Fastan

PAD. Pad. Paddan. Som så småningom ska krympa till en liten söt groda. Just nu är jag försiktigt hoppfull. Har träffat en bloggvän och pratat. På riktigt. Och gick ifrån mötet med lätta steg. Inte tunga som efter de flesta möten med vänner och bekanta den senaste tiden. Det påminde mig om mötet med min man. Jag visste att han var den jag ville ha när jag skuttade hem från dejten. Alla andra dejter hade jag släpat mig hem ifrån.

Inspirerad av C samt av en artikel jag läste nyligen parat med insikten om vilket agerande som bäst skulle gynna mitt mående så tänker jag fasta i år. Det jag ska avstå ifrån är att prata om lilleman med människor som inte förstår. Det vill säga de flesta. Jag ska inte upplysa, lära ut, förklara, gå in i diskussioner, bortförklara, linda in, lägga ut, försöka få människor som inte kan förstå att förstå hur det är att adoptera. Hur det är att vara lillemans mamma. Vad anknytning innebär. Hur mycket jag struntar i att deras kollegas granne minsann adopterade osv. Jag ska byta ämne så fort det går. Låta åsikter stå oemotsagda (så länge de inte är kränkande, då kommer jag fortfarande att säga något). Låtsas att jag inte hör. Jag ska glida undan. Svara lite vagt. Mitt sista knep för att komma undan att dras in i något är att fejka toanödighet. Eller möjligen allergi. Kanske hör jag min telefon ringa. Allt detta för att spara på orken till det som är det viktigaste just nu, att bli frisk.

Femte mars till påsk. Jag tänker mig mother mary klädd i sin drottningrustning där pilarna ljudlöst studsar. Dock tänker jag inte frossa innan fastan börjar på riktigt. Jag har istället tjuvstartat den. Det är inte lätt...

♥ mother mary

Andas

Då har det gått en vecka sen insikten om PAD. Det har varit väldigt skönt att få "det" bekräftat av terapeuten att jag inte är knäpp och allmänt färdig för psyket. Det har känts skönt att kunna tänka att det är "normalt" när jag bara vill gråta i vissa situationer (som för den normale självklart inte borde generera ett gråtanfall). Däremot vet jag inte riktigt var jag ska ta vägen med mina tårar eftersom jag har ett stort behov av förklara mig och detta inte låter sig förklaras.

Har inte sagt det till så många utöver bloggen. Ikväll umgicks jag med en vän som jag skulle vilja sagt det till. Men det fanns inte en sekund ledig för att berätta något så jag gjorde det inte och därför är jag än mer gråtfärdig än innan jag åkte dit. En märklig känsla att bara vilja sitta kvar i bilen i garaget och vara ifred med min gråt. Inte för att någon stör mig i huset, men just nu orkar jag inte grina framför maken.

Lilleman knyter an fint. Tror jag i alla fall. Han trycker sig mot mina/våra ben i okända sällskap, vill vara nära, hålla handen och bli bekräftad. Han kan vara oväntad modig ibland, och sjukt rädd ibland. Idag stegade han fram till en relativt ny bekantskap nästan själv, men började gråta när vi lyfte upp honom på makens axlar. Jag förstår inte allt, men är så lyhörd som jag kan vara, Vi är tydliga med rutiner och regler och det har blivit en stomme att luta sig mot. Endast i undatagsfall avviker kvällarna från varandra. Kvällsmat, städa, ta fram frukostbricka, borsta tänderna, potta, sjunga, sova. Även på morgonen försöker vi vara så konsekventa som möjligt. I början var han skitsur varje morgon, efter ett tag insåg han att det kan vara kul att säga hej eller godmorgon. På senaste tid är han närmast nollställd när han vaknar och min teori är att han sörjer, för han är inte i fas. Överhuvudtaget. Stackars liten, det gör mig ont att inte kunna göra honom glad, samtidigt som jag känner att han måste få vara på vilken humör han vill och veta att alla känslor är ok.

