fredag 29 november 2013

Störd

Under en period som barnlös och väntande samlade jag klumpiga kommentarer. Har slappnat av lite på sistone, men idag så kände jag det inre vrålet pocka på.
"Ja, jag kunde ju inte heller få barn. (Sagt inför tre adoptivföräldrar.) Jag gjorde ditten och datten. Vi fick inte adoptera för att vi bodde för trångt och vi ville inte flytta från vår fina lägenhet. (Ursäkta???) Fast allt löste sig, för jag blev gravid mitt under utredningen och fick fem barn. Ni vet man satte väckarklockan och låg med kudde under rumpan. Min syster hon lyckades inte. Hon har inga barn."

Någonstans i mitten av detta avslöjande börjar jag känna att jag vill vråla: jag skiter i din historia! Ogint, jag vet. Men att sitta framför adoptivföräldrar och berätta om sina fem barn, nä, jag vet inte, dit räckte inte mitt tålamod. Hennes kollega börjar sen tjata om hur lätt hon har att hålla vikten. Vi pratade om att BMI skulle ligga under en viss siffra inför adoption. Då brister det för mig och den fantastiska ursäkt som lilleman utgör utnyttjas.

Jag är inte missunsam. Jag har bara inte läkt barnlöshetssåret än. Jag vill inte ha fler barn (tror jag), men efter att sen så länge jag kan minnas ha velat vara gravid så tar det lite tid att smälta det. Nu kan jag inte tänka mig att vara gravid och föda, känner mig snarare nöjd över att få slippa. MEN sorgen över att jag inte fick göra det sitter hårt. Svårt för mig att förstå. Hittar inte riktigt bland mina tankar. Det är mycket känslor huller om buller. Det är nog därför jag reagerar så häftigt på situationer som den ovan. Jag vet att jag skulle älskat att få lilleman lite tidigare, men jag känner starkt att han kom i precis rätt ålder: verbal, rörlig och underbar.

Flera personer har sagt att han liknar mig. Vad ska jag göra med den informationen? Någon som har ett förslag? Han är från ett land långt borta, har en annan hudfärg och en annan ögonfärg. Otvivelaktigt adopterad. Jag är blek, brunhårig och har inte blå ögon. Jag mumlade något om att det ju är en ofta sagt efterhandskonstruktion att man liknar varandra. Personen sa att nä, det är det inte, jag har ju precis träffat dig. Suck. Skulle någon nära mig säga att vi liknar varandra skulle jag bli glad, då vet jag (eller hoppas iaf) att de menar på ett sätt som är mer än utseende. För vem ska annars bli glad? Han för att han liknar vita mig, eller jag för att jag fick ett barn som liknar mig för att det ska vara nåt att sträva efter?

♥ mother mary

onsdag 27 november 2013

Skört

Skört blir det efter några timmar på öppna förskolan. Märker hur vi får gå lite tidigare än vi tänkt. Hinner knappt innanför dörren förrän det börjar kännas ynkligt och det nästan blir lite gråt. Tålamodet tryter och vi blir irriterade när vi inte får vara ifred. Lunchen hjälper lite. En ensam stund i soffan med lite fika hjälper ännu mer. Nu är den sköra lite starkare igen...

Lilleman är på strålande humör fast trött. Det är mother mary som inte riktigt pallar. Trots fina mammor och söta barn. Och nya vänner. Blir trött och besviken på sig själv och det har ju aldrig hjälpt... Pepparkakor, ett glas julmust och en chokladbit hjälper mycket bättre.

♥ mother mary

lördag 23 november 2013

Lillemans vikt

Kommer det någonsin att finnas något som är lika viktigt för mig som mitt barn? Tv-program, böcker, aktiviteter. Allt bleknar när jag måste välja (bort lilleman för) att se, läsa eller göra dem. Skrämmande. Tänk om jag blir en mamma som helt går upp i sitt barn och tappar sitt eget liv? :-) Nä, får ta coola svärmor som role model; varm, rivig, modern, på g och närvarande.

Lilleman. Smyger och kollar om han andas. Schasar bort tankar om framtiden som bara är destruktiva och rädda, typ vad som ska hända när han är tonåring och är ensam på stan (suck, varför skulle han vara det?!). Rädslan växer i takt med kärleken. <3

♥ mother mary

torsdag 21 november 2013

Hormoner

Efter en dag i hormonernas tecken (kan inte känna glädje över mens just nu) så sitter jag nu i soffan. Själv. Hmm. Jag har ju svårt att komma ut, ingen direkt hobby och vännerna (återkommer till dem) finns just nu inte så många tillgängliga. Vi testar helt enkelt en ensamnattning och jag låtsas att jag har jättekul på stan med en vän. Fast det är rätt cosy här i soffan. Och lille underbare lilleman. Han är nästan alltid med på noterna om man bara förklarar för honom vad som ska ske. Han har inte varit redo förrän nu (inte jag heller) att testa och med tanke på att han glatt hojtade god natt och tryggt gick med maken till sovrummet så gjorde jag rätt som lät magkänslan styra över när detta skulle testas. Wow.

