måndag 26 maj 2014

Jodå

Efter att verkligen ha försökt släppa det under en hel dag hoppades jag så innerligt att maken skulle ringa eller ännu hellere komma hem med blommor. Vågade knappt titta när han klev ur bilen och fångade upp lilleman utan höll mig till disken. Som tur är prasslade det och jag fick en fin ursäkt, en gigantisk bukett av mina favoriter samt orden jag ville höra. Och så fick jag gråta på makens axel istället för ensam i soffan. Hur jobbigt det hela kändes för honom säger han inget om, men han skippar av oklara skäl att åka på sin hobby ikväll. Det känns bra. ;-)

Regina, jag var ute under dagen och sniffade på lavendelplantor!

Och eftersom jag alltid är snabb att marginalisera något när jag väl kravlat mig förbi hindret så kan jag i detta nu inte fatta vidden av hur ratad, skamsen och ledsen jag kände mig för bara några timmar sen. Tack för stöd, fina bloggvänner! <3

♥ mother mary

söndag 25 maj 2014

Nähä

Vart först lite paff när mors dag inte nämndes på morgonen. Först på tidig förmiddag kom maken på det (och gratulerade bästa mamman osv) och pinsamt nog har utebliven present (eller blomma, eller vad fan som helst) gjort mig ledsen inuti hela dagen. Sent på dagen sa maken igen något om hur bra jag är och jag vågade lite skämtsamt säga att jag kände mig glömd. Nu önskar jag att jag vågat säga det tydligare. För jag är så himla ledsen att jag inte fick nåt litet hemmagjort eller nånting som visar på romans eller att jag blivit mamma.  Blir nog dubbelt besviken för att jag ofta sätter maken på en piedestal (från vilken han ofta levererar) och förväntar mig saker och jag kunde inte ens i min vildaste fantasi tänka mig detta scenario. Och så är det ju patetiskt att sitta i soffan och storgråta helt ensam. Men det är ändå det jag gör nu.

Svärmor och svärfar som var med oss idag muttrade lite om sin sons tillkortakommanden och jag kunde ju inte mer än hålla med. Nä, vilken sur känsla. Jag tror maken skäms (hoppas det iaf) nu (eller så sover han redan) och jag vill ju inte att han ska må dåligt så jag höll inne med att ytterligare förklara hur det kändes. Vet med mig att det kommer ta några dagar att tina upp (borde ruska av mig, men jag känner mig så sårad) och ska i natt göra vad jag kan för att vrida tankarna rätt igen...

Kan ju tillägga att jag ringde min egen mor som inte hade en aning om att det var mors dag. Suck.

♥ mother mary

onsdag 21 maj 2014

Hjälpmedel

På sjukhuset slåss jag för hjälpmedel som ska underlätta. Parerar när jag känner att personalen försöker snåla, ta genvägar eller göra det lätt för sig. Är allmänt tigermammig och antagligen skitjobbig att ha att göra med. Igår kom då lastbilen med jättekartongerna. Idag grät jag när jag installerade prylarna. Jag vill inte ha de där grejerna i mitt hem. Det måste gå på något annat sätt. Jag kommer aldrig att kunna släppa det sjukhussjuka hos lilleman om jag ska mötas av dessa hjälpmedel vareviga dag.

Lilleman är superglad. Han har ju längtat efter sakerna som vi lobbat in. (Så pedagogiskt av oss. Så himla duktiga vi är. Supermänniskor liksom. Dem kan man ju slänga åt en pik då och då. Det behöver de nog.) Så nu slits jag mellan att montera ner allt och att låta det vara för att lilleman ska ha det lättare. Hmm. Mammans ego (eller psyke?) eller sonens liv. Inte så tufft val när allt kommer omkring. Sluta tänk mother mary. Sluta oroa dig. Bara sluta.

En annan dag ska jag skriva om hur det går med anknytningen. Hur lilleman växer och utvecklas och hur han förändrat våra liv. Hur han kommer kutande till sina föräldrar när han gjort sig illa och hur han skrattar och pratar och är smart och söt och klängig. Och tjatig, gnällig och sur. Men mest glad.

♥ mother mary

onsdag 7 maj 2014

Skämskudde och lökinsikt

Det tog ett bra tag att lära sig den fantastiska lärdomen att "alla får skämmas för sig själv". Nu behöver jag sällan skämskudde och därför var det extra jobbigt när jag själv kände att jag skämdes så för något att jag inte vågade berätta för någon.

Ledsen, arg, kort stubin. Oförstående man (kändes det som), surande fru. Ingen ögonkontakt. Gråt när vi lagt oss, gråt i hemlighet. Varför, frågade jag mig själv, är jag så arg på min man? Varför börjar jag inte gråta förrän han lagt sig och inte ser?

Så en dag slog det mig. Jag vågar inte visa honom vad jag känner för jag skäms. Jag skämdes över att jag var deppig, hade padda/groda, tappade humöret, inte var en glad och fin mamma och fru. Jag skämdes över min ilska när han kom hem och gick och lekte fint med lilleman och jag blev kvar i köket med tårarna. Jag skämdes över att jag kämpade med att vänja mig vid de nya (sjuk-)rutinerna med lilleman, att han är sjukare än jag trodde och med (vad jag trodde att) andra tänker. Jag dissade mig själv för att jag inte kunde njuta fullt ut. Jag undrade om jag blev straffad för att jag inte önskat mig det här och nu ändå har det. Jag blev så förtvivlad när alla fick glada utrop vid möten med lilleman utom jag som fick en tjurig unge. Jag skämdes över den jag blev när jag ville dissa dessa andra.

Insikten gjorde mig modig och en kväll tillät jag mig ögonkontakt och berättade om mina skamliga känslor. Maken, som den underbara man han är, sa saker som jag såklart själv borde insett och vetat. Han blev närvarande och den jag behövde istället för att (som det kändes) dra sig undan och glida med vid sidan om. Du vet väl att han knyter an till dig mest nu och därför är mest ocharmig mot dig? Han vill bara vara med dig. Han vill sova med dig, sitta nära dig och bli buren av dig. Han är glad och charmig med andra för att dem är han ju inte säker på än. Tvivla inte på att du är en fantastisk mamma!

Men, sa jag, jag skäms så för att jag är deprimerad. Jag vill inte berätta. Jag vill bara vara mamma ju. Jag vill inte snöa in på det extra jobb som sjukrutinerna ger, vill inte låta mig (oss) begränsas trots den extra planering som måste till. Jag vill inte höra "men skyll dig själv som adopterade ett SN-barn".  Jag vill bara vara. När jag väl uttalat allt detta och pratat klart med maken så kändes det som om ett ton lyfts från mina axlar. Och återigen har jag lärt mig något. Jag är som en lök. Mother mary måste skalas i omgångar för att allt ska bli bra. 

♥ mother mary