Oroligheter

Förutom att oroa sig över att jag en kväll i veckan går på yoga så oroar sig lilleman för att börja på en ny avdelning på förskolan. Han oroar sig även över om polisen ska hitta grannens stulna cykel, om han ska få ha sin "fina" jacka på sig, om pappa kanske ändå ska natta fastän mamma lovat att hon gör det, om han ska få en bit av tårtan vi planerar att baka till morfars födelsedag i sommar samt om halva förskolans känslor om han skulle drista sig till att säga ifrån. Listan är ändlös.

Hade han varit mitt biologiska barn så hade det varit klockrent vems gener han ärvt. Hrm. De stunder då vi ser honom sorglös är han snabbare, kaxigare, mer högljudd och lugnare. Min känsla när han försvinner runt kröken på sin cykel och på några sekunder är utom rophåll är en känsla som mest kan beskrivas som skräckblandat förtjust. Pojken som många gånger inte viker från vår sida, får panik när man ska peka ut en fågel (eftersom han tror att man ska peka på ett monster eller nåt) och som alltid är beredd på det värsta kikar som sagt fram då och då. Det är galet häftigt att se!

I morse pratade vi om den nya avdelningen dit han ska tillsammans med några andra små kompisar. Han har oroat sig i över ett halvår. Vi har haft specialmöte med pedagogerna om det. Vi har vridit och vänt på det. Vi pratar, lyssnar, bekräftar och förtydligar. Möjligen lägger jag mig på en lite för hög nivå, men vi har sen länge pratat om att lilleman inte riktigt kan styra sin oro. Liksom för mig verkar det fungera bättre för honom när man verkligen grottar ner sig och reder ut allt från botten.

Nu gäller det att försöka dämpa oroligheterna och ha sommarlov. Jag hoppas att min dagräknarorm kan hjälpa; det är en orm med alla dagar tills det är dags att åka på resa. Sen en orm som räknar ner till förskolan. Det hjälper lilleman att ha kontroll och är roligare än en kalender.

♥ mother mary

PS Tack för allt stöd och pepp på mitt förra inlägg. ♥  DS

Hjälpsamhet eller kritik

Ikväll sa en vän till mig att jag kanske borde fundera på hur lilleman kommer att tänka tillbaka på sin barndom och hur han kommer minnas mig. Att den bilden han (enligt henne som hon tolkat mig) har av mig som en person som sällan lämnar huset på kvällarna eller helgerna för att göra kul saker själv är rätt så deppig. Att det skulle gagna honom att se mig glatt skutta ut på olika aktiviteter.

Jag är ju själv lite orolig för att lilleman ska lida av att energinivån inte alltid är på topp så jag tog åt mig av rådet/kritiken och funderar nu. Att "glatt skuttande lämna huset" är en utopi, inte bara pga mig utan även pga lilleman. Det krävs förberedelser om jag ska "försvinna" på det viset. Och nu låter det kanske som svepskäl, men om jag vill skutta ut på promenad och lilleman vill vara hemma - fast med mig - då är situationen inte helt lätt. Måste nog dra det en vända hos vår kontaktperson. Ev kanske jag testar på lördag. Tydligt mål. Tydlig tidsrymd. Tydligt och tålmodigt förklarat budskap. Wish me luck.

Någon som har tips på korta och tydliga aktiviteter som lilleman inte känner sig "hotad" av? Ica? Återvinningen? Skogspromenad? Plocka blommor?

♥ mother mary

Att adoptera

Jag vet att i engelsktalande länder använder man sig av ordet "to adopt" vare sig det gäller barn, hundar, idéer mm. I Sverige har det börjat krypa fram på de senaste åren att folk adopterar hundar. Hur mycket det än skaver låter jag det passera. Men sen finns det (och nu är jag medveten om att jag låter som värsta bakåtsträvaren) alla dessa människor som lite lättvindigt slänger ur sig att "åh, vad söt, man vill ju liksom bara adoptera hen" eller "åh vad du är bra, jag tänker adoptera dig" och "man vill ju bara adoptera dem allihopa".
Jag förstår vad de menar, de använder ju ordet för att verkligen stryka under hur bra/söt/underbar osv någon/några är. Men för de som faktiskt adopterats hör det alltid ihop med trauma. Att mista sin biologiska familj, upprepade separationer osv Jag tänker inte börja gulla runt och försköna adoption.

Och medan jag ändå är igång att tjura över hur ord används så kan jag väl lika gärna häva ur mig mer om ämnet. För jag känner likadant för alla som känner sig "deprimerade" för att det är måndag, har "fet ångest" inför vilken lunch de ska välja, är "helt utbrända" efter helgen eller (den här var värst) får "lite suicidkänslor" när mötet är tråkigt. Även jag har sagt att jag är deppig (innan jag visste vad det innebar att vara det på riktigt), men de andra två uttrycken använder jag inte. Eller jo, jag har ju börjat outa min ångest lite, men det går liksom under i alla andras låtsasångest.*

Samma gäller uttrycken "jag får damp", "du är så Aspberger", "jag har en släng av adhd" osv osv. En väldigt liten undersökning bland mina närmaste visar nämligen att ingen av dem som verkligen har en allvarlig diagnos gällande psyket någonsin skulle få för sig att säga så. Högljudda diskussioner vid lunchen om hur braaaaaaa alla med autiiiiiiiiiiiism är för att de kan fokusera så himla bra förs inte av människor med autism.

Jag tänker mig att våra adopterade barn inte behöver klumpas ihop med hundar och annat gulligt som man vill ha nära sig. Det förminskar dem till att bli accessoarer till oss. Är jag med mamma och pappa för att de tyckte jag var gullig? Valde de mig på barnhemmet? (jmf hundstallet) Kan man adoptera bara så där? Tänk om någon annan tycker jag är söt och vill adoptera mig? Tänk om jag inte är söt eller snäll längre, lämnar de tillbaka mig då?

De sista meningarna är extra känsliga för lilleman. Han kämpar som bara den med att förstå att vi inte kommer lämna honom, försvinna, flytta, be honom flytta eller tappa bort honom. Vi har varit familj i knappt tre år och det är något som kommer upp nästan dagligen. Det är separationsångest, förintelseångest, ptsd och trauma. Det är adoption.

♥ mother mary

*Det där lät som om jag förminskade någon annans ångest, för jag kan ju inte vet om alla andra som kämpar med att outa sin ångest, men eftersom jag är en jobbig typ så brukar jag (om det lämpar sig) ställa följdfrågor. På så sätt har jag faktiskt kommit närmare två fina kollegor. ♥