Missförstånd

Jag kör till förskolan med en glatt sjungande lilleman i baksätet. Han sjunger på engelska. Det låter helt bedårande eftersom han ju härmar det han hört utan att veta vad det betyder. Hela vägen sjunger han. Upp i falsett i sticket, refrängen med tonartshöjning och så glad. Snön gnistrade och jag fick tanken om hur vansinnigt kort, men ändå lång, tid det gått sen jag var den förtvivlade miss mary. Nu är jag en relativt pigg och glad mother mary och att få köra sitt barn till förskolan och bara vara i nuet för en stund är belöningen för allt annat. Känns det som.

Häromdagen hämtade både maken och jag. Väl hemma så utlöste en liten enkel fråga ett argt utbrott, det slogs (väldigt lätt, men ändå), kastades och skreks otrevliga saker. Han var helt ifrån sig och jag höll lugnet i ca en timme. Även maken. Vi fattade inte vad som gått fel. Någonting med hämtningen måste det ju varit. Att vi var där båda? Det var oplanerat. Hmm.

Till slut kom jag på att jag skojat lite med lilleman och han kompisar samt pedagog vid hämtning. Han var superupptagen med att rita så jag satte mig och väntade. Nej, jag har inte tid att gå hem mamma. Ok, skämtade jag, då får jag kanske ta ett annat barn... Nej, protesterade de andra ungarna. Ok, sa jag, men pedagogen då, får jag ta hem henne? Och så höll vi på en stund.

Alla lillemans värsta farhågor besannades! Vi ville ha ett annat barn! Han skulle behöva flytta! Vi tycker inte om honom! Jag har nog aldrig bett om ursäkt, sagt förlåt och kramats så mycket och så länge för något i hela mitt liv. Hur kunde jag vara så tanklös? Jag som vet att man tex aldrig får säga saker i stil med att "kommer inte du nu så går jag". Och så skojade jag om det där. Usch. Vi pratade massor om det. Och sa förlåt på tusen olika sätt. Till slut så lekte vi kram-fängelse för lilleman blir så rädd och sårad och ledsen att han inte vågar visa sina riktiga känslor. Då leker vi så att vi får de där kramarna, skratten och tårarna så allt kan läka.

Men det sitter ju kvar. "Jag längtar efter dig redan" hojtade jag till maken i morse varpå lilleman bryter ihop. En halvtimme senare av kram, mys, försäkran om att jag längtar lika mycket efter honom och visst tycker om honom är han på g igen. Och sjunger och studsar...

♥ mother mary