Monday monday, can´t trust that day...

Nä, för när man tror att man är redo för veckan och ändå vaknar med gråten i halsen blir man ju lite sned. Funderar på om jag håller på att bli förkyld. Har inte varit snorig på evigheter och tror att reflexologen har ett finger med i spelet. I att jag inte blivit det alltså. Men nu känner jag mig lite trasslig i kroppen när jag känner efter under översta lagret av mild ångest. Kanske därför som min måndag inte är att lita på?

Mina två gravida kollegor putar mer och mer. Jag girar vant mellan pratet, den ena vet ju hur jag har det, och jag har blivit mycket bättre på att inte hamna i konversationer gällande barn. Frågan om jag har barn besvaras numera med ett lugnt "nej" och smidigt byte av samtalsämne. Frågan om vi inte tänker skaffa barn snart kommer inte lika ofta, men får då svaret "jorå", och så en snabb gir till annat ämne. De som frågar verkar inte lägga märke till dessa undanmanövrar! Det är ändå det märkligaste: att det låter sig guidas iväg helt villigt till andra ämnen! Men, det bevisar ju återigen bara att det faktiskt är få som lägger något djupare i frågan, den är helt enkelt en "filler", något att ta till när man frågat om vädret och jobbet. De är egentligen inte intresserade. 

♥ miss mary

Titelsång: Monday, monday av The mamas and the papas

Jamen, va fan?!

Borde väl inte vara så förvånad egentligen. Efter veckans glada turbulens och gårdagens eufori. Mannen ringde alla våra organisationer och pratade. Det kom fram att vi kanske kan få ett syskonpar inom 1,5 år. Rusig lycka inombords. Och som alltid vet jag att jag borde ta det lugnt för annars blir det som idag eftersom jag - som jag nu vet - är en skörstark person. Trött ända in i märgen, svårt att ta sig fram för kroppen lyder inte. Känslor som liknar depression. Dock gör det gör mig inte lika rädd som vanligt, jag tog det i min takt till jobbet och tänker ta det lilla lugna här idag. Ett steg i taget.

Ändå blir jag så frusterad, se rubriken.

Och för att avsluta med något positivt så gick jag till en garnaffär igår. Myyyyysigt. Kom hem och gjorde klart det utlovade hårbandet till guddottern och började på en mössa. Mössan blir självklart randig.

♥ miss mary

Öppenhet i fikarummet

Idag blev det till slut bara jag och två kollegor kvar i fikarummet. De frågade om min födelsedag och ålder. Jag sa att jag i år var nojig. De gissade på min ålder. Han sa 34, hon sa 36. Hehe, jag blev 39 år.
Sen tog jag chansen för att jag kände att klimatet var rätt och sa som det var, jag hade noja i år för att den biologiska klockan tickar. Mer behövdes inte för att hon (över 60) skulle öppna sig och tala om sin barnlöshet. Han (snart 60) frågade samt fyllde i och berättade om bekanta. Självklart flikade jag under samtalets gång in att det inte är offentligt. Kändes så skönt att få dela med sig. Hon sa att hon inte kommit över det ännu, hennes man ville inte adoptera och egna gick inte. Jag nära gråten, hon nära gråten. Jag fick chans att rekommendera terapi. Han sa efteråt att han verkligen uppskattar lite djupare samtal på arbetsplatsen, för "vi är ju även vänner". Skrev ett superkort mail med ett tack till de två fina!!!  

