är hemma tillsammans nu, låter som bästa tänkbara start.
SvaraRaderaTycker inte alls det är konstigt att du är trött. Herrejisses, hela livet har ju vänts upp och ner! Och så ska man försöka hänga med en treåring med all energi som finns i den kroppen (man borde ärligt talat forska på det där, Har ofta tänkt att det helt enkelt inte borde vara möjligt att få ut så mycket energi ur en kropp (som dessutom växer), med tanke på vad man stoppar in i den) så blir man ju matt bara av att tänka på det. Du har säkert fortfarande en massa hormoner i kroppen som lever sjörövare och dessutom har du haft så otroligt mycket känslor i rörelse i flera år. Sånt gör en helt utmattad. Hur otroligt glad jag än var när vi fick W, när vi väl fick igenom adoptionen så fullkomligt kollapsade jag. Så trött! Alla känslor, all sorg, all oro som plötsligt kunde rensas ut. Helt färdig var jag.
SvaraRaderaDessutom är ju själva adoptionsprocessen som välbekant ganska slitsam emellanåt och bara att slippa allt detta blir ju också en förändring för kroppen. Det är väl allmänt känt att man ofta blir sjuk på semestrar etc när kroppen väl får slappna av. Tror det är lite så här också, att den riktiga tröttheten kommer när det är över. För innan dess så måste man hålla igång, man måste fixa alla papper, osv. Och plötsligt förändras allt detta. Dessutom är man ju inte längre 20...
Och att du saknar dina vänner är inte heller konstigt. Hur mycket man än älskar den lilla knodden så behöver man ibland prata med nån som är äldre än tre år och har lövplockning som största nöje. Det är inte egoistiskt. Det är sunt. Jag älskar att vara hemma med mina ungar och skulle kunna tänka mig att vara hemma med barn i flera år till. Men om jag inte fick kaffestunderna med mina vuxna kompisar ibland så hade jag nog hamnat bakom låsta dörrar nånstans ganska snart :-)
Ring gärna nån dag om du vill prata :-) Stor kram <3
Vet du, det där låter jättebra i mina öron, alltså inte att det är tungt, för det är det, men att du bekräftar för både dej själv och för andra att det är tungt. Det är skittungt att vara förälder till helt normala barn, och ännu tyngre att vara förälder till ett barn som varit på barnhem.
SvaraRaderaHoppas du får lite tid för dej själv och ork och mod att ringa till din väninna och bara gråta om det är det som behövs, för om det finns nåt som får en att orka trots allt det jobbiga så är det stödet från vänner och andra som förstår hur man har det.
Kämpa på, och fortsätt vara ärlig mot dej själv! det blir nog bättre med tiden, men det kan minsann vara skittungt och jobbigt, hur glad man än är över att bli förälder. Att längta barn är inte en vaccination mot det jobbiga som ett föräldraskap innebär, och man skall låta sig tycka att det är jobbigt om det är det. Man gör varken sig själv eller barnet en tjänst om man bara låtsas att allt är hur lätt som helst och inte också bearbetar dom jobbiga sidorna.
Kram!
Du beskriver precis det som jag också kände när vi kom hem med vårt barn. Jag var dessutom arg på alla som sagt och skrivit på sina bloggar hur fantastiskt det är att vara förälder. Det är ju fantastiskt att bli förälder men sjukt jobbigt också. Till mig kom aldrig de rosa molnen utan jag har fått kämpa på olika plan men bestämde direkt från början att vara ärlig när någon frågar. Då erkänner i och för sig fler och fler hur jobbigt det är. Jag tog tag i min träning direkt när vi kom hem och det tror jag räddade mig litegrann. Få komma hemifrån och umgås med vuxna människor, det tyckte jag var otroligt skönt.
SvaraRaderaNu har vi varit hemma i över ett halvår med vårt barn, och det där sjukt jobbiga jag kände i början har gått över. Nu njuter jag som mamma även om det naturligtvis fortfarande är jobbigt att vara förälder. Vissa dagar när min man kommer hem från jobbet tar jag en tur till affären bara för att få vara själv ett tag.
Det var min lilla historia... Mitt tips är att komma iväg själv och göra något, fika med någon kompis eller så. Jag var lite orolig i början i och med anknytning och så men det hade jag inte behövt vara.
Det blev en lång kommentar men den kanske kan hjälpa dig litegrann.
Stor kram
från en som vet precis vad du menar
Maria
Ja, visst är det svårt. När jag tänker på första halvåret med vårt barn får jag fortfarande en klump i magen, så svårt var det. Jag tänkte alla förbjudna tankar. - Kan man lämna tillbaka...? Det här kommer inte att gå. Etc. Jag hade absolut ingen egentid, vilket var ett stort misstag. Vi, eller någon, borde ha tänkt på att avlasta mer. Men som helt orutinerad förälder tänker man inte på att planera för sånt. Ett barn i kris, utåtagerande på alla möjliga vis. Fysiskt och verbalt. Föräldrar i kris, med en tillvaro som vänts på ända.
SvaraRaderaJust det där med att försöka att fixa avlastning då och då, det är så mycket värt. Att åtminstone kunna gå en vända runt kvarteret. Att träffa en kompis för att prata. Det gör att man orkar ett tag till och mår bättre. I Sthlms stad startar snart en samtalsgrupp för nyblivna adoptivföräldrar. Jag tror att de ibland tar in personer även från omgivande kommuner. Att delta i det betydde jättemycket för mig förra hösten. Om du är intresserad, så mejla mig heddahedros@hotmail.com
Med det sagt så, allt det där ligger bakom oss nu. Livet fungerar på ett HELT annat sätt och kärleken till barnet finns inte bara på plats, den fyller vardagen. Att vara utan mitt barn, nej, jag kan inte tänka mig det, inte nånsin. Att vi inte skulle ha resten av livet ihop. Vi är tre nu, så är det bara. :) Så kommer det bli för er också.