måndag 7 november 2016

Jag vill vara född här

Ända sen lilleman var yttepytte har han varit bäbis med oss i perioder. Suveränt, sa terapeuten. Vi kunde bara hålla med när han först ålade, sen krälade och kröp osv. Sen var det en period när han var i min mage. Då knölade vi in honom under min tröja och myste. Han är alltid välkommen in i famnen på ett sätt som barn i hans ålder kanske inte är. Vi bär, gosar och myser så otroligt mycket. Sluta bära säger sjukgymnasten strängt till mig. Men du är ju stor, säger omgivningen till honom. Vi fortsätter som vi tycker är bäst! ;-)

I perioder är sorgen över föräldrarna stor. Vi följer honom - vill han prata så gör vi det. Säger han att han inte vill det så gör vi inte det. Det är stora känslor för en liten kille.

Igår muttrade han ledset och argt att han minsann också ville vara född i Sverige. Jaha, tyckte jag, varför det då? Han ville ha legat i min mage och det var minsann orättvist att "alla andra" hade haft en mamma hela tiden! Samtalet kom när vi befann oss i trappan innan maten. Bara att sätta sig mitt i trappan, skopa upp lilleman i famnen och prata. Jag hade sovit borta en natt. Då bubblar det upp massa saker och jag är tacksam över att jag är bra på att bemöta dem.

Orken med bloggen är inte stor under sjukskrivningen. Det är ok. Jag hör inte av mig till människor jag skulle vilja höra av mig till. Det är också ok. Jag finns här för mitt barn. Det är som det ska vara.

♥ mother mary

måndag 10 oktober 2016

...och där var kraschen ett faktum!

Ja, hur länge kan man egentligen hålla på att plåga sig själv innan man bryter ihop? Svaret verkar vara: rätt länge faktiskt.

Fast sen tog det tvärstopp. En dag på jobbet gick det inte längre, jag var tvungen att ringa maken dom kom och hämtade mig och sen dess är jag sjukskriven. En vånda initialt för mig som aldrig varit sjukskriven för psykisk ohälsa. Nu fattar jag inte att jag orkade så länge som jag ändå gjorde.

Lilleman har en ostressad mamma om morgnarna. Han har oftast en lugn mamma när han kommer hem från förskolan. En ren vinst för honom. Och för mig. Läkare, psykologer och omgivning är eniga. Jag har uppbackning, jag får stöd, jag har rätt att må hur jag vill.

Jag vet att jag inte är ensam om att vara deprimerad och på gränsen till utmattad. Men jag trodde aldrig att det skulle gå så här långt bara för att jag ignorerade en viktig person (dvs mig själv). Jag drog i bromsen innan jag drabbades av fullständig utmattning och det må vara ett av mina bästa beslut på sistone.

♥ mother mary

fredag 9 september 2016

Du tänker så???

Lilleman och jag ser en av pedagogerna från förra förskolan. Jag pratar om hur fiffigt det är att de ju inte försvinner bara för att man inte ser dem. Att de finns kvar.
Lilleman svarar: och ingen har dödat dem.

Eh, nej just det.

♥ mother mary

söndag 10 juli 2016

Framsteg

Ett av sommarens hittills största framsteg är följande.

Mother mary: Skynda dig nu lilleman. Tryck på knappen! (sagt med aningen stressad röst på väg till förskolan)
Lilleman: Jag vet att mamma älskar mig fast hon säger åt mig. (sagt med mumlande röst)

Jag var tvungen att stanna upp och nästan grina åt detta. Som vi kämpat med att få lilleman tryggare så att han inte vid minsta tonlägesskifte, vid minsta nej och vid minsta tanke om att bli avvisad känner sig oälskad och avvisad så till den milda grad att han exploderar. Stoltare mamma får man leta efter! Vilket gigantiskt framsteg för lilleman.

