Det töar

Mannen har tagit med sig vän och deras barn till sin hobby. Jag bestämde mig för att stanna hemma, de är tillräckligt många för att det ska funka. Vill gå och shoppa lite garn, men saken är att det är så halt ute att jag knappt kom till brevlådan. Buss?

Skriver en lista på saker jag vill och ska göra. Ser tillbaka på mitt liv sen barnlösheten kickade in och det är en sorglig tillbakablick. Jag som aldrig tackar nej, som alltid varit kvar till sist på festen, dansat, hoppat på olika saker och haft massa energi (trots deppressionssvackor) lever nu som en sorglig liten ensam pensionär. Inget är roligt, ingen ork finns, jag vill bara sitta och läsa, virka kanske, vara hemma... Jag slutar inte försöka förbättra mig och min livskvalitet, kämpar som en iller för att leva i nuet, inte grubbla, sörja och deppa bort, MEN från det längre perspektivet ser jag att jag för en sisofyskamp mot det.

Jag har tom börjat tänka att ivf inte var så farligt och lagt fram förslag till maken om en plan i väntan på barn. Special needsbrevet, eller önskemålen, börjar samtidigt ta form. I en affär såg vi igår en familj med barn från vårt eventuella land. Överallt ser jag dem förresten: adoptivfamiljerna! Hoppas de inte känner mina stirrande, längtande blickar. Eller va fan, de är väl de enda som fattar... (ivf syns ju inte, men om ni bar en vit ros så skulle jag stirra längtande på er med).

 ♥ miss mary

En tung dag.

En slags baksmälla efter allt sällskap i jul, trevligt över förväntan, långa och djupa samtal med mina föräldrar (så skönt) och umgänge med vänner och deras barn. Redan igår kväll kände jag känslobaksmällan smyga sig på och den var fullt utvecklad när jag vaknade i morse. Mannen mådde ungefär likadant så vi gav oss ut på en försiktig presentletarrunda på stan bara.
Försökte få kontakt med en vän på besök i stan, men eftersom vi var så off orkade vi inte styra upp något mer än att köpa presenten och fråga om de ville fika. Fick inget svar på det (lite besviken). Fick inte heller ngn respons på att jag meddelade present och pris som de velat dela. Jaja, orkar inte ta in någon annan idag, släppte av maken på hans hobby och åkte hem till soffan, julklappsbok och godis.
Har det lite tungt med barntankarna, läser andras bloggar för att distrahera men det funkar inte. Tänker på ev randig mössa jag vill virka med julklappsgarnet istället. Och att jag just idag när jag är låg inte behöver ta de stora tankevändorna. Faktiskt. Återvänder till min bok nu. Nattens cirkus.
♥ miss mary

Nu är det gjort. Och det med besked.

Mor och far kom idag. Härligt och efterlängtat, men inte alltid helt lätt. Bl a så visste jag att jag någon gång under julen måste ta samtalet om "slappna bara av så blir ni gravida". Första missade jag för jag blev så paff. Tydligen har två karaktärer i Downton abbey svårt att få barn. De går till läkare och säger att de är anxcious to have a baby. No, säger läkaren, anxcious is no good. Där slutar mamma berätta och upprepar bara det sista igen. Jag fattar noll. Någta sekunder senare trillar polletten ner.
Den andra kommer i tvsoffan. Vi pratar länder, jag öppnar upp och berättar och hon funderar och klurar. Känns bra. Sen säger hon att hon känner på sig att vi ska bli gravida och att det nog kommer när vi väl (and wait for it...) adopterat och släppt tanken och stressen. Mycket lugnt börjar jag återigen förklara våra fysiska handikapp, att vi såklart också hoppas, men att vi inte kan sätta vår barnlängtan till hopp utan måste handla. Nej, det funkade inte. Då sätter jag in det sista jag har, nämligen brutal ärlighet: det känns som ett hån för mig som ofrivilligt barnlös när du säger att det är avslappning det beror på. Eller stress. Det funkar inte att säga så till mig. Fast hon lägger in en passus om att det minsann tog henne och pappa ett tag (på grund av stress såklart) att göra min lillasyster (det är 18 mån mellan oss) så tar hon till slut till sig det jag sagt. Att jag lyckades hålla mig lugn hjälpte nog, och att vi sedan i somras byggt upp en starkare relation än innan. Jag har släppt ner garden lite, började med utomkvedshavandeskapet, och min förändring ger gensvar hos mina föräldrar, främst mor.
God jul då!
♥ miss mary

Jag älskar böcker

Hämtade mig efter gynbesöket. Bet mig i tungan för att inte börja förklara mig, de fattade säkert ändå.
Var på en adoptionsorganisation idag för lite mer info om ett land. Egentligen två länder, men den ena landsansvariga var sjuk. Är det ett tecken?
Eftersom trycket över bröstet antagit larviga proportioner och ekorrhjulet i huvudet vägrade sakta ner tog jag det enda vettiga beslutet i lördags. Maken borta på äventyr. Miss mary med bok, vörtmacka, tända ljus och mobil i badkaret. Japp, bra beslut. Tror jag låg där i en timme och läste. Läser en bok som jag för lääääängesen fick av syster, en bok med ful framsida (ja, sån är jag, väljer bok efter framsida och vin efter etikett) av en mysko snubbe som heter Eckhart Tolle. Men... efter några kapitel hade jag blivit lugn där i badet så man ska inte döma något/någon efter utsidan. :-)

♥ miss mary

Men åh...

Sitter i väntrummet hos privat gyn. Självklart timar jag det med glad familj som vill visa tvillingar. Önskar jag hade headset så jag kunde utestänga. Gråten samlas i bröstet. Jag andas. Usch, gå härifrån.