När han väl vaknat till så är han duktig på att visa känslor. Han mimar, berättar och lever ut. Blir rädd, ledsen, arg och sur. Ibland är det känsliga lägen och vi missförstår varandra. Vi bråkar (läs: han pucklar på sin mamma, vrålar henne i ansiktet och är jätteolycklig) ibland och blir sams (läs: vi pratar om vad som hände och säger förlåt och kramas). Även under jobbiga situationer som den ovan så håller han sig nära, nära och nästan klänger på mig. Jag brukar hålla fast honom lite löst och ta undan hans händer när han slår för att visa att det inte är ok. Dock är jag inte helt säker på att han styr allt detta själv, han brukar skämmas jättemycket efteråt. Därför testade jag sista gången att bara sitta på knä och ta emot slagen, Då lugnade det sig fortare. Utbrott med slag är relativt sällsynta nu, men någon gång i veckan händer det fortfarande (mot väldigt ofta i början). Jag försöker varje gång hitta min egen del i dem. Kunde jag gjort något annorlunda? Triggade jag detta på något sätt? Visade jag irritation?

För varje dag går det att märka att han tar ett litet steg framåt i att lita på oss, eller rättare sagt, livet som det är just nu. Han är väldigt klok, men han är ju bara tre trots allt. Vill han inte äta, så behöver han inte. Han får sitta med vid bordet och prata och det blir inga specialrätter. När han inser att vi inte tänker tvinga i honom något blir han ofta nyfiken och äter lite ändå. Eller så låter han blir och äter mer vid nästa måltid. Frågar han oss, svarar vi. Ropar han, kommer vi. Vill han ha oss nära, är vi nära. Vill han bli buren, bär vi alltid inomhus och sparsammare utomhus. Tycker han att något verkar obehagligt, tar vi bort det och berömmer honom för att han vågade förmedla det. Eller så pratar vi om det och försöker låta bli att göra något alltför stort av det.


♥ mother mary

PS Idag såg vi en staty. Rädd, sa lilleman. Jaså, sa mother mary och tog upp honom i famnen. Men se här, det är ju en liten pojke med snopp, precis som du. (Måste du fokusera på snoppen? hojtar min man) Och se här, mamman har bröst och en navel precis som din mamma. Det kanske är mamma och lilleman?
Fem minuter senare berättar lilleman för mig om statyn som visade honom och mig. Jag är säker på att den fortfarande är obehaglig och att han skulle runda den, men nu kan han relatera till den. Så jobbar jag och jag vet inte något annat sätt. Hoppas det funkar.

PAD

Inför våra IVF-försök läste jag inte på om biverkningar. Barnlängtan var för stark för att ens tänka tanken. Inför adoptionen läste jag allt. Plöjde nätet och läste bloggar, beställde böcker om anknytning, syskonadoptioner och allt annat som eventuellt skulle kunna inträffa med barnet vi ville adoptera. Skulle hen föredra någon av oss? Skulle hen göra si? Eller så? Jag hittade svar på det mesta och var förberedd som få.

Men så blev det så här. Igår gick det upp för mig att "nä, så här ska det inte vara" och jag testade min teori genom att nämna det i förbigående för en vän som vi var på middag hos. Man vill ju för allt i världen inte verka gnällig. (Suck.) Hon slutade att gunga sitt barn på armen, beordrade maken att ta ungen och mig att sitta ner. Nu reder vi ut det här, sa hon. Det här slutar nu!, fortsatte hon. Ehhh, sa jag. Höll mig ett tag och sen brast det. Gick hem med löfte om att hon skulle sätta sig och ringa runt om jag ville.

Väl hemma ägnade jag resten av kvällen åt att googla, och se där - något jag helt missat när jag förberedde mig för adoption! Post Adoption Depression. Någon som jag skämtsamt nämt i bloggen tidigare (tack för stödet, fina läsare) när jag vacklade. Nu fick jag en förklaring på varför:
- jag bara blir snäsigare och surare
- jag känner mig hudlös
- PMS känts som tredje världskriget, magen pajat ihop och ansiktet stelnat
- jag dalat till botten i konflikter och haft så otroligt svårt att ta mig upp
- jag börjat tvivla på mig själv och känt att lilleman skulle ha det bättre med en singelpappa
- jag inte vågat gå ut själv på flera månader
 ...listan kan fortsätta i en evighet.