Det bästa tipset för allt är ju att prata. Prata prata prata. Om allt. Sätta ord på känslorna, ge honom verktygen att uttrycka sig och försöka koppla ihop känslor med ord OCH sen försöka reglera känslorna. Och att kunna göra det i lugn och ro.

Ett annat gigantiskt framsteg är att jag klurat ut en sak till som oroat honom. Han har länge pratat mycket om döden och frågat väldigt många gånger vad som händer med barn som dödar sina föräldrar, om de måste vara i fängelset. Vi svarade väl lite tankspritt att de nog inte får bo kvar kvar utan behöver bo någon annanstans. Eller att man kanske måste bo på ett slags barnfängelse. Inga svar dög och veckorna gick. Till slut så trillade poletten ner hos mig och när jag frågade lilleman om han trodde att han varit på barnhem/blivit bortadopterad för att han dödade sina landsföräldrar svarade han lättat "ja". OMG!!! Det känns ju såklart bra att vi kan reda ut sånt här, men mitt hjärta blöder för att han överhuvudtaget ska behöva känna/tänka så här. Min lilla unge.

♥ mother mary

torsdag 16 juni 2016

Oroligheter

Förutom att oroa sig över att jag en kväll i veckan går på yoga så oroar sig lilleman för att börja på en ny avdelning på förskolan. Han oroar sig även över om polisen ska hitta grannens stulna cykel, om han ska få ha sin "fina" jacka på sig, om pappa kanske ändå ska natta fastän mamma lovat att hon gör det, om han ska få en bit av tårtan vi planerar att baka till morfars födelsedag i sommar samt om halva förskolans känslor om han skulle drista sig till att säga ifrån. Listan är ändlös.

Hade han varit mitt biologiska barn så hade det varit klockrent vems gener han ärvt. Hrm. De stunder då vi ser honom sorglös är han snabbare, kaxigare, mer högljudd och lugnare. Min känsla när han försvinner runt kröken på sin cykel och på några sekunder är utom rophåll är en känsla som mest kan beskrivas som skräckblandat förtjust. Pojken som många gånger inte viker från vår sida, får panik när man ska peka ut en fågel (eftersom han tror att man ska peka på ett monster eller nåt) och som alltid är beredd på det värsta kikar som sagt fram då och då. Det är galet häftigt att se!

I morse pratade vi om den nya avdelningen dit han ska tillsammans med några andra små kompisar. Han har oroat sig i över ett halvår. Vi har haft specialmöte med pedagogerna om det. Vi har vridit och vänt på det. Vi pratar, lyssnar, bekräftar och förtydligar. Möjligen lägger jag mig på en lite för hög nivå, men vi har sen länge pratat om att lilleman inte riktigt kan styra sin oro. Liksom för mig verkar det fungera bättre för honom när man verkligen grottar ner sig och reder ut allt från botten.

Nu gäller det att försöka dämpa oroligheterna och ha sommarlov. Jag hoppas att min dagräknarorm kan hjälpa; det är en orm med alla dagar tills det är dags att åka på resa. Sen en orm som räknar ner till förskolan. Det hjälper lilleman att ha kontroll och är roligare än en kalender.

♥ mother mary

PS Tack för allt stöd och pepp på mitt förra inlägg. ♥  DS

torsdag 9 juni 2016

Hjälpsamhet eller kritik

Ikväll sa en vän till mig att jag kanske borde fundera på hur lilleman kommer att tänka tillbaka på sin barndom och hur han kommer minnas mig. Att den bilden han (enligt henne som hon tolkat mig) har av mig som en person som sällan lämnar huset på kvällarna eller helgerna för att göra kul saker själv är rätt så deppig. Att det skulle gagna honom att se mig glatt skutta ut på olika aktiviteter.