♥ miss mary

Mannen, den tyste krigaren

En vanlig tisdag och mannen ringer och säger att han bokat tid med landasvarig för X och efter kl 13 ska han boka tid med landansvarig Y. Själv grinade jag (såklart) mest när han ringde och var tvungen att återigen ta upp konserten. Allvarligt talat så behöver jag nog jobba med bekräftelsebehovet en aning. Dubbelkollade även för säkerhets skull att han inte började tröttna på mig. ("Mig blir du inte av med så lätt, älskling.") och sa till honom att han faktiskt fick ta lite ansvar för sina reaktioner (tystnad) och inte bara lacka ur och bli tyst när jag går överstyr (tystnad). Snabbt från svartgråt till domina minsann!

Förutom hans, ibland uppdykande, antagligen i panik härstammande, tystnad, så är min man underbar. Han lyssnar och tänker och kommer med goda råd, säger som det är, suckar och ber mig att inte vara så dramatisk, att andas och emellanåt väljer han ett enda ynka fel ord och allt blir väldigt mycket jobbigare. Och så blir han tyst ibland. Tur att jag är en sån himla underbara fru i alla andra lägen så det uppväger min fantastiska skörstarka och lite självtvivlande personlighet som ibland övermannar mig. Tyste, starke krigaren med glimt i ögat, det är han. Faktiskt är han lite lik  Khal Drogo (Game of Thrones), fast med rakat huvud och inga tatueringar. Sen är han ju kortare. Och inte lika brun. Hmm, ja, ni fattar.

♥ miss mary

Upp som en sol, ner som en pannkaka...

I fredags, efter en väldigt stressig vecka, så ramlade vi in på ACs föreläsning/öppna hus. Snabbt trycka i sig lussebulle och julmust, lyssna på föredrag, spana omkring sig efter kända ansikten (vi känner ju bara dem från kursen, ingen av dem var där) och andas. Två länder kunde man skicka till direkt, familjer med barn och landsansvariga var där för ev frågor. Från depp och misär gick vi under kvällen till hoppfullhet och glädje.  Nästa problem är att vi nu känner att vi vill adoptera från något av länderna och gråtandes (jag) sitter vi och skriver listor, pratar, googlar och mår dåligt igen. Mannen är snabbare än jag och tänker ringa och boka möte på måndag igen (måste få veta mer om sjukdomarna), jag börjar grina för varje barn jag ser på olika listor (och live) och svänger som en vindflöjel. Hur ska man välja när det enda man vill ha är ett barn???
Hur ska man veta? Båda länder blir säkert rätt och bra på sitt sätt, men som modern högpresterande människa söker jag det perfekta svaret, vagt medveten om att det kanske inte finns ett "rätt" svar.

Idag ska jag ta min hobby till en helt ny nivå. Solo på andra advents-julkonserten. För jag kommer växa av utmaningen. Det vet jag, trots den relativa paniken som bott i mig i flera veckor för detta solo. För jag kan inte sjunga, sades det när jag var yngre. Det sitter i. Men jag ska visa för mig själv att jag kan. Dessutom ska jag sjunga för någon annan som behöver det. So, Christ, give me a hand, will u?

♥ miss mary

Igen.
Varför ringer de alltid till MIG från organisationerna??? När vi skrev ett tydligt följebrev med endast min man telefonnummer på. Jag klarar inte dessa samtal utan att bryta ihop i en blöt pöl. "Finns ju inget vi kan säga" "Vi kan ju inte sia om framtiden" "Du får prata ihop dig med din man" "Ring gäääärna om du har fler frågor" Men för i helvete, jag kan ju ändå inte få ett vettigt svar på någon fråga ju! Och det är så svårt att prata när man efter halva samtalet måste sticka sig med en penna för att inte totalt bryta ihop i luren. För om jag gör det kommer det inte bara en tår eller två, det är ju hela kitet. Ju. Snörvel. Snyft. 

♥ miss mary

Jobba hemifrån

För att inte gå sönder har jag nu jobbat hemma två dagar denna vecka. Ett tryck över revbenen och en ångestgråt som skvalpar runt under den käcka ytan. Behövs inte mycket för att jag ska brista ut i ilska eller gråt. Grät mig till sömns i förrgår. Grinade igår. Bölade i bilen. Torkade tårar i tvättstugan (ja, jag tvättar när jag jobbar hemma). Lät dem rinna när jag hängde tvätten. Försvinn dumma tryck...

Min man är klok. Häromdagen suckade jag i bilen och mumlade något om att jag vill må bättre i det här. Hans kommentar var: "Det blir inte bättre förrän vi har en förändring." Nä, och det är just det. Jag kan förändra mina vanor hur mycket jag vill, skaffa hobbies, prata barn bara på vissa tider, gå ner i vikt, träffa vänner osv, men sålänge inget ändras på barnfronten har ju inget hänt!!! Han är så klok. Och så biter vi ihop och går på barnfri fest med massa (jävligt konstiga faktiskt) okända människor.

Det som händer är att vi nu får massa info från organisationerna. Brev, telefonsamtal och mail. Trycket över bröstet ökar för varje sak - ytterligare beslut att ta. Beslut som man inte kan grunda i annat än antagande. Däremot kom ett efterlängtat paket idag: boken "När du kom till oss" av Eriksson/Lindgren. Boken vann jag i en utlottning hos coola Hedda (Heddas dagbok) och jag har självklart fyllt i den med fantasibarn redan... dagens fantasi var en unge från Afrika. Imorgon ska jag nog fantisera om syskon från Ryssland. 

♥ miss mary