Idag lyckade jag få tag i en terapeut specialiserad på adoptioner och fick genast prata en halvtimme. Hon började med att säga att många blir så lättade av att få dela med sig att de inte är lyckliga nu när de äntligen blivit mamma att bara det hjälper. Något skeptisk undrade jag om det kunde stämma. En halvtimme senare var jag 50 kg skam, skuld och olycka lättare och så oändligt tacksam. Vi ska dit om två veckor. Om det blir oöverstigligt tungt (hennes ord) under tiden får jag ringa. Flera gånger. Hennes stora tips: lita på att du vet bäst. Ingen är insatt i adoption som inte själv adopterat. Lyssna inte, gå inte i clinch, debattera inte, upplys inte. Lita bara på att du vet. I bakhuvudet går mitt nya soundtrack (tack Regina) "Queen of the castle" och jag känner att det finns en mening med allt.

♥ mother mary

PS Innan jag fick tag i terapeuten fanns där en liten tvärarg miss mary som storgråtandes vrålade: varför i hela helvetet ska jag behöva en adoptionsdepression? Jag är färdig med all skit. Jag ska fantamig vara nöjd och glad nu ju och få njuta av tiden med lilleman. Nu ligger miss mary utmattad och vilar. Mother mary har varit en "efter-krisen-lugn-filbunke" sen samtalet och timmarna fram tills läggdags var som en smekning.

Navelskåderi

Jag gör vissa saker för att jag "bara måste". Dessa saker skiljer sig markant från sakerna man "måste" göra. De jag bara måste göra är i de flesta fall saker jag bara måste pyssla ihop till någon, skriva om eller lära mig. Roliga, givande och lugna saker. Glädjemåsten kan man kanske kalla dem.  Tiden försvinner och mother mary blir viktlös.

De andra måstena är jobbiga att ens tänka på. De hamnar ofta på en lista. Och skrivs över till en ny lista när den gamla blivit för kladdig. När man sen tar sig själv i hampan och kryssar av ett jobbigt måste är det självklart mycket lättare än man trodde. Inget är nämligen så jobbigt som man kan tänka det till att bli under några veckor. Då bannar jag mig lite för att jag inte gjorde det där jobbiga måstet genast utan gjorde det ännu jobbigare genom att ägna massa tankar och ångest och tid åt det... och sen gör det.

Men sen har vi den trixiga situationen när "bara måsten" måste ställas i kö och hamnar på "måste"-listan. Då blir det roliga inte något roligt. En insikt som jag fick var att den sortens måsten, dem kan jag stryka från listan! De är oftast egoistiska, medför arbete för mig (arbetskamratens nya bäbis måste inte få något virkat när tid/ork inte finns. antingen inget alls eller något köpt. det duger.) och ger mig en känsla av att inte duga eftersom jag ju "inte ens får dem gjorda".Listan med måste-saker krympte drastiskt. Likaså bara måste-listan. Glädjen över att skapa till andra kom tillbaka starkare när tid och utrymme fanns och jag tillåter mig att rensa. Hellre tre pyssel till människor jag bryr mig mycket om, än stressigt pyssel till fler. Det är ju (i det här exemplet) pysslandet och givande jag gillar.

Just nu har jag en inre dialog med miss mary. Miss mary tycker att mother borde ladda ner en träningsapp. Den kommer att göra henne vigare och mer avslappnad (älskar Keno-reklamen med stressade yoga-kvinnan). Det enda kruxet är att mother mary måste använda appen. Miss mary är övertygad om att mother mary kan ta sig 20 minuter om dagen till detta och inte behöver skriva upp det på en lista. Just do it liksom. Mother mary tror att miss mary har druckit för mycket skumpa och har på sig rosa solglasögon. Miss mary tycker att mother mary nu minsann fått allt hon velat och borde ta och jobba lite på smidigheten. Tjugo minuter om dagen borde bli ett "bara måste" i mother marys huvud.

Genom min självporträttsutmaning (ja, eller Ninettes) så ser jag hur veckorna rasslar förbi. Jag tar ett i veckan. Kanske måste mother mary ladda hem yoga-appen för att i självporträtten kunna se sin växande visdom. Vecka för vecka.Tål att tänkas på. Ska dock inte skrivas upp på någon lista...

