Kaos och förbud

Nu är det inte många dagar kvar tills allt ställs på ända. Huset i kaos, känslorna i uppror hos både mig och maken. Jag kan gå till reflexologen, han kan krama mig. Båda är nöjda, men lite rufsiga i kanten. Jag landade precis från en hysterisk kväll framför datorn med mailande i högt tempo med andra som ska åka till vårt land. Betalade resan och kände mig helt matt. Nollade ett sparkonto vilket genast fick mig att bli lite mindre kaxig vad gäller vår stabila ekonomi. Hatar när jag inte har koll. Några dagar kvar där jag kan sortera vidare bland alla papper. Att det ska vara så himla mycket.  (detta stycke känns som om det är skrivet i ett enda andetag)

Mannen försvann någonstans i min hysteri. Kom just på det och kilade och pussade på honom. Han sov. Borde jag också göra. ;-) Men under tiden som föregick stycke ett tröck jag i mig två nävar m&m så nu är miss mary on a sugar high.

Har gett mig själv ett förbud: jag får inte läsa massa amerikanska adoptionsbloggar. Dels så är det för många (skenheliga och helt osvenska) bibelcitat överallt, dels känner jag hur en sur boll växer i magen av hur det går till over there. Jag missunnar dem inte att adoptera tre ungar i stöten så att de nu är åtta personer i familjen, jag blir bara så bekymrad över barnens hälsa. Oftast är det inte syskon, utan helt främmande små som skyfflas ihop. Efter endast några månader uttrycker många förvåning över problemen de har i skolan eller förskolan. Really?
Mitt läseförbud gäller alla dessa* för jag vill inte känna mig bitter (över att de som redan har så många barn får massa flera), sur (för att jag inte har en sån liten familjeklan), missunsam (vem är jag att döma?) och framförallt avundsjuk (hade jag börjat "skaffa" barn när min första kille ville vid 25 års ålder hade jag kanske haft fler. Eller inte.). Nej. Nope. Nein. Nix. Känslor bearbetade och lagda åt sidan. Beslut taget om att inte vältra mig i dessa bloggar.

Fortfarande hög på socker är jag nöjd. Och glad åt min enda lille söte lilleman! Fast jag kan fortfarande inte riktigt förstå att jag ska få bli en mamma. (Återkommer när det sjunkit in. Och lovar att sluta med paranteser, de är ju sjukt jobbiga.)

♥ miss mary

* Förutom en speciell blogg som jag hittade, den bara måste jag fortsätta läsa, för trots den kyrkliga framtoningen så har mamma-bloggaren en galen humor och en fantastisk kämpaglöd för sina barn. Eftersom jag häromnatten tog mig igenom deras liv i superfart och nu "känner" dem vill jag veta hur det går för alla i familjen. Deras barn är så fina!