♥ miss mary

Tänkte överge mina miss mary-rubriker också som en symbol på att ett nytt steg tas. :-)

miss mary and the werewolf

Idag var sista dagen hos min sjukhuskurator som jag fick prata med efter utomkvedshavandeskapet. Efter att ha fått medgivandet, fått fin födelsedag, fått nuppa fritt (på min födelsedag var det exakt tre månader sen cellgiftssprutan), fått lusten tillbaka, känt luft under vingarna, börjat med en hobby, kikat på en ring (bara därför att jag skulle vilja ha en) så kändes det ok att åka till kuratorn i morse. Hon är väldigt klok. De brukar ju vara det. Idag siktade hon in sig på våra barndomar och vad som skett där. Hon gjorde t.o.m. en "par i terapi"-grej, jag fick prata med mig själv som liten. Hon känner programledaren/terapeuten och vi hade just pratat om att jag verkligen gillar programmen och att min man sitter och ser dem med mig.
Jag litar inte helt på mina egna känslor utan vill gärna att min man ska bekräfta dem. Eller någan annan, helst en terapeut. Då, men först då, är det ok att känna sig ledsen, arg, utmattad, förtvivlad mm. Nu ska jag prata lite med mig själv i dessa situationer, acceptera hur det känns, och bejaka den lilla marys känslor. Jag ska lita på mig. Jag blir uppspelt bara av att tänka på kommande samtal med mitt lilla jag. Mamma-träning liksom. 

♥ miss mary

miss mary says huuuuuuura!!!

Kom precis hem och hittade medgivandet i brevlådan. Nu börjar det!

♥ miss mary

miss mary and the gospel II

Igår var det kör igen. Och jag var nervös. Men det blev så bra så bra! Jag körde hemåt sjungandes och för första gången på väldigt länge kände jag lite livsglädje. Ingen som vet vem jag är, vi småpratar och är sociala och framförallt så sjunger vi!

Väl hemma är maken så upptagen med tv:n att inte säger hej ordentligt och inte frågar hur det var. :-( Jag berättar såklart ändå hur bra det varit, men undrar varför det blir sådan obalans ibland. Han tycker inte att det är någon big deal, men jag blir jätteledsen av att bli dissad. Så skör, så skör... 

♥ miss mary

Några timmar senare: Känner att jag i efterhand måste lägga till att jag inte blir dissad ofta. I rättvisans namn blir jag nog aldrig medvetet dissad, utan möjligen inte hörd. Dock är jag väldigt känslig för att känna mig dissad/ignorerad/förlöjligad vilken leder till att jag i känsliga perioder såklart har väldigt långa antenner... ;-) 

miss mary is tense

Det är mycket den här veckan. Uruselt humör. Grinar mig till söms och gör ingenting. Men... min kära vän som flyttat låååååååååååååångt bort frågade om det inte var den här veckan som vi väntade på medgivande. Jo, det är det ju. Sen kom jag att tänka på (via ett sms med bilder) att det ju är idag som min kompis får tvillingar. Hmm. Lite vanlig depp på det så är det ju inte konstigt att jag är spänd.

Skallergrisen håller på att få sällskap av en kyckling. Satt en stund i morse för att orka gå hemifrån. Tror den blir söt. Ligger nog på snuttefiltarna ett tag till, har bestämt mig för att inte göra baby-presenter (inga stora i alla fall), jag orkar inte.

Ikväll är det kör igen. Läskigt och spännande. Yes, me got myself a hobby, yes indeed, me did!

♥ miss mary

miss mary and the caffe latte

Jag har bara "syndat" ett fåtal gånger och druckit kaffe sen jag på reflexologens inrådan slutade i våras. Efter det har jag på flera håll sett att det inte är bra med kaffe när man vill göra barn. Helt ok! Men idag är en sån dag där jag grinat på p-platsen, hållit tårarna i schack under fika och möten och dessutom fått huvudvärk. Mitt sinne krävde en latte. Lämpade sig dessutom så att det just bryggdes en pressokanna när behovet kom upp så en liten finlatte blev det. Det kan ju omöjligt göra någon skillnad.

