Äntligen vågade jag ringa till en stödperson och prata om lilleman. Jag har skjutit upp det i många månader, rädd för att börja gråta, rädd för att det skulle visa sig vara mitt fel alltihop. Idag kände jag att "nu ringer jag" och jag har just lagt på luren efter nästan en timme i telefon. Sju post-it-lappar är fullklottrade, jag är gråtmild, men känner mig ok.
Maken ringde och muttrade att jag suttit jäääääääääätelänge i telefon. Han blev också glad över att jag vågat ringa. Nya tag. Tålamod. Tålamod. Tålamod.
♥ mother mary
Heja dej! Kramar i mängd från C
SvaraRadera