När allt bara verkar jävlas med en, när man känner sig ensammast i världen i sin misär och när man gråtandes i alla fall gör frukost åt sig själv, då känner det så himla orättvist. Och det känns som att orken är totalt slut.
Men man fortsätter kämpa och några timmar senare, några desperata telefonsamtal senare och några hysteriska skratt senare så händer det - situationen löser sig. Såklart den gjorde kan man ju tänka, sådär upprörd hade du ju inte behövt bli över att allt körde ihop sig, över att allt annat som också kunde gå fel så här en fredagsmorgon också gick fel (oh the irony). Nä, men KÄNSLAN av att nu går det åt skogen, den är inte så lätt att skjuta åt sidan. Och även om allt löste sig och jag nu sitter och jobbar så är jag helt slut.
Ett SN kräver planering. Det kräver kontroll och det tar tid. Och plats. Idag var det utrustning som hade fått leveransproblem. Vi har ju tur som bor relativt nära vårt sjukhus, men ändå... läser om andra där vissa saker plötsligt tagit slut hos leverantören. Nä fy bubblan för fredagar som börjar så här.
Hoppas det finns tillräckligt med ork hos er, kära läsare, för att ni ska få en skön helg!
♥ mother mary
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar