Under en period som barnlös och väntande samlade jag klumpiga kommentarer. Har slappnat av lite på sistone, men idag så kände jag det inre vrålet pocka på.
"Ja, jag kunde ju inte heller få barn. (Sagt inför tre adoptivföräldrar.) Jag gjorde ditten och datten. Vi fick inte adoptera för att vi bodde för trångt och vi ville inte flytta från vår fina lägenhet. (Ursäkta???) Fast allt löste sig, för jag blev gravid mitt under utredningen och fick fem barn. Ni vet man satte väckarklockan och låg med kudde under rumpan. Min syster hon lyckades inte. Hon har inga barn."
Någonstans i mitten av detta avslöjande börjar jag känna att jag vill vråla: jag skiter i din historia! Ogint, jag vet. Men att sitta framför adoptivföräldrar och berätta om sina fem barn, nä, jag vet inte, dit räckte inte mitt tålamod. Hennes kollega börjar sen tjata om hur lätt hon har att hålla vikten. Vi pratade om att BMI skulle ligga under en viss siffra inför adoption. Då brister det för mig och den fantastiska ursäkt som lilleman utgör utnyttjas.
Jag är inte missunsam. Jag har bara inte läkt barnlöshetssåret än. Jag vill inte ha fler barn (tror jag), men efter att sen så länge jag kan minnas ha velat vara gravid så tar det lite tid att smälta det. Nu kan jag inte tänka mig att vara gravid och föda, känner mig snarare nöjd över att få slippa. MEN sorgen över att jag inte fick göra det sitter hårt. Svårt för mig att förstå. Hittar inte riktigt bland mina tankar. Det är mycket känslor huller om buller. Det är nog därför jag reagerar så häftigt på situationer som den ovan. Jag vet att jag skulle älskat att få lilleman lite tidigare, men jag känner starkt att han kom i precis rätt ålder: verbal, rörlig och underbar.
Flera personer har sagt att han liknar mig. Vad ska jag göra med den informationen? Någon som har ett förslag? Han är från ett land långt borta, har en annan hudfärg och en annan ögonfärg. Otvivelaktigt adopterad. Jag är blek, brunhårig och har inte blå ögon. Jag mumlade något om att det ju är en ofta sagt efterhandskonstruktion att man liknar varandra. Personen sa att nä, det är det inte, jag har ju precis träffat dig. Suck. Skulle någon nära mig säga att vi liknar varandra skulle jag bli glad, då vet jag (eller hoppas iaf) att de menar på ett sätt som är mer än utseende. För vem ska annars bli glad? Han för att han liknar vita mig, eller jag för att jag fick ett barn som liknar mig för att det ska vara nåt att sträva efter?
♥ mother mary
säg tack, tack bara och gör inte så mycket åt saken annat än försöka låta bli att bli irriterad (har själv måstat gå igenom en sån process och lära mej att inte bli irriterad åt alla kommentarer). I början kände jag också mej jättedefensiv alltid då nån sade att vi liknade så mycket på varandra, för det gjorde vi ju inte tyckte jag och det kändes så tydligt att dom såg oss som en annorlunda familj och att det här på nåt sätt satte fokus på det. Men efter att ha funderat lite mer på saken och läst böcker och snackat med terapeuter så känns det som att det är bättre att i stället faktiskt se likheterna mellan oss i stället för bara olikheter (och skita i om det är folk som känner oss eller inte - jag förstår helt vad du menar! för man reagerar instinktivt olika) och i stället bygga upp känslan av oss som en familj som hör i hop och som liknar varandra. Och därmed passa på och använda såna där kanske ignoranta kommentarer till att i stället bli en källa till mer närhet mellan oss föräldrar och barnen, att där ser du, till och med främmande mänskor ser att vi hör ihop! för det är nog ändå oftare som folk inte ser att vi hör ihop, trots att vi såklart gör det. Eller "dom stirrar nog på dej bara för att du är så söt" som jag kläckte ur mej häromdagen :) vet inte hur bra och genomtänkt den kommentaren var, men det kändes som att det behövdes med just den ungen just då, ungen gillar inte att bli påtittad av främmande mänskor nämligen.
SvaraRaderaDet var mest då när vi just hade fått ungarna som vi fick såna där kommentarer om utseendet och vem som liknade vem, och det bara av främmande personer eftersom vi hade träffat bioföräldrarna och hade foton på dom och kan säga exakt vem som liknar vem. Nuförtiden är det bara närmsta släkten som säger sånt och då menar dom det ju verkligen, som att den liknar på den eller den på den osv. Den påminner om mormor till personligeten t ex. Jag märker hur mycket barnen behöver höra det, det betyder verkligen mycket för dom, speceillt som dom har sin storebrorsa som är en kopia på mej till personligheten och det är så uppenbart för precis alla att han liknar mej, så då blir det ännu viktigare att hitta nåt annat att likna föräldrarna med.
Det tar nog tid alltid att komma över vilken som helst livskris, och ibland poppar det upp känslor som man trodde var försvunna sen länge. Speciellt såna gånger när man får nån dum helt oväntad kommentar som man inte är förberedd på.
Åh Ninette, vilken fin kommentar! Faktiskt behöver jag ju inte läsa in massa onödigt i det utan jag ska istället fokusera på godheten hos alla människor och njuta av lilleman. Kanske tur att vi inte bor nästgårds, då hade jag nog bokat in mig i din soffa för lite terapi och härligt prat och pyssel! :-) Kram!
RaderaVad glad jag blir att du blev glad! :) och du får närsomhelst komma hit över för bara snack och "snarvl" - synd att vi inte bor så nära varandra tycker jag, för det skulle vara jättekul! kram!
RaderaJa, men då planerar jag och ....
RaderaJag vill också vara med i soffan! :-) Pyssla ni så äter jag tjärpastiller och hittar på trötta visdomsord som ni kan brodera på bonader. :-D
SvaraRaderaJag förstår din frustration, Mary. Min gamla vrede över dumma fertila blossade upp. ;-) F ö är jag säker på att lilleman är varmhjärtad som du.
Kram
....Cecilia in ett besök hos Ninette! Vad härligt vi ska ha det! :-) (se svar på Ninettes kommentar, känner att min ide blev lite suddig)
RaderaLilleman har sjuk humor, så nog är han lik mig ändå. Fertila människor är en sort för sig. Kram!
Ja alla dumma kommentarer... Suck. Även om de numera inte går rakt in i själ och hjärta som de gjorde innan barnen kom in i mitt liv så kan de fortfarande ta rätt hårt. Som du har inte barnlöshetssåret helt läkt. Sårskorpan är ganska tjock, men petar man hårt på den så lossnar den i kanten och svider ganska ordentligt ibland. Däremot har jag lättare att ge svar på tal nu, vilket jag inte klarade tidigare när all fokus gick åt till att försöka låta bli att bryta ihop.
SvaraRaderahar ju äntligen haft äran att få träffa din son - Underbart! Och vilken grabb <3 Huruvida han är lik dig till utseendet vågar jag inte uttala mig om, men så är jag så blind att folk ska vara enäggstvillingar för att jag ska kunna se att jo, där finns kanske eventuellt viss likhet. Däremot tycker jag mig redan kunna ana att han tagit till sig av vissa gester och sättet att uttrycka sig på, och det är kanske det folk menar när de tycker ni är lika? Barn är ju makalösa på att ta efter de som finns närmast. Kanske inte ska överanalysera utan bara ta åt dig av det positiva i att du och din man, som två underbara människor, redan överfört en del av era egenskaper till er son :-)
Jag klickade mig in här via en annan blogg och har blivit kvar och läst en bit.
SvaraRaderaDet här med likheter har jag tänkt en del på i samband med att min adopterade kusin fått biobarn. Jag såg min fasters ansiktsuttryck i hennes adopterade dotters biodotter - även om jag förstås inte har en aning om huruvida det är önsketänkande eller verklighet. Men varför skulle det inte vara möjligt?
Mimik och rörelsemönster påverkas säkert av vad man ser och hör omkring sig, precis som språket ju gör det. Så det faktum att det är ens gener som bestämmer hudfärg och form på näsa behöver inte betyda att det inte kan uppstå synliga likheter mellan adoptivföräldrar och -barn - i den mån de likheterna kommer till uttryck i vad man gör och hur man gör det.