♥ mother mary

PS En gymnasielärare berättade en gång om det kemiska skeendet i kroppen när man kräkts. Något utsöndras och man blir lite hög och lugn en stund. Jag tänker ofta på det. När jag haft en riktigt låg period så är den första tiden som lite mindre låg väldigt märklig. Den liknar ett slags vacuum och jag tippar lätt iväg åt andra hållet och blir lite för hög istället. 

Hörselvilla

Nu har vi pratat, maken och jag. Och jag har grinat. Massor. I flera dagar. Allt går liksom på tok när man tror sig vara missförstådd av den man älskar. Han såg inte. Han anade inte. Jag lyckades visst dölja det så bra som jag gjorde förr i tiden hur jag mådde. Han hade nonchalerat alla pilar som ven omkring oss. De fastnade på mig och gled av honom. Han kunde inte tro att jag inte hade min rustning på mig. De elaka riddarna är det ju bara att ignorera, vet du inte det mother mary? Upp med skölden, du vet ju att du har rätt! (Vet jag?) Bara du är bäst mamma åt lilleman. Bara du vet om hans historia. Bara du tar de viktiga besluten. Att någon annan skulle lägga sig i är så befängt att det nog bara är att betraktas som en hörselvilla och därmed inte ens behöver bemötas. Men, sa mother mary, om jag går sönder av självförakt för att jag inte står upp och strider för mig och mitt barns bästa? Om jag känner att jag måste bemöta den allra minsta kritik för att inte forslas tillbaka till ett tillstånd av mobboffer, stillatigande åskådare eller (ve och fasa) medhållare? Ja, sa sir make, jag hör ju inte ens hälften av det du hör, du måste bara veta med dig att du och jag, vi gör det bästa jobbet.

Ska mother mary sluta lyssna? Kommer hon inte missa massa annat då? Precis nu, känner jag att, nej, kanske inte. Jag får ha rustningen på för stråtrövare och elaka riddare, och innanför den måste jag bygga upp lilla miss mary till mother mary, en mamma som VET att hon gör det bästa för sitt (adoptiv-)barn. Som vet att alla andra ju tycker hela tiden, det finns ingen bot mot tyckarsjukan, hon har minsann skov själv då och då. Bara att kravla sig upp ur vallgraven, borsta av sig det förflutna och härska över slottet! Med sir make och prins lilleman!

♥ mother mary

Litenhet

Det är aldrig en trevlig känsla när man känner sig utsatt, påhoppad, orättvist behandlad och ifrågasatt. Allt inom loppet av en helg. Att mother mary till sist röt ifrån gjorde såklart stämningen allt annat än mysig. Men efter att ha ångestgrinat halva natten och lovat mig själv att inte stillatigande ta någon mer skit i form av smygpåhopp och konstiga kommentarer och uppfostringstips så var jag inte lika diplomatisk som jag skulle önskat när första tillfället kom. Maken tyckte jag överreagerade och inte skulle bry mig om personen i fråga. That helped... Nä, idag har inte varit bra. Men personen ifråga kommer jag inte att träffa på ett tag, bra är väl det.

Det som gör mig extra ledsen är att jag verkligen skulle vilja vara sådär bra och kaxig och "veta allt" som hen försöker pusha/peppa/förolämpa mig till. Och för att lägga på ytterligare ledsenhet så blir jag ledsen över att jag blir ledsen. Samt att maken för första gången inte stöttar mig. Men ett beslut jag tog för några veckor sedan var just att slappna av, bara vara och äntligen försöka njuta av livet istället för att i ångest jaga sånt som jag ändå inte vill ha, men är uppfostrad till att jaga.

Beslut: hamnar jag i liknande situationer igen, ska jag genast säga till på ett konstruktivt sätt. Hur obekvämt det än kan vara. Försöka formulera mig lugnt och respektfullt. Då vet jag att jag gjort det jag kunnat och slipper känna mig överkörd. Eller feg. Dessutom kommer jag inte att tappa humöret och behöva må dåligt för det. Eller så väljer jag att ignorera, men då gäller det att inte ta åt sig.

♥ mother mary