I total andnöd av plötsligt uppkommen ångest drar jag mig tillbaka till soffan med paddan efter frukost. Luften gick ur mig och jag ville bara skrika. Tur att maken är hemma. Hur gör man som ensamstående? Håller ut såklart. Jag har legat här i snart tjugo minuter och trycket börjar lätta. Undrar vad som löste ut det? Lilleman pratar iofs nonstop, men jag har nog tullat på mina reservkrafter ett tag. Kanske tog orken bara slut. Kanske har det har göra med att jag inte får sova ordentligt. Vaknar nuförtiden otroligt lätt. Lilleman snurrar och gnyr, mamman är genast på alerten. I morse låg han med rumpan på min haka och benen över mitt huvud. Var ju tvungen att fnissa åt detta. Och när maken nyss kom och masserade mina fötter var lilleman där och kittlade. Maken förklarade skillnaden och då stod han en lång stund och smekte mitt ben.
Så, nog med ångest. Djupt andetag. Lyssna till son och man som ivrigt pratar på toa, sjunger och läser tidning. Känn lugnet mother mary. Let it be.
♥ mother mary
Trevlig helg Mother Mary med familj <3 kramar Anna
SvaraRaderaTack detsamma! Kram!
RaderaHur många gånger tänker man inte det? Tur att man inte är ensamstående! Jag hade varit en hemsk morsa, nu e jag en mindre hemsk för jag vet att jag kan lämpa över henne till någon om x antal timmar.
SvaraRaderaFöräldraskapet tar inte fram de bästa sidorna...
Kram
Tror att föräldraskapet tar fram både de bästa och värsta sidorna! Det gäller bara att inte visa de värsta utan processa dem ifred... :-) Kram
RaderaTack för din ärlighet, både gentemot oss och din tvåsamme! Bra att du kan analysera vad som sker och dra dig undan. Låter underbart med nybörjarmassage av nyaste kärleken! Stor kram
SvaraRaderaMmm fantastiskt hur livet funkar! Tänk att kärleken till mannen håller i sig och att man kan lägga på extra kärlek på toppen till lilleman. Kan ändå tänka mig att pyssel-och pratsoffmötet skulle funka bra vad gäller analys också. Kram!
RaderaLåter helt jättebekant det där med ångest - vad har man liksom gett sig in på, och tar det slut nån gång? pratade precis idag med terapeuterna om dom här känslorna och dom sa bara att vi skall bryta mönstret att känna oss som dåliga föräldrar för det hjälper inte nåt - vi är tillräckligt bra föräldrar, och det räcker bra det, och då får man lite ångest ibland! men det betyder bara att man är tillräckligt bra :) Att ens känna igen dom känslorna i sig själv - det är det som är steg nr 1 och det viktigaste. (satt faktiskt som bäst och funderade på att skriva ett blogginlägg om det när jag såg ditt inlägg - men måste först hitta lite tid till att formulera det).
SvaraRaderaMitt trick nr 1 är just det där som du skriver - djupa andetag! inte så lätt alla gånger, men det hjälper. Ett år var det mitt ledord för hela året - andas. Jag skrev upp det på anslagstavlan allra högst upp så jag skulle komma ihåg det, för jag kunde inte kontrollera alla andra saker, men det kunde jag kontrollera - att tänka på min andning. Lilleman har haft tur som fått komma till just er familj, kram!
Tack, och vi har haft tur som fick just honom. <3
RaderaTänk att set kan vara så skönt att höra andras reflektioner. Det där med att andas hade jag också ett helt år, hade en liten sak på skrivbordet som skulle påminna mig utan att kollegorna för sen skull behövda veta. Helt otroligt hur många gånger per dag man kan börja andas på nytt och sänka axlarna.
Kram!
Tror det är väldigt vanligt att vi när vi längtar så efter något att man liksom skjuter bort allt som kan tänkas inte vara underbart med att lilleman kommer, och nu kommer han och då ska ni få ihop en familj samtidigt som allting är heeelt förändrat, inte konstigt att det kommer lite ångest då. Fast det betyder ju förståss inte att man inte är lycklig eller gillar lillen mindre. Som sagt, när min efterlängtade son kom så grinade jag nog i hormonchock i en vecka och trodde jag skulle gå under. Och då hade han legat i 9 månader i mig och väntat, så...ja... Alla är man där på olika sätt. Barn är underbara, men för det så behöver man ibland en liten paus, dom är ju mer i nuet än vi, dvs fullt ös medvetslös.... Ja gud ja, ensamstående? Never!
SvaraRaderaSkönt att höra att bio-barnafåandet (nytt ord) också kan komma som en chock. Hoppas du inte känner dig påhoppad av mina, ibland, sura kommentarer angående bioföräldrar! :-)
RaderaJa, det var ju svårt att fatta i början och man (jag) kunde inte förstå varför jag mådde sååååååå dåligt. Kramar!