Jag är ju själv lite orolig för att lilleman ska lida av att energinivån inte alltid är på topp så jag tog åt mig av rådet/kritiken och funderar nu. Att "glatt skuttande lämna huset" är en utopi, inte bara pga mig utan även pga lilleman. Det krävs förberedelser om jag ska "försvinna" på det viset. Och nu låter det kanske som svepskäl, men om jag vill skutta ut på promenad och lilleman vill vara hemma - fast med mig - då är situationen inte helt lätt. Måste nog dra det en vända hos vår kontaktperson. Ev kanske jag testar på lördag. Tydligt mål. Tydlig tidsrymd. Tydligt och tålmodigt förklarat budskap. Wish me luck.

Någon som har tips på korta och tydliga aktiviteter som lilleman inte känner sig "hotad" av? Ica? Återvinningen? Skogspromenad? Plocka blommor?

♥ mother mary

fredag 3 juni 2016

Att adoptera

Jag vet att i engelsktalande länder använder man sig av ordet "to adopt" vare sig det gäller barn, hundar, idéer mm. I Sverige har det börjat krypa fram på de senaste åren att folk adopterar hundar. Hur mycket det än skaver låter jag det passera. Men sen finns det (och nu är jag medveten om att jag låter som värsta bakåtsträvaren) alla dessa människor som lite lättvindigt slänger ur sig att "åh, vad söt, man vill ju liksom bara adoptera hen" eller "åh vad du är bra, jag tänker adoptera dig" och "man vill ju bara adoptera dem allihopa".
Jag förstår vad de menar, de använder ju ordet för att verkligen stryka under hur bra/söt/underbar osv någon/några är. Men för de som faktiskt adopterats hör det alltid ihop med trauma. Att mista sin biologiska familj, upprepade separationer osv Jag tänker inte börja gulla runt och försköna adoption.

Och medan jag ändå är igång att tjura över hur ord används så kan jag väl lika gärna häva ur mig mer om ämnet. För jag känner likadant för alla som känner sig "deprimerade" för att det är måndag, har "fet ångest" inför vilken lunch de ska välja, är "helt utbrända" efter helgen eller (den här var värst) får "lite suicidkänslor" när mötet är tråkigt. Även jag har sagt att jag är deppig (innan jag visste vad det innebar att vara det på riktigt), men de andra två uttrycken använder jag inte. Eller jo, jag har ju börjat outa min ångest lite, men det går liksom under i alla andras låtsasångest.*

Samma gäller uttrycken "jag får damp", "du är så Aspberger", "jag har en släng av adhd" osv osv. En väldigt liten undersökning bland mina närmaste visar nämligen att ingen av dem som verkligen har en allvarlig diagnos gällande psyket någonsin skulle få för sig att säga så. Högljudda diskussioner vid lunchen om hur braaaaaaa alla med autiiiiiiiiiiiism är för att de kan fokusera så himla bra förs inte av människor med autism.

Jag tänker mig att våra adopterade barn inte behöver klumpas ihop med hundar och annat gulligt som man vill ha nära sig. Det förminskar dem till att bli accessoarer till oss. Är jag med mamma och pappa för att de tyckte jag var gullig? Valde de mig på barnhemmet? (jmf hundstallet) Kan man adoptera bara så där? Tänk om någon annan tycker jag är söt och vill adoptera mig? Tänk om jag inte är söt eller snäll längre, lämnar de tillbaka mig då?

De sista meningarna är extra känsliga för lilleman. Han kämpar som bara den med att förstå att vi inte kommer lämna honom, försvinna, flytta, be honom flytta eller tappa bort honom. Vi har varit familj i knappt tre år och det är något som kommer upp nästan dagligen. Det är separationsångest, förintelseångest, ptsd och trauma. Det är adoption.