Min kompis som väntar tvillingar ska snart föda/snittas. Jag har bitit mig i tungan under flera samtal för att inte erbjuda mig att komma och hjälpa till. (Det går framåt med självinsikten och kännedomen om den egna styrkan.) Tänkte dock skicka presenter. Virkade en skallra häromdagen och garvar själv varje gång jag ser den (en gris). Har även ett mönster på ursöta snuttefiltar. Och det är här en liten del inom mig pockar på uppmärksamhet. Vad händer med mig när jag gör detta? Orkar jag virka baby-grejer? Frågan har flaxat runt ett tag och det jag måste tänka på är att 1) fokusera på det roliga, dvs virkningen och 2) inte gräva ner mig i att jag virkar åt någon annans bäbis. Kan det rent utav vara terapeutiskt? Antagligen om jag virkar en randig snuttefilt... ;-)

♥ miss mary

miss mary´s bloody Tuesday

Jag har alltid gillat att fylla år och att ha mens. Det ena för att det är så härligt att bli firad och det andra för att det har känts bra att vara kvinna!
I söndags slog pms:en till å det gruvligaste. Självklart är jag klarsynt nog att inse att det förstärks av barnlösheten. När ångesten börjar komma försöker jag andas, vara närvarande, verkligen känna in att "det är bara pms, ingen avgrundsdepression". Det är lätt att falla i den fällan annars. När pms:en gör mig extra känslig och nästan spolar bort den kämparglöd jag ändå har.
Och så födelsedagen då. Snart är den här och för första (lightversion i fjol) gången känner jag en stark aversion mot den. Jag vill inte bli ett år äldre. Nej. Jag orkar inte fira det och gilla läget. För jag gillar verkligen inte läget just nu.
Som om det inte var nog har jag senaste året börjat få gråa hårstrån. Från att aldrig ha haft det ökar de nu. Logiskt, jag blir ju äldre, men inom mig pockar tanken på om att orsaken till att jag nu plötsligt får dem beror på den enorma stress det innebär att vara ofrivilligt barnlös och kämpa med ivf, adoption, sorg och allt därtill. 

♥ miss mary

miss mary and the gospel that started it

Sitter och känner mig missmodig. Jag har ringt till körledaren för gospelkören och hon ringer inte tillbaka. Jag vågar inte gå dit ikväll utan att ha kollat vad det innebär först. Till synes en småsak, jag kan ju ringa hela veckan och gå dit nästa tisdag, eller? Men melankolin lägger sig som en blöt filt över mig och drar igång allsköns andra känslor. Jag vill inte ens skriva ner allt som dras igång. Tänker på boken jag läste om "skörstarka" personer. Där är en sådan reaktion inte ett dugg märklig och jag kan vila lite i det. MEN just nu vill jag ändå våga och orka knata dit till den moderna kyrkan och sjunga gospel. Och motsatsen i det gör mig såklart ännu mindre och darrigare.

.....trumvirvel för den Jobbiga tanken som alltid gör storartad och ovälkommen entré till slut: "hade jag haft barn hade det inte varit något problem". Hmm. Stämmer det?
Om jag/miss mary ska tillåta mig att svara på den tanken borde det bli något i stil med att "Du är den du är, din personlighet ändras inte för att du har ett barn."
Jobbiga tanken: "Fast jag hade inte varit lika förtvivlad och ledsen och grundhumöret hade varit stabilare. Faktiskt."
miss mary: "Nå, det är kanske sant. Men du kommer alltid att vara samma skörstarka person och reagera på saker på ditt skörstarka sätt. Du är bra!"
Jobbiga tanken: "Sluta jiddra, du är tjock och misslyckad."
miss mary: "Va!? Har det verkligen med saken att göra att jag är kurvig?"
Jobbiga tanken: "Nä, kanske inte. Förlåt. Men var inte en sån mes. Äsch då, förlåt igen. Jag kan vara lite burdus, jag ska försöka behandla mig som jag behandlar mina vänner."
miss mary: "Jag förlåter dig och jag ska hjälpa dig försöka! Är vi överens om att vi går hem, virkar lite, myser med mannen i vårt liv och vågar oss till gospel-kören nästa vecka?"
Jobbiga tanken: "Okej då."
miss mary: "Bra!" 

♥ miss mary