Tankar närhet nu. Sover närmare och närmare. Lutar sig mot våra ben. Tar på oss. Myyyyyysigt. Vill bli buren och dansad med. Maken och jag har i alla år antagligen chockat grannarna med våra danser i köket, och nu är vi tre som skakar loss!

En vän hade inte svarat på sms på en vecka, vilket gjort mig orolig. Jag ringde och skickade flera sms utan att få svar.Till slut mailade jag och fick då snabbt ett långt och trevligt svar att hon mått lite dåligt, men som tur var nu mådde bättre tack vare "kompisluncher". Inte ett ord om min inbjudan att ses hela familjen eller mina sms. JAG hade ju kunnat luncha, prata eller pigga upp. Känner mig aningens ratad och förvånad. Är det nåt fel på mig? En skön PMS gör det inte lättare när det blir så här.

Kändes lite bättre när en annan vän ringde och vi genast bokade en träff. Jag kanske inte är helt jobbig att vara med i alla fall. ;-)

♥ mother mary

måndag 18 november 2013

Jag är kär

Det är nu ett tag sen som utbrotten och det dåliga humöret förpestade tillvaron här. Nu är det endast jag som ibland är ett svart hål av ångest, rädlsa och sorg. För ett tag sen slog det till med kraft: jag är kär.

Jag försöker att ta bort måsten, duga och njuta av nuet. Det går rätt så bra. Jag försöker även att visa förståelse för mig själv och min sorgeprocess/tröttheten som efter år av kämpande nu kommer ikapp och väger tungt. Det är svårare för jag tycker ju alltid att det borde fixa sig, jag löser det, hur svårt kan det vara, men hallå, nu är nu osv. Acceptans måste tränas och stress motas i dörren.

Att sitta med ångest för julklappar nu när jag för två veckor sen var kolugn är så himla onödigt. Varför göra detta mot sig själv... nu ska jag sniffa på lilleman och smygäta en chokladbit. Och skicka en virtuell kram till er alla.

♥ mother mary

lördag 16 november 2013

Don't judge a book by its cover

Nä, gör helt enkelt så att ni bortser från den hiskligt dåliga omslagsbilden till pocketboken "Himlen börjar här". Även titeln är fånig. Mycket bättre på engelska. Dömande boktips det här. Författare är Jandy Nelson och boken var en av de bättre jag läst på sistone. Ha näsduken redo. Bli förälskad. Bra var den minsann och jag har alltid tyckt om att försvinna in i böcker och ryckas med av känslorna.

♥ mother mary

måndag 11 november 2013

Tallrik

Sitter och grinar i soffan. Vad gjorde att det brast? Maken frågade hur det var....

Det föregicks av att han tappat en tallrik, den som lilleman äter på och som ingår i en serie av skålar "i varandra". Tror det är fyra totalt, i alla fall fanns det fyra när jag ärvde dem från min farmor. Den minsta var den som gick sönder. Och som gjorde att jag krackelerade.

Kan ju tyckas som en småsak, men jag saknar min farmor, har blivit så orolig på sistone att jag inte vågar gå ut på kvällen och peppar mig som en galning för att våga åka in till stan och träffa lite folk. Tycker det är jobbigt när maken åker iväg på kvällen och är så orolig att nåt ska hända. Det loopar liksom totalt och blir kaos.

Jag vill vara lugn, glad, framåt och njuta. Varför är det ångest, oro, sorg och orkeslöshet? Nu har jag ju allt jag nånsin önskat?

♥ mother mary

fredag 8 november 2013

Mamma

Likaväl som lilleman hela tiden försäkrar sig om att maten, pottan, blöjan, kalsongen, tallriken, nallen, osv är hans så måste jag försäkra mig om att jag är hans mamma. Undrar när dagen kommer när jag inte reflekterar över det längre? När det genomsyrar hela mig och inte är "men va, jag har ju en liten son!"? Han somnar och sover bra på kvällen. Det gör att vi kan sitta i soffan, maken och jag, och då får jag verkligen påminna mig om att jag är mor. Mitt i något program så kommer jag på det: men lilleman är ju här! Dagtid är han synnerligen närvarande.

Kärleken växer. Lugnet likaså. Det är ju det alla säger och som gäller i alla situationer, men som likväl är så svårt att ta in. Men nu händer det alltså. Det går framåt, uppåt, inåt. Vi knyter an som bara den. Lilleman testar olika saker, vem som ska byta blöja, följa med någonstans eller bada. Kvällsrutinen är ALLTID densamma, vilket ger stor trygghet. Med tecken och tal gås den igenom under dagen. Vi ritar alla nya saker, som när vi ska till läkaren tex. Att vara förberedd är guld för vår lilleman, vet han om att det är en pojkdoktor som ska använda stetoskop och klämma på magen samt vill ta av honom tröjan så funkar det superbra. Är han inte förberedd är det otroligt läskigt att ta av sig byxorna i sjukhusmiljö. Sunda reaktioner och jag är glad för att han är så tydlig och vågar visa när han inte vill eller känner sig otrygg.

Eftersom vi har så många läkar-och sjukhusbesök i kalendern så tänkte jag att det skulle vara bra att highlighta lite för att hålla isär dem från andra saker i kalendern. Vet inte vad det säger om mig som ansvarsfull vuxen, men det jag strök över i knallgult blev festerna.

♥ mother mary