♥ mother mary

*Det där lät som om jag förminskade någon annans ångest, för jag kan ju inte vet om alla andra som kämpar med att outa sin ångest, men eftersom jag är en jobbig typ så brukar jag (om det lämpar sig) ställa följdfrågor. På så sätt har jag faktiskt kommit närmare två fina kollegor. ♥

onsdag 4 maj 2016

Han har hela vida världen i sin hand

När solen skiner, när mother mary med lätta steg (och nyinköpta munkar i ryggsäcken) småspringer efter sin lilleman som vinglar iväg på lilla ärvda cykeln. När huvudet är tomt på måsten, när jobbmailen klaras av runt midnatt och när håret får lufttorka trots pollenattack. När lilleman sjunger "he´s got the whole world in his hands" på högsta volym trots att han bara hört mig sjunga den en gång. Kan det bli bättre? ♥♥♥ Alla batterier laddas...

Dessutom firar lilleman och jag idag en av de största bedrifterna på länge!!! Han viskade en sak till mig när han satt i min famn och grät över att han inte fick ett femtonde rån. "Mamma, jag är ledsen över en annan sak. Att vi ska xxx." Mitt idoga tjat om att vi ska prata, prata, prata om allt hela tiden gav frukt!!! Lilleman hjälpte själv till med lösningen idag! Hade såklart koll på just xxx (tämligen enkel gåta denna gång), MEN det stora är att han själv kunde härleda sin känsla, förstå att han överreagerade på rånet och dessutom vågade säga det.

♥ mother mary

torsdag 28 april 2016

Totalt misslyckat

Eller snarare misslyckad kanske. Kvällen är misslyckad, jag känner mig misslyckad och allt är misslyckat.

Jag slet mig loss (å det gruvliga i avsked) för en sällsynt stunds egentid. Med vab i fler dagar än jag nånsin trodde var möjligt och en extremt frisk och irriterad son så är det inte friktionsfritt. Han saknar förskolan (som nästan inte har pedagoger för alla är sjuka) såklart. Och är inte så frisk så han orkar vara ute längre stunder.

Nu har jag suttit på en gata i ett villaområde och storgråtande messat för att få status hemifrån. Totalt rödgråten är nu chansen lika med noll att jag går och äter, går i affärer eller får ut nåt av kvällen.

Det tog en halvtimme, sen sa han själv (enligt maken) att han var färdig med att vara ledsen och skickade några bajskorvar i egenkomponerat sms. Maken messade också förlåt för att han tappat tålamodet lite. Jag grinade ännu mer. Nyss ringde de för att säga godnatt. Jag sitter fortfarande kvar i bilen i regnet.

♥ mother mary

söndag 24 april 2016

Dödssynderna

Jag har inte koll på dem alla, men när avundsjukan dök upp häromdagen så googlade jag. Många teorier finns det... Kul att läsa!

Någon timme tidigare hade jag skuldkänslor. En bekant hade hört av sig för att kolla hur jag mår. Det är tydligen svårt att höra av sig till folk som mår dåligt och jag blev såklart glad. Och så fick jag skuldkänslor. Är det normalt? För när andra, som känner mig ännu bättre, sms:ar eller mailar känner jag oftast inte så. Att jag liksom måste betala tillbaka...

Fick ett boktips och väntar leverans i veckan som kommer. Lite självhjälpsbok, fast med en kreativ twist som tilltalar mig. Återkommer med recension.

Lilleman växer så det knakar på alla sätt. Min fina unge! Äntligen börjar det fastna att han är i vår familj. "Mamma, älskar du mig mest?" "Visst ska vi alltid bo tillsammans?" "Du älskar mig när du är död också!" Ja, ja och jajamän!  svarar jag på det.

♥ mother mary

onsdag 13 april 2016

Dora

Jaaaa, vi gjorde det, vi gjorde det, vi gjorde det, yeeeeeeeeeeeeees we dit it! Så sjunger Dora* och hennes kompisar efter varje avklarat äventyr. Så ville jag sjunga i morse efter en friktionsfri morgon (nästan, lite hinder på vägen får man räkna med), behållet tålamod (från min sida) och en klockren tur till förskola samt bra lämning. Jag nästan studsade därifrån och bara njöt. Njöt av den rätt så ovanliga känslan av att "allt är bra just nu".

