Att samla sina tankar

I går kväll vaknade lilleman feberhet och grät hysteriskt att han inte ville flytta. Han ville bo kvar med mamma! Ja, separationstankarna är aldrig långt borta. Lilleman kommer nog bo här tills han är 47 år.

Tankar som kommer och går är svåra att samla ihop och få logik i. Ibland läser jag nåt fantastiskt och det uppstår en kort stund av "aha!" där det känns som om många tankar faller på plats alternativt rättar in sig i rätt led. Wow, där är jag nåt på spåret hojtar mother mary till maken, jag visste att jag inte kunde vara ensam om det här! Att jag inte är "hopplöst galen och psykiskt sjuk". Vilket jag ju egentligen vet, men inte verkar kunna ta till mig ordentligt i alla lägen.

Jag har sett tydliga mönster denna vecka. Efter att ha lyckats få till en lugnare arbetsmiljö hamnade jag mitt i en sådan situation jag försöker undvika. En kollega var otrevlig, jag intar (på ytan) en sval attityd och nästan springer därifrån innan jag krackelerar. Eftermiddagen blir en plåga och väl hemkommen är jag till ingen nytta. Alla är emot mig, jag är allmänt värdelös och kollegan är en idiot. Det intressanta i detta var att nuförtiden är dessa situationer relativt sällsynta vilket tydliggjorde hur extremt jag överreagerar på att en ensam person under en kort stund är otrevlig mot mig. Fem minuter förstör flera timmar. Intressant.

För att nu ingen ska få för sig att jag är sjukt lättkränkt så kan jag tillägga att jag dubbelkollat med några personer om kollegan faktiskt var otrevlig (jodå, det var hen). Hur kaxig och framåt jag än kan tyckas vara så är det ändå mest orättvisor mot andra som får mig att ta strid i korridoren eller ta ton på stora möten. Som min svärmor säger: bli inte ledsen, bli arg. Men om jag blir arg så är jag rädd att jag ska bli väldigt arg. Och jag vet inte om det är värt det. Speciellt inte i jobbkorridoren. Och så undrar jag (och maken och säkert flera vänner) hur i hela friden jag kan låta mig rubbas så till den milda grad av enstaka knäppa personer.

Samla tankarna var det ja. ;-)

♥ mother mary

Råd

När orken tryter, gråter är mer regel än undantag, kroppen reagerar som på ett verkligt hot inför en helg med extra belastning för mother mary, lilleman får fnatt, maken snäser och mother mary skulle vilja lägga sig i ett hål (fast hon orkar inte gräva det), DÅ bråkar man som om det gällde livet. För det är ju det det gör. Gäller livet. Balanserandes på avgrundens rand blir det inte snyggt. Inte så privat. Jag tror att de som eventuellt blev vittne till det kan smyga sig närmare sin ev partner och lite smånöjt tänka att de minsann inte bråkar offentligt. Och tänkt ändå vad bra vi har det. Jaja. Jag bjuder på den. Vi kom ut på andra sidan. Mellan våtservetterna och chipsen. Chipsen som jag sulade i vagnen skulle jag aldrig valt annars, men nu hade jag slitit till mig en random påse. De var goda. Jag älskar min man, make, livskamrat. Han gör mig till en bättre människa. Jag gör honom till en bättre människa.

Jag frågade om råd och kände att de bästa råden kommer från dem som själva varit där. Som inte behöver försöka förstå. Som inte behöver få höra att "nej, han fick inte sin vilja fram, det handlar inte om det", "nej, jag kan inte bara sticka iväg en stund", "nej, jag orkar inte". De som vet precis hur det är. Och som faktiskt bara ger råd när de efterfrågas. Jag är så otroligt tacksam för att jag lärt känna människor som kan ge mig råd som faktiskt kan funka! Och just nu ändrade vi kvällsrutinen för lilleman - han blir lugnare och jag kommer förhoppningsvis att må bättre i längden.

Fast ändå. Det behöver ju (nu när jag tänker efter) inte vara de som exakt vet hur det är som ger bäst råd, kanske är det bara det där med att inte komma med oefterfrågade tips som är vitsen. Att lyssna, komma med råd när det efterfrågas och tänka efter innan. Jo, så är det! För jag får minsann fina råd av folk som inte ens kommer i närheten av att vara i samma sits som jag.

"Länge leve mänskligheten, vi är alla världsinvånare!" som jag just sa till min kollega som skrattade rått (vi har samma sorts humor) till svar!

♥ mother mary

Men va fasen!?

Jag har läst böcker, faktaböcker, av Åsa Nilsonne.

Nu lånade jag en roman, Smärtbäraren, och fastnade direkt. Tyvärr läser jag redan på sida 17 följande och läser vidare med en klump i magen.
"Jag har ofta undrat över tillblivelsens paradox - hur en intensiv, allt överskuggande längtan efter ett barn kan förhindra en graviditet. Sedan, när de tilltänkta föräldrarna ger upp och adopterar ett barn eller skaffar hund går det finstämda maskineriet igång igen och de får sitt efterlängtade barn av egen kraft och utan kostnad."

Åsa Nilsonne är psykiater och forskare på Karolinska institutet. Jag undrar om hon vet vad hon (eller romanens huvudperson) gör för skada för de ofrivilligt barnlösa? Som författare har man ändå ett ansvar. För det är ju inte så? Eller har jag i förtvivlan över barnlösheten (då, innan lilleman) missat någon studie?

Är det någon annan som läst boken? Den är från 2002.

♥ mother mary