Det finns tre sorters typer som borde läsa den här boken har jag kommit fram till (efter ytterligare några klantiga kommentarer).
Typ ett är såna som jag. Ofrivilligt barnlösa som blir lite lagom paffa när livet ber dem vända även andra kinden till. Såna som kämpar med ivf. Brottas med alla tankar kring barnlösheten och som inte kan formulera, ens för sig själva, vad som händer och hur det känns. Såna som behöver igenkänning, bekräftelse och förståelse för att förstå att de inte är ensamma i sin sorg och förtvivlan.
Typ två är såna som mina föräldrar eller släkt eller nära vänner. De som så gärna vill förstå, men som man inte orkar blotta sig för av rädsla att de ska rygga tillbaka över den hudlösa sorgen i min röst. De som kan läsa boken, nicka och sedan inte prata så mycket mer om det än att de nu förstår. Är det så för dig? Ja! Åh...
Typ tre är de klantiga och tanklösa som alltid poppar upp i ens närhet. De som kan vara underbara kollegor, släktingar eller bara bekanta, men som kläcker ur sig saker som sårar så att det känns som ett slag i magen.
Typ tre kan det vara svårt att få att läsa Cecilia Ekhems bok. De andra kan man ge den till. Och tvinga dem att läsa genom att säga att man gärna vill veta vad de tycker. Eller att de då får veta hur man känner.
Min illustratörsådra vaknar, likaså min administrativa längtan efter att förpacka saker på lättförståeliga sätt. Skulle vilja göra en pixie-bok som ett litet kondensat av Väntrum. I den skulle även några hoppdroppar och tröstande dikter få plats.
Ni som inte läst boken och som kämpar, läs den. (Inlägget är inte sponsrat. Kommer flera boktips snart.)
♥ miss mary
Här kan du läsa mer om boken: http://ekhemmanet.se/vantrum.html
Det är guld värt att denna boken finns. Problemet är, som du själv är inne på, att få de som mest skulle behöva det att läsa den.
SvaraRaderaNär vi fått adoptera vår son blev jag tillfrågad om att skriva en text till vår lokala tidning om det här med ofrivillig barnlöshet och vår långa väg och längtan till ett barn. Det var väldigt befriande att få sätta allt på print men kanske framförallt att få sagt allt till alla omkring mig som jag inte orkat säga när jag var mitt uppi allt. Kommentarerna jag fick från folk som läst texten var väldigt rörande, de flesta hade verkligen ingen aning om hur det faktiskt var, och många nämnde att de hade folk i sin närhet som också hade liknande problem och min berättelse fick dem att verkligen åtminstone börja förstå hur det kunde vara. Jag är väldigt glad över att ha fått åtminstone några att tänka till och kanske kunna vara lite mer förstående, även om min lilla berättelse bara skrapade på ytan.
Åh så bra, Jenni, att du tackade ja och blev ett viktigt vittnesbörd om hur så oändligt många har det. Heja! Och tack för guldet! :-)
RaderaOch förstås: ett hjärtinnerligt tack till dig, Mary, som gör reklam på detta otroliga sätt och som jag längtar galet mycket efter att träffa snart igen! <3 Är det inte nåt du måste köpa inför resan som baaaaaaaaara finns här? ;-)
RaderaFina Jenni och Cecilia! Kanske borde ni ta och träffas, båda skriver så himla bra! Under tiden ska jag försöka komma på något jag bara måste ha i er landsända. Trocadero? ;-)
SvaraRaderaSkämt åsido så är det verkligen av stor betydelse att få "sorgen i text". Att höra det berättas live av en riktig människa. De flesta orkar inte ta in det jobbiga förrän det berör dem personligen och via artiklar, böcker och författarbloggar så når budskapet förhoppningsvis ytterligare en person som kan reflektera och fundera.
Skulle vara jätteroligt att träffa Cecilia någong gång framöver! Får väl se hur framtiden ser ut - kanske vi alla tre kan ses nån gång på väl utvald plats, med eller utan barn och gubbar :-)
SvaraRaderaVisst kan du inte överleva utan åre-choklad?? Eller brunkullans te?? Eller jennis goda blåbärspaj??
Brunkullan kan inte jag vara utan! Så fantastiskt te! Ett av mina tre "kan inte dricka te om jag inte har det hemma-sorter".
RaderaVore toppen med en träff! Det är det du måste ha i vår landsända, Mary! :-)