En timme senare satt jag och grät hos läkaren och hade inte minsta lust att sjunga. Det handlade om ett rutinbesök, men jag var visst så skör så jag började gråta. Och så berättade jag. Om adoption och trauma och SN och att det blivit och nästan övermäktigt. Men vi klarar det. Ja, det gör vi. För jag ska banne mig sjunga som Dora minst varannan dag och lilleman tar stormsteg i sin fysiska utveckling och han är världens finaste! Och det har inte gått såååå hemskt lång tid sen vi fick varandra och trauman blir man inte av med hur som helst. Så det finns hopp och Dora och jag ska sjunga oss hesa!

♥ mother mary

*Dora utforskaren är ett superbra barnprogram där ungarna själv får vara aktiva. Dessutom är Dora latina så det är inte bara vita kids. Ni Hao Kai Lan är också bra, men just idag stämde Doras sång bäst. Kai Lan är en kinesisk flicka. Daniel Tiger är också en favorit, hans polare har alla möjliga hudfärger. Själv är han som namnet avslöjar en liten tiger.

söndag 3 april 2016

Sömnlös

Jag är rätt van vid sömnproblem. Men ibland känns det extra jobbigt. Det är när ångest håller mig vaken. Och när nämnda ångest inte riktigt går att ta på.
Är det ångest inför morgondagen som råkar vara en måndag? Är det separationsångest efter helgen? Är det att "ingen" hör av sig? Är det väntan och ovisshet inför ett läkarsamtal? Är det världens ojämlikhet, rasism och allmänna fobi?

Det kan i alla fall inte vara för att jag är oälskad ("mamma, jag älskar dig, du får ett hjärta av mig").

♥ mother mary

fredag 18 mars 2016

Orken

När allt bara verkar jävlas med en, när man känner sig ensammast i världen i sin misär och när man gråtandes i alla fall gör frukost åt sig själv, då känner det så himla orättvist. Och det känns som att orken är totalt slut.

Men man fortsätter kämpa och några timmar senare, några desperata telefonsamtal senare och några hysteriska skratt senare så händer det - situationen löser sig. Såklart den gjorde kan man ju tänka, sådär upprörd hade du ju inte behövt bli över att allt körde ihop sig, över att allt annat som också kunde gå fel så här en fredagsmorgon också gick fel (oh the irony). Nä, men KÄNSLAN av att nu går det åt skogen, den är inte så lätt att skjuta åt sidan. Och även om allt löste sig och jag nu sitter och jobbar så är jag helt slut.

Ett SN kräver planering. Det kräver kontroll och det tar tid. Och plats. Idag var det utrustning som hade fått leveransproblem. Vi har ju tur som bor relativt nära vårt sjukhus, men ändå... läser om andra där vissa saker plötsligt tagit slut hos leverantören. Nä fy bubblan för fredagar som börjar så här.

Hoppas det finns tillräckligt med ork hos er, kära läsare, för att ni ska få en skön helg!

♥ mother mary

torsdag 10 mars 2016

Separationsångest

Jag börjar gräva i mig själv och tycker det är jobbigt. Följande hittade jag på http://www.sv.grupopedia.com/se/health/vad-ar-vuxen-separationsangest/ när maken hintade om att jag skulle ta itu med min separationsångest.

"Men, separationsångest är absolut inte någonting man bara känner som barn. Många vuxna kan också få ångest och må mycket dåligt när de måste skiljas från någon man tycker mycket om.

Det finns vuxna som kan ha svåra problem i en relation för att de inte klarar av när partnern reser bort även om det bara är en kortare vistelse. Separationsångesten yttrar sig som ångest och oro, man blir rädd att inte partnern ska komma tillbaka, eller att man ska bli lämnad. Detta kan ställa till stora problem i en relation, och ibland kan faktiskt själva separationsångesten och de reaktioner den framkallar vara orsaken till ett sprucket förhållande.
Att drabbas av separationsångest i vuxen ålder handlar ofta om en dålig självkänsla, och många gånger finns orsaken att hitta långt bak i tiden. Separationsångest kan ha sitt ursprung i tidig barndom, och då är det naturligtvis svårt att veta vad som egentligen hänt. Kanske man varit med om en separation som varit traumatisk för ett litet barn, men det behöver inte alls vara en separation som orsakar besvären i vuxen ålder. En otrygg barndom kan också göra att man lättare drabbas av separationsångest som vuxen, och då är det förstås självkänsla och brist på trygghet som gör att man är rädd att bli lämnad. Men, naturligtvis kan man inte alltid hitta orsaken till vuxen separationsångest i barndomens upplevelser. Den kan också ha grundlagts senare i livet."

Första reaktionen till maken var - va, jag har inte separationsångest! Fast det är ju jobbigt när maken ska iväg till Willys på kvällen och köpa glass. Det är jobbigt när han ska iväg till sin hobby. Det är extremt jobbigt när han är på kick-off. Det är jobbigt när lilleman lämnar mig (maken hämtar, förskola börjar osv). Redan när jag läste på om anknytning inför lilleman funderade jag på hur min egen anknytning egentligen funkat... det är väl bara att bita i det sura äpplet och konstatera att allt som funkat innan nu inte gör det, det finns liksom inte plats för att dölja sidor av sig själv när man har barn. Vi får jobba på det gemensamt lilleman och jag. "Mamma, du kan ringa om du känner dig ledsen." är lillemans sätt att dela bördan och jag spelar med. Oftast hörs vi inte, men jag tror att känslan av att det är ok att ringa mig gör det lättare för honom.

♥ mother mary


torsdag 3 mars 2016

Äntligen

Äntligen vågade jag ringa till en stödperson och prata om lilleman. Jag har skjutit upp det i många månader, rädd för att börja gråta, rädd för att det skulle visa sig vara mitt fel alltihop. Idag kände jag att "nu ringer jag" och jag har just lagt på luren efter nästan en timme i telefon. Sju post-it-lappar är fullklottrade, jag är gråtmild, men känner mig ok.

Maken ringde och muttrade att jag suttit jäääääääääätelänge i telefon. Han blev också glad över att jag vågat ringa. Nya tag. Tålamod. Tålamod. Tålamod.

♥ mother mary

måndag 22 februari 2016

Jag har tur...

...som på både lördag och söndag fick träffa starka, vackra, kärleksfulla kvinnor. Och dessutom får kalla dem båda för vänner. Jag har verkligen tur.

♥ mother mary

torsdag 18 februari 2016

Att förstå

Sen jag blev mamma genom adoption har jag lärt mig massor, både om mig själv, om processen, om rasism och anknytning, om vithet och trauma. När man väl förstått något, eller rättare sagt, tagit det till sig vare sig man förstår eller inte - vissa saker behöver man inte förstå, bara man gör det rätta. Typ det här med anknytning - merparten av vårt umgänge förstod inte, men gjorde ändå som vi sa. Vi förstod ju inte heller i början när vi gick utbildningen, men incitamentet till att lära sig var ju större för oss.

Såååå.... många vet ju kanske då också om vår resa. Om hur tufft det varit innan vi visste att det skulle bli lilleman som blev vårt barn. Jag undrar hur mycket det påverkat vår omgivning?
Två exempel: en bekant som vi umgås med familjevis får barn. Barnet föds och vi ses inte de första veckorna. Stor förståelse för detta från min sida, inte bara för sjukdomar utan även för anknytning. Sen ses vi och jag tassar lite försiktigt runt bäbisen och uppför mig som jag inte kan låta bli att uppföra mig runt bäbisar. Med den enda skillnaden att jag inte ber om att få hålla. Jag blir heller inte erbjudan att hålla. Inte ens i komiska situationer då mamman hellre lägger ner barnet på golvet än ber mig hålla. (jag erbjöd mig till och med) Jag börjar bli fundersam. Gör mamman detta för att skona mig på något sätt? Eller verkar jag avvisande genom att jag själv inte tar första steget?

Till saken hör att vi en dag satt i soffan i en salig röra av barn och vuxna, maken klämmer in sig och sträcker sig genast efter bäbisen. Han frågar inte utan utgår helt enkelt ifrån att det är ok. Gullar och har sig och jag sitter på helspänn och försöker smygkika på mamman för att se om hon misstycker. Verkar inte så. Intrigen tätnar. ;-)

Exempel nummer två. Nu är det en nära vän som fått bäbis. Sedvanligt bäbis-beteende. Efter en stund frågan min kompis om jag vill hålla. Jag försöker att inte slita bäbisen ur händerna på henne. En lång stund senare erbjuder hon mig att lägga ner bäbisen och jag kollar om det är ok att fortsätta hålla. Hon frågar om det är ok, eller rättare sagt om det KÄNNS ok. Fin vän! (Det kändes jättefint att hålla bäbisen.)

Åter till grannen: hon kanske tror att jag kommer att bryta ihop om hon ber mig hålla. Att lilleman ska misstycka. Eller så har hon tagit till sig allt mitt tjat om anknytning. Kanske så vill hon bara inte att jag ska hålla. Och det är också ok.

♥ mother mary

PS Är det förresten någon som undrar något som rör adoption om som jag kan hjälpa till med genom att skriva om det?

fredag 29 januari 2016

Min kropp är min kropp

Vi lär lilleman att han kan säga ifrån. Förskolan gör det också för plötslig säger lilleman STOPP och sätter upp en bestämd liten hand. Det är ju jättebra, men ibland kan man hålla sig för skratt när stoppet gäller toabesök, att ta på sig överdragsbyxor eller att äta kvällsmat. Well well.

Häromdagen på mitt jobb hjälpte jag en besökare och fick lite charmigt beröm för hur trevliga alla och då speciellt jag var på min arbetsplats. (Jag är ju inte trevlig egentligen, service faller sig bara naturligt för mig.) Uppmuntrad (?) av mitt trevliga sätt fortsätter besökaren med att ta ett kliv närmare och börjar berätta hur snygg jag är. Superhet liksom. Fortfarande trevlig tackar jag (eller inte, kommer inte ihåg faktiskt), säger åt besökaren var han kan vänta och går på darrande ben in till mina kollegor för debriefing. Det var så länge sen någon klev in i min personliga sfär på det här oinbjudna och obehagsframkallande sättet så jag hade nästan glömt alla dessa mansgrisar som tror sig vara charmörer. Urk. Nu har jag googlat på rätt ord (refrain) och skrivit ner vad jag tänker säga om det händer igen. För personen ifråga jobbar (!) på min arbetsplats, dock inte där jag sitter.

Möjligen gör jag först en lilleman och hojtar STOPP nästa gång han sätter igång.

♥ mother mary

PS Och eftersom jag misstänker att någon kanske tänker att det där var väl inte så farligt, en komplimang liksom, skärp dig mother mary, så vill jag förtydliga att nej, det var det inte. Det var obehagligt och jobbigt och jag kände mig mest äcklad och vill inte gå i närheten av hans kontor. DS

fredag 15 januari 2016

Missförstånd

Jag kör till förskolan med en glatt sjungande lilleman i baksätet. Han sjunger på engelska. Det låter helt bedårande eftersom han ju härmar det han hört utan att veta vad det betyder. Hela vägen sjunger han. Upp i falsett i sticket, refrängen med tonartshöjning och så glad. Snön gnistrade och jag fick tanken om hur vansinnigt kort, men ändå lång, tid det gått sen jag var den förtvivlade miss mary. Nu är jag en relativt pigg och glad mother mary och att få köra sitt barn till förskolan och bara vara i nuet för en stund är belöningen för allt annat. Känns det som.

Häromdagen hämtade både maken och jag. Väl hemma så utlöste en liten enkel fråga ett argt utbrott, det slogs (väldigt lätt, men ändå), kastades och skreks otrevliga saker. Han var helt ifrån sig och jag höll lugnet i ca en timme. Även maken. Vi fattade inte vad som gått fel. Någonting med hämtningen måste det ju varit. Att vi var där båda? Det var oplanerat. Hmm.

Till slut kom jag på att jag skojat lite med lilleman och han kompisar samt pedagog vid hämtning. Han var superupptagen med att rita så jag satte mig och väntade. Nej, jag har inte tid att gå hem mamma. Ok, skämtade jag, då får jag kanske ta ett annat barn... Nej, protesterade de andra ungarna. Ok, sa jag, men pedagogen då, får jag ta hem henne? Och så höll vi på en stund.

Alla lillemans värsta farhågor besannades! Vi ville ha ett annat barn! Han skulle behöva flytta! Vi tycker inte om honom! Jag har nog aldrig bett om ursäkt, sagt förlåt och kramats så mycket och så länge för något i hela mitt liv. Hur kunde jag vara så tanklös? Jag som vet att man tex aldrig får säga saker i stil med att "kommer inte du nu så går jag". Och så skojade jag om det där. Usch. Vi pratade massor om det. Och sa förlåt på tusen olika sätt. Till slut så lekte vi kram-fängelse för lilleman blir så rädd och sårad och ledsen att han inte vågar visa sina riktiga känslor. Då leker vi så att vi får de där kramarna, skratten och tårarna så allt kan läka.

Men det sitter ju kvar. "Jag längtar efter dig redan" hojtade jag till maken i morse varpå lilleman bryter ihop. En halvtimme senare av kram, mys, försäkran om att jag längtar lika mycket efter honom och visst tycker om honom är han på g igen. Och sjunger och studsar...

♥ mother mary

fredag 1 januari 2016

Gott nytt år

Det har ju inte hänt nåt bra det här året, utbrister jag teatralisk vid nyårsmiddagen till maken.
Har det inte gått framåt med lilleman? frågar maken.
Jo, det har det ju. Ibland blir man bara så himla trött att man inte orkar se det minsta lilla positiva. Det går framåt, det gör det. Och så backar det nåt enormt, tex vid lov då rutiner bryts, då börjar vi från början igen. Frågorna som kommer är bla om han ska sluta förskolan (say what?),  aldrig får träffa sina kompisar mer (stackarn), måste börja skolan (det är han redan nu orolig för), inte ska få julklappar (jodu), att tomten ska vara en tjuv och ta paket istället för att lämna... Och inget sägs rakt ut. Nä då, agenterna mother och make (mest mother faktiskt) jobbar dygnet runt för att lägga pusslet till lilleman. Dessutom är han i denna förändringstid livrädd för att jag eller maken ska försvinna och vi är tillbaka på ruta ett med vårt lilla plåster. Fast vi tränar upp en superbra grej: så länge man håller ögonkontakt så kan det funka! Lilleman backar ut från mig och sitt rum ända bort till soffan där xyz befinner sig. Hämtar och rusar antingen tillbaka eller går hyfsat lugnt med ögonkontakt!
Utifrån ovanstående så känns ju lilleman helt oförberedd på sitt jullov. Jag undrar hur det skulle sett ut utan de ca 5 timmarna med förberedande samtal, teckningar och kalenderförklaringar. Hehe...
Jo, nog har det hänt saker under 2015. :-) Detta år ska jag träna ännu lite mer på att lyssna till mina känslor. Sen så ska jag även stressa mindre, för stressen är det som är värst för mig. Jag blir liksom inte mitt bästa jag då. Ähem.

